Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 3 april 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
112 IDUN 1891
Loretos madonna.
En skildring från Italien.
För Idun
af
r^tlha I^inîfî.
å
n afton i slutet af april år 1889 afreste ban-
kiren Bertarelli med nattsnälltåget från Nea-
pel för att bege sig till Rom och Aneona.
1 Han hade lyckats erhålla en af de bästa
platserna i den stora internationela sofvagnen,
men detta oaktadt infann sig ej den efterlängtade
sömnen, ty dystra och förtviflade tankar jagade
rastlöst omkring i hans hufvud och läto ej en
hlund komma i de trötta ögonen.
Arme Domenico Bertarelli ! Ej ens under da-
gens strängaste verksamhet, ej ens midt upp i
den bullrande stadens rörliga lif hade han lyc-
kats bortjaga svartsjukans eggande, pinande kval,
huru skulle han då här i den dystra järnvägs-
kupén kunnat finna någon lisa för det sorgsna
sinnet? ,
Oroligt kastar han sig af och an på bädden,
medan djupa suckar häfva hans beklämda bröst.
Nej, det är omöjligt att sofva.
Han uppger ändtligen de fåfänga försöken, och
klart och tydligt framstå nu bilderna ur det för-
flutna för hans inre.
Han börjar minutiöst granska hvarje detalj af
sitt framfarna lif. Han är åter den lille pilten,
som lekte vid Castellaneares strand, som tumlade
om i muntert glam samman med den uppsluppne
Giacomo, hans dibroder, hvilken jämte honom
uppbar mången vänligt menad tillrättavisning af
Luiselia, den snälla fostermodern.
Hans egen mor hade, då han föddes, varit så
sjuklig och klen, att hon ej haft näring till ho-
nom ; barnet kunde i det heta södern ej, såsom
i norden, uppfödas med mjölk ur flaska, och en
amma — ja sådana funnos endast till för rikt
folk. —
I Italien tagas nämligen härtill blott gifta kvin-
nor, och klart är, att ingen mor lemnar hem och
barn, utan att därtill drifvas af nöden eller be-
gäret efter vinning. Amman betingar sig ej alle-
nast en riklig månadtlig aflöning, utan äfven klä-
der ; det vanliga lär vara sex omgångar af hvart-
enda af de plagg, bon behöfver till sitt bruk.
Hon anländer utan något som helst bagage, och
allt hvad hon bär på sig vid inträdet i tjänsten
återskickas vid första lägenhet till hennes hem.
Men ej nog härmed, vid hvarje olika skede i det
åt amman anförtrodda barnets utveckling måste
föräldrarne uppvakta henne med dyrbara smycken.
Den lille Domenicos far, som var en mindre
köpman, ville nu ej höra talas om några dylika
utgifter, och därför måste den stackars modern,
fastän med svidande hjärta, lemna bort sin son
till en bondkvinna, som, enligt en den tiden och
äfven ännu ganska vanlig sed, åtog sig att, jämte
sin egen lille, äfven uppföda det främmande
barnet.
Domenico kom alltså till Luisella, som till all
lycka hade riklig näring åt de båda barnen. Hon
hade äfven ett så kärleksfullt bjärta, att liten
Meni —- som han för förkortningens skull be-
nämndes — aldrig for illa, utan trifdes och fro-
dades i den landtliga omgifningen.
Då han blef så gammal, att han kunde ha flyt-
tats till hemmet, tyckte fadern, att gossen hade
det bra där han var, och lät honom därför stan-
na, trots moderns varma böner.
Fem år räknade visst Domenico, då man en dag
bragte honom en omgång svarta kläder för att
i denna dräkt sörja sin moder.
Otydligt minnes han denna mor, som blott då
och då hade besökt honom, hvarvid hon under
smekningar och gråt hade brukat stoppa hans fic-
kor fulla med sötsaker.
Bertarelli drager en suck vid tanken på sin
stackars moder, hvars vekhet var så stor, att hon
aldrig förstod göra sin vilja gällande gent emot
den despotiske mannen.
Bertarelli erinrar sig sin första verkligt djupa
sorg och alla de bittra tårar, han fällde, då han
skulle taga afsked af Luisella och Giacamo.
Huru sved ej det lilla hjärtat, när han vid vä-
gens krökning hade uppfångat sista skymten af
sitt första barndomshem! De nya fosterföräl-
drarne, läraren i Sorrento och dennes hustru, för-
mådde ej trösta honom, ehuru de nog uppbjödo
allt för att ernå hans tillgifvenhet.
