Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 3 april 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 l D U N in
Jag tror nu inte alls, att realisterna varit
blinda för erotikens ljusare sidor. Själfve
författaren till »Giftas» har ögonblick, dä
han målar den verkliga kärleken i färger,
så varma och rena, som knappast någon an-
nan mäktat göra det. Men hvad var i alla
händelser naturligare, än att på en period,
för hvilkens romanförfattare kärleken blott
var en evig glädjehymn, ett evigt, solljust
leende — låt vara också tårar, men tårar i
rosenskimmer -— ett literatörssläkte skulle
följa, som, tviflande på allt hvad de gamle
sagt dem, också ställde sig skeptiskt mot
de rosenfärgade idyllerna. Reaktion följer
alltid på reaktion, och vänten, mina damer,
— det kommer stiart en ny reaktion!
. . . Men kanske hade ni, såsom ett nor-
dens barn, redan protesterat mot den Bourget-
ska, den Maupassantska uppfattningen? Den
passar ej in på våra förhållanden, säger ni,
vår erotik har ingenting af fin du siécle\
Skola vi vara uppriktiga? Inte äro vi
väl desamma, vi heller, som vår mormor och
vår morfar voro. Antingen äro vi rätt be-
tänkligt blottade på romantik, eller också
är denna romantik betydligt mindre naiv än
våra kära morföräldrars.
Jag erinrar mig en ung dam, en mycket,
mycket svärmisk dam, som en dag, enligt
vanan, skulle skrifva till sin trolofvade. Med
en ytterst allvarlig min kom hon samtidigt
att läsa ett bref af samma slag som hennes
moder skrifvit i sin ungdom. Den unga da-
men slutade med att — brista i skratt.
Det försonande draget öfver denna van-
vördnad var, att modern delade sin dotters
munterhet.
»Så där skref man på min tid,» nöjde
hon sig att anmärka. — —
Ja, vi ha förändrats, äfven vi. Men länge
torde det dröja — om den tiden ens någon-
sin kommer —, tills den nordiska kvinnan
framför Bourgets spegel behöfver bekänna:
»Detta är jag!»
För det första få vi nämligen ej glömma,
att Bourget är parisare, och att den där spe-
geln, huru i alla detaljer snillrikt konstrue-
rad den än må vara, blott är till för eliten
af en världsstads öfverförfinade, öfverenerve-
rade, nästan till abnormitet själsligt urvatt-
nade kvinnor.
För det andra har nordiskan med sitt min-
dre komplicerade själslif större förutsättnin-
gar för en sund och stark erotik. Lugn till
sinnet, är hon föga utsatt för våldsamma
kastningar.
Bourgets kvinna griper lidelserna, de stora
och (vanligast) de små. Den icke öfverkul-
tiverade kvinnan låter sig gripas.
Kall och beräknande, beherskar den ena
taget, leker en stund och kan släppa
det, när hon så behagar. Den andra, be-
herskad, låter sig föras djupare — i känsla
. . . och lidande.
Teater och musik.
Påskkonserterna.
Så långt vi minnas tillbaka, kunna vi ej erinra
oss en sådan uppsjö på konserter och musiktillställ-
ningar af alla slag som under februari och mars må-
nader i år. Fem, sex hvarje vecka och nu senast
under påskhelgen minst ett par om dagen.
Främst bland musiktillställningarna under påsken
står symfonikonserten å k. operan, den åttonde i ord-
ningen under säsongen. Påskdagens afton sågs en
mer än vanligt väntansfull och högtidlig publik fylla
det gamla konsttemplet vid Gustaf Adolfs torg.
