Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 3 april 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108 I DUN 1891
och herskaren i Thebe förbjuder vid döds-
straff hvem det vara må att begrafva den
ene af dem. Antigone känner faran, men
hon känner också sin plikt, och för henne
går gudomlig rätt före mänsklig. Obegrafven
skall ej hennes broders kropp blifva roffåg-
larnes byte, fridlös skall ej hans skugga
irra på Stygens strand. Och trotsande her-
skarens befallning begrafver hon sin broder
och går sedan, i medvetandet af att ha gjort
sin plikt, lugn mot döden . . .
Så kunde ännu en skald från femte år-
hundradet tänka sig en kvinnokaraktär. Men
snart försvinner nästan alldeles de ädla kvin-
nogestalterna ur literaturen. Redan Euripi-
des är en kvinnohatets skald, och när vi
från tragikerna vända våra blickar till ko-
medi- och satirförfattarne, som hemtade sina
bilder ur lefvande lifvet, då är taflan allde-
les förändrad. Blott sporadiskt påträffa vi
ännu en eller annan tilltalande kvinnogestalt,
endast enstaka möter oss ännu någon hän-
ryckt lyriker med toner om kvinlig trohet
och kvinlig dygd. Hos de allra flesta är
tron på dessa begrepps tillvaro längesedan
försvunnen, och öfver allt, hvad de säga om
kvinnan, kunde man som motto sätta Björns
bekanta ord till Frithiof:
»Världen tyvärr är af kvinnor full.»
Nåväl, mina damer, viljen i då ur de an-
tike författarnes egen mun höra svaret på
den intressanta frågan : hurudan är kvinnan ?
Så hören då! Hennes första och viktigaste
egenskap, som så att säga sätter sin prägel
på alla de andra, äro list och förställning.
Nå, det är ju visserligen äfven nu för tiden
ett ofta upprepadt ordspråk, att »kvinnans
list öfvergår mannens förstånd», men i själfva
verket taga vi det nog just icke så allvar-
ligt med denna för mannens intelligens icke
synnerligen smickrande sats; annat var det
i antiken. Liksom sjömännen nu för tiden
stodo soldaterna då icke i rykte för någon
öfverdrifven sanningskärlek, men i en af Plau-
tus’ pjäser försäkras dock, att »förvisso ingen
krigsman hvarken till häst eller fots skulle
kunna ljuga i något afseende så fräckt som
en kvinna gör.» Hon är det dämoniska vä-
sen, som med slug beräkning och illfundiga
skonster lockar mannen i sina snaror och för-
tör hans lifs glädje. Fallits fallentes — bedra-
gen de bedragerskorna! — så lyder också det
råd, som Ovidius har att gifva sina olycks-
broder, och vi kunna väl nästan vara för-
vissade, att de följde det.
Hvarje kvinna är också hersklysten —
det är en erfarenhet, som framför, allt de
äkta männen i antiken gjorde. Ve den, som
ej grundligt en gång för alla satt sig i re-
spekt hos sin hustru, och dubbelt ve den
arme, som gift sig för penningars skull. I
en af Plautus’ pjäser, Asinaria, rör sig hela
intrigen kring mannens förtviflade försök att
afnarra sin hustru en liten penningsumma,
ty det är hon, som har hand om kassan.
»Bland odrägliga ting är en kvinna med
pengar det värsta», sjunger Juvenalis — och
livem vet, kanske ligger det ändå en viss
sanning på botten af denna djärfva sats?
Kvinnan är vidare högmodig och praktly-
sten. Plautus, Ovidius och Juvenalis be-
tyga det enstämmigt, och i den första af
dessa skisser hafva vi sökt gifva en svag
antydning om den lyx en romersk kvinna
förstod att utveckla. Till kvinnornas försvar
må endast sägas, att männen ofta gåfvo dem
föga efter.
Kvinnan är vidare — men hvarför skulle
vi fortsätta denna uppräkning af alla de
själslyten, hvaraf de antika författarne göra
kvinnan till ett kongregat? Och alla de
vidrigheter, som den stränge Juvenalis i harm
och förtviflan med bred pensel målar, dem
nekar min penna att beskrifva.
Så hade antiken förlorat en af de dyrba-
raste skatter någon tid kan ega: tron på
kvinnoidealet. Äfven de ädlaste sågo ej
längre i kvinnan renhetens, kyskhetens och
godhetens personifikation, föremålet för man-
nens ljufvaste drömmar, symbolen af hvad
rent och ädelt som tänkes och kännes här i
världen. Nej, kvinnan är för dem alla blott
och bart hvad hon var för slafven i en af
Plautus’ pjäser, en mala hestia — ett odjur !
Och därmed hafva vi hunnit slutpunkten af
antikens tankar om kvinnan.
Och nu tycker jag mig nästan se en fråga
tränga sig fram på mina läsarinnors läppar,
en fråga, försagd och halft tvekande: fanns
det då i denna tid, som i så många fall står
för oss som ett oupphinneligt mönster, som
skänkt världsliteraturen oförgängeliga snille-
verk, som är den enda stora, afslutade kul-
turperiod mänsklighetens historia har att upp-
visa — fanns det då under denna tid icke
någon enda, som dock på djupet af sitt vä-
sen någon gång drömde den sköna, idylliska
drömmen om en koja och ett hjärta . . .?