Också bjöds här denna gång på en högtidsstund så-
dan man blott alltför sällan får öfvervara. Konserten
inleddes med Bargiels präktiga och intressanta uver-
tyr till »Medea», hvilken följdes af de Here gånger
gifna, men alltid gärna hörda preludium och fuga
af Bach med inlagd koral af Abert, förträffligt ut-
förda. Så kom programmets stora hufvudnummer,
den med längtan motsedda nionde symfonien af Beet-
hoven med slutkören öfver Schillers ode »Till gläd-
jen». Huru detta tonkonstens gigantiska mästerverk
eger förmågan att gripa, fängsla och tjusa, vet en
hvar, som haft lyckan få åhöra detsamma. Att här
ingå i någon detaljerad beskrifning öfver den härliga
tonskapelsen eller ens att påpeka de mest framstående
skönheterna i densamma, därtill både sakna vi ut-
rymme och är vår penna alltför svag. Vi nöja oss
med att konstatera, att utförandet särskildt hvad or-
kestern beträffar, trots de oerhörda svårigheterna,
var rent af förträffligt och fullt värdigt tonverkets
höga rang, och det länder k. hofkapellet och i syn-
nerhet dess utomordentligt skicklige ledare hr Frans
Neruda till ovansklig heder att här hafva lyckats så
väl. Slutkören med solostämmorna (fröknarna Mo-
ritz och Wolf samt hrr Strandberg och Strömberg)
skilde sig ock rätt väl från sin likaledes svåra upp-
gift.
Med verklig andakt åhörde publiken sats efter sats,
och det entusiastiska jubel, som vid slutet brast lös,
vittnade noggrant om, både att kompositionens upp-
höjda skönhet gripit djupt och att den nionde sym-
fonien ännu många gånger här som annorstädes
skall samla en fulltalig och tacksam åhörarekrets.
Operasångaren C. F. Lundqvists mâtiné påskdagen
i Musikaliska akademien hade likaledes samlat i det
närmaste fullsatt salong. Och detta var ju ej heller
att undra på. Hr L. är ju måhända vår mest popu-
läre och mest framstående sångare. Hans sköna och
klangfulla stämma, ännu så godt som oberörd af
tiden, tränger alltid till hjärtegrunden. Han förstas
och uppskattas lika högt af den stora massan som
af den fint bildade musikern. Programmet var nu
ock både rikhaltigt och synnerligen väl valdt. Största
intresset fäste sig vid Aug. Södermans efterlemnade
operafragment, första scenen ur »Signe-lills färd»
som på ett öfverdådigt präktigt sätt föredrogs af ma-
tinégifvaren jämte en manskör under d:r Svedboms
anförande. En intressant nyhet var ock Valentins
ballad »Dvärgakrig», likaledes förträffligt föredragen
af hr Lundqvist med ackompanjemang af komposi-
tören själf. Båda dessa stycken skulle naturligtvis
hafva vunnit betydligt på, om ackompanjemanget
kunnat ske med orkester. Detsamma gäller den
härliga vårduetten ur Wagners »Die Walküre», nu
liksom vid ett föregående tillfälle ypperligt utförd af
fru Östberg och hr Lundqvist. Att hr L. gång på
gång blef föremål för den talrika publikens varma
hyllning, är naturligt. Och vi få sannerligen vara
glada öfver att hr L. ännu står i full verksamhet midt
ibland oss. Så mycket större kändes saknaden efter
den under k. operans glansdagar på 60- och 70-talen så
populäre och framstående sångare, som redan af-
trädt från skådeplatsen, men som nu undantagsvis
efter många års tystnad åter lät höra sig. Vi
mena naturligtvis hr Anders Willman. Sedan vid
hans inträde utbröt en jublande helsningsstorm så
ihållande, att vi sällan bevittnat en dylik. Den res-
liga figuren hade visserligen krönts af glänsande silf-
ver i håret, men alla kände honom och alla hel-
sade honom välkommen. Och efter hans utförande
af scenen ur Lullys op. »Alceste» bröt bifallet ut
lika stormande, och stycket måste omtagas. Också
har stämman märkvärdigt väl bibehållit sig, särskildt
i det lägre registret, och föredraget är lika formfull-
ändadt som tillförene. — Öfriga nummer på program-
met mottogos likaledes med bifall, och matinén kan
räknas som en af de bästa på länge gifna.
Fru Teresa Carrenno har under påskhelgen upp-
trädt ej mindre än två gånger, dels ensam i Musi-
kaliska akademien på själfva påskaftonen, då hon
trots den olämpliga dagen lockat fullt hus, dels an-
nandagens middag i k. operan i förening med k.
hofkapellet. Nu liksom förut var hon helt enkelt
oöfverträffiig, och nu liksom förut etusiasmerade hon
sin publik. Hon har nu rest, men vi önska henne
hjärtligt välkommen åter.