Jo, äfven om icke de lyriska skalderna
någon gång i sina bättre stunder hade låtit
toner klinga, som tala om hjärtats ljufvaste
vårdrömmar, kunde vi ändock vara förvissade,
att det gamla Rom äfven under sitt värsta
förfall inneslutit en eller annan sådan läng-
tande ande. Ty hvarje tid, huru djupt sjun-
ken den än må vara, gömmer dock inom sig
något af dessa mänsklighetens söndagsbarn,
som genom seklerna bevara åt kommande
generationer mänsklighetens ljufvaste och dyr-
baraste skatter.
Och medan det förnäma Roms män och
kvinnor firade sina gräsliga orgier, dvaldes
där ju också inom den stora världsstaden,
låt vara i dess fattigaste och mest föraktade
kvarter, en för hvarje dag växande skara,
hvilken inom sig bar den religion, som skulle
återskänka idealerna åt världen.
Men Roms kvinnor hafva gifvit alla tider
ett slående exempel, att i hvarje samhälle,
där kvinnorna själfva glömma kvinnoidealet,
där skall man fåfängt söka det i dikten, få-
fängt i verkligheten.
Och hade den sanningen kunnat tränga
ned på djupet af något kvinnohjärta, då vore
de icke alldeles skrifna förgäfves, dessa skis-
ser från antikens kvinnovärld.
<#)
En Vinterpoet.
För Idun
af Tor Hedberg.
(Slut fr. föreg. n:r.)
jeMå samma sätt är det med de känslor, som
® vintern uppväcker hos mig, i stort sedt äro
de så enahanda, så sammansatta, och dock
rymma de så mycket, sä många skiftningar,
så många belysningar, så mycket, som man
omöjligt kan nämna, för då är det ingenting,
och dock är det så mycket. Och öfver dem
alla ligger det någonting så friskt och så rent,
något hvitt, jag kan inte få annat namn för
det. Men för mig är det hvita ingenting kallt
och stelt, det är tvärtom så varmt. Yi läste
ju i fysiken om, att det hvita ljuset innehål-
ler alla de andra färgerna, för mig är det nä-
stan, som om jag såg alla de andra färgerna i
det hvita. Vänta ska du få höra: om som-
maren drömmer jag aldrig, då sofver jag som
en stock, men om vintern drömmer jag, så
mycket, nästan hvarenda natt, och då äro alla
mina drömmar hvita!»
»Det måtte vara kusliga drömmar det!»
skrattade doktorn.
»Ja, du skrattar du, jag kan nog inte ut-
trycka mig, som jag ville, men om jag kunde!
— En vinterjakt till exempel, — har du nå-
gonsin varit med om en sådan, du? Det är
det härligaste jag vet, en harjakt på spårsnö,
eller ännu bättre, att ha mickel själf att göra
med. Då glömmer man både tid och rum,
alla bekymmer, alla omsorger, alla trassliga
tankar, och man lefver på ett alldeles särskildt
sätt, så intensivt, så enkelt, så ursprungligt,
allt annat försvinner, det finns inte längre nå-
got annat för en än den snöhöljda skogen,
med tunga drifvor pä grenarne, med hemlig-
hetsfulla djup, med brus och med tystnad och
hundarnes glada skall och spåren i snön, som
man följer upp och ned, in i snår och ut på
gläntar, i bukter och cirklar, lifvet, det un-
derliga, sammansatta lifvet är långt borta, och
man tycker sig förflyttad långt tillbaka i forn-
tiden, då våra förfäder ströfvade fria kring i
skog och mark, instinkter vakna hos en, om
hvilka man annars knappt har en aning, den
vilda otämda naturen griper oss med en be-
tvingande makt, kommer hjärtat att klappa af
jägarlifvets fröjder, fyller vårt sinne med sko-
gens äfventyr. För mig är jakten inte bara
jakt; då jag, med bössan på ryggen och hun-
darne slitande i kopplet, ser den sista stug-
knuten försvinna bakom träden och den stora
vintertystnaden skrider mig till mötes ur sko-
gen, är det, som om jag gick för att lefva
ett förflutet lif, gick rätt in i den gråa forn-
tiden.»
»Och på samma gång,» fortsatte han efter
en stunds tystnad, »och det är det märkvär-
diga, kan en klar, stilla vinterdag, eller helst
en vinterafton, då solen går ned, få mig att
drömma och fantisera om framtiden, icke min
egen, utan människornas, hela lifvets framtid,
och det ligger just inte annars för mig. Jag
tycker, att det nästan är som en bild, en aning,
ett förebud om hvad som skall komma.»
»Den eviga köldens period, menar du!» skäm-
tade doktorn.
»Nej, inte kölden, men stillheten. Det är
i stillheten det ligger. Det tycker Ella också. »
»Jaså, är din fru en lika inbiten vinter-
människa?»
Oskar Röding rodnade.
»Ja, det vill säga, det är egentligen tack
vare henne jag riktigt lärt mig uppskatta och
hålla af vintern.»
’ »Det vill säga så mycket, som att hon är
ännu värre än du?»
»Nej, inte precis det heller, men — ser
du, det var på vintern, som vi funno hvar-
andra, som vi blefvo kära i hvarandra.»
»Jaså, en vinterkärlek således.»
»Ja, just en vinterkärlek. Det är en gan-
ska märkvärdig historia för resten, det vill
säga, inte just så märkvärdig, men — —»
»Märkvärdig för er,» ifyllde doktorn.
»Ja, för oss är den märkvärdig, jag vet
inte, om någon annan skulle tycka det. För
den är på samma gång så rysligt enkel. Skall
jag berätta det för dig? »
»Ja, det vore mycket roligt,» svarade doktorn
och tog sig en djup klunk ur toddyglaset.
Han hyste just icke stora förhoppningar på
det där märkvärdiga, men på något sätt skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