Fruarne Anna Lundbergs och Selma Gründers mâ-
tiné annandagen i Berns’ konsertsalong var till träng-
sel besökt, och det ena numret på programmet efter
det andra helsades af det lifligaste bifall, tills detta
slutligen kulminerade vid fru Lundbergs Bianea-imi-
tationer, då det aldrig ville taga slut. Få vi säga
vår mening, så anse vi verkligen fru L. vara en
alldeles för god förmåga, för att hon skall öda bort sina
krafter på dylikt. Fru Gründers vackra stämma
gjorde sig synnerligen väl gällande och lämpar sig
väl för konsertsalongen.
Kungl. operans nästa nyhet blir Donizettis opera-
buffa »Kärleksdrycken», i hvilken doktor Dulcama-
rasoroll kommer att utföras af d:r Bottero.
A abonnementsföreställningen i afton gifves »Leo-
nora», då fröken Gina Oselio i titelrollen begynner
sitt gästspel vid k. operan.
»Otello» har nu åter efter några veckors hvila
upptagits och gifves hvarje gång för fullt hus.
K. Dramatiska teatern gifver i dag fredag »Kärle-
kens triumf» och 3-akts-komedien »Moln», i morgon
lördag »Pater noster», »Familjelycka» och »Han är
inte svartsjuk». På söndag middag kl. 1.30 gifves
en mâtiné till förmån för »De sceniska artisternas
understödsfond», hvarvid programmet upptager »Sista
hvarfvet», »Den tillämnade sparlakanslexan», »I tele-
fon», »Den gamle skådespelaren» och »En spik i
nyckelhålet». Samma dags afton uppföras »Kärle-
kens triumf» och »Duvals skilsmessa». Måndagen
den 6 dennes gifves för första gången »Bernardo
Montilla», drama i 3 akter af Echegaray, och »Arf-
skiftet», lustspel i 1 akt af Ivan Turgenjeff.
Vasateatern uppförde på torsdagen före påsk för
första gången »Prins Orlofsky», operett i 3 akter
af L. Treptow med musik af österrikaren C. A.
Baida, en här förut tämligen okänd kompositör.
»Prins Orlofsky» utgör ett slags fortsättning af »Lä-
derlappen» och har till stor del samma personal;
om den nu också ej kan mäta sig med förebilden
vare sig till underhållande musik eller libretto, är
det bifall den röner å Vasateatern dock bygdt på
goda skäl. Musiken är melodiös och sångbart tack-
sam, fastän föga originell, och den uppsättning, tea-
tern bestått stycket, synnerligen vacker och lysande.
Särskildt utmärker sig andra akten med sin lifliga
karnevalsscen och en ny, högst effektfull dekoration
af hr Grabow.
Det burleska elementet företrädes lyckligt af hr
Strömberg som kammartjänaren Frosch och fröken
Magnusson som den kärlekskranka hushållerskan.
Fröken Johnsson, som alltid gör sig godt i manlig
kostym, uppbar titelrollen hurtigt och ledigt. Hen-
och fru Stenfelt hade funnit lämpliga uppgifter för
att göra sina rätt gedigna musikaliska förutsättnin-
gar gällande. Det hela går med schwung och god
sammanhållning, och en talrik publik har öfver den
gångna helgen kväll efter annan med lifligaste bi-
fall helsat denna senaste nyhet inom det, som
det synes, i det glada Stockholm outslitliga operett-
facket.
Fmile Saurel, den framstående och sedan några år
tillbaka härstädes välkände violinisten, låter höra sig
härstädes på Filharmoniska sällskapets konsert om
tisdag i Musikaliska akademien.
Balduin Dahl har hitkommit med sin orkester från
Köbenhavn och gifver tills vidare hvarje afton kon-
sert i Berns salonger.
Endast 8 dagar
återstå, till dess Publicistkarnevalen i Nya cirkus
skall ega rum. Biljettförsäljningen har trots uppsjön
af nöjen under påsken gått med rask fart. I synner-
het ha dambiljetterna, hvilka ju alltid först gå åt,
rönt stark efterfrågan. Då festkomitén besiutit, att
efter det ett bestämdt antal dambiljetter blifvit såldt
icke utsläppa Here, måste således de damer, som icke
i tid försäkra sig om biljetter till det billigare priset,
6 kronor, för att kunna deltaga i festen köpa herr-
biljetter till 10 kronor. Det är sålunda allt skäl att
i tid förskaffa sig biljetter till det billigare priset.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