Men hvad som ej lyckades de äldre, det åstad-
koms af husets barn, de två gossarne, tillsammans
med hvilka liten Meni skulle pröfva de första
stapplande stegen pä vetandets bana. Det var ej
lätt att besegra alfabetets och innanläsningens
svårigheter, och innan Meni hunnit synnerligen
långt i den besvärliga konsten, hade han redan
funnit sig i den skedda omflyttningen.
Barnahjärtat slår ju, liksom den späda plantan,
snart rötter i den nya jordmånen och känner ej
till någon långvarig sorg.
Också öfvervann gossen äfven för andra gån-
gen afskedets smärta, då han åter måste lemna
ett hem, som han med hela sitt varma, efter till-
gifvenhet törstande sinne innerligt hade fäst sig vid.
Han kom nu till Neapel i storskola, i »un col-
legio», som stod under presterlig ledning, och
hvars elever sällan eller aldrig tillätos besöka
sina anhöriga. Den unge Domenico kände därför
knappast sin far, för hvilken han hyste en med
fruktan starkt blandad ömhet.
Hans hjärta klappade af den gladaste förväntan,
när han efter tagna examina ändtligen återvände
hem och som biträde anställdes i faderns, på sista
tiden betydligt utvidgade affär, med hvilken nu
äfven var förenad en bankrörelse.
Den gamle Bertarelli behandlade sin son med
mycken godhet och vänlighet, men gossen blef
ändå sviken i sina ljusa förhoppningar, ty i fa-
derns sätt låg alltid något, som uteslöt hvarje
förtrolighet och hvarje närmande.
Då ville slumpen, att Domenico råkade i berö-
ring med den amerikanske konsuln, mr Gray och
hans hustru. Dessa fattade liflig sympati för yng-
lingen, för hvilken de gästfritt öppnade sitt hem,
och hvilken de bemötte med den största vänskap
— en vänskap som blef af ingripande betydelse
för hans framtida öden.
Umgänget med de fint utdanade amerikan arne
stärkte den unge Bertarellis redan af naturen
allvarliga karaktär och utbildade honom till en
bjärt kontrast mot hans landsmän, neopolitanarne,
hvilka i allmänhet äro ytterligt lättsinniga, utan
moral eller rättrådighet.
Domenico blygdes nu öfver de ytliga kunskaper,
han inhemtat i skolan, och skyndade därför att
på egen hand ifrigt fortsätta studierna. Och då
fadern strax därpå afled och lemnade sonen i oin-
skränkt besittning af en ansenlig förmögenhet, an-
förtrodde han affärerna åt ett gammalt, bepröf-
vadt biträde samt for själf till utlandet — han
ville se sig om i världen och lära hvad som lä-
ras kunde af de andra nationerna.
Kommen tillbaka lät han handelsrörelsen förbli
i det gamla biträdets vård, men öfvertog själf
bankirfirman, som nu gick i hans eget namn och
inom kort tid uppnådde ett obegränsadt förtroen-
de genom siii chefs allmänt erkända redlighet och
punktligthet. Snart gafs det ej en mer blom-
strande affär än hans i hela Neapel.
Hos familjen Gray hade emellertid inträffat en
länge efterlängtad tilldragelse. En dotter hade
blifvit dem skänkt, och den, i likhet med de fle-
sta italienske män, oändligt barnkäre Bertarelli
delade deras glädje.
Onkel Domenico eller Meni, som han kallades
i det Grayska hemmet, blef där en daglig gäst
och en den mest tålige lekkamrat åt liten Elena
och sedan äfven åt hennes syster Lizzi, hvilken
föddes några år efteråt.
Domenico Bertarelli deltog i alla familjens fröj-
der — om sorger hade man ej en aning, förrän
konsuln, den starke, kraftige mannen, plötsligt
insjuknade och dukade under i en af dessa häf-
tigt rasande koppepidemier, hvilka ofta härja sta-
den och kräfva tusentals offer.
Hvem förmår väl beskrifva makans smärtal I
hela sin vidd kan den fattas endast af den kvin-
na, hvilken, liksom mrs Gray, i ett främmande
land, långt skild från alla sina anförvanter, mister
den, som hon älskar öfver allting annat på
jorden.
Om ej bankiren stått vid den olyckligas sida,
skulle hon kanske aldrig repat sig efter det för-
färliga slaget. Han försökte ej så mycket att
trösta, ty de vanliga tröstegrunderna skulle före-
fallit fadda och meningslösa; i stället hänvisade
han den sörjande till de dyra plikter, som bunde
henne vid jorden, där hennes två döttrar nu kräfde
hennes fördubblade kärlek och omsorger.
Till råga på olyckan befanns det, att, sedan
affärerna efter den döde blifvit utredda, enkan
hade högst otillräckliga tillgångar kvar.
Bankiren erbjöd strax väninnan ett årligt un-
derhåll, men mrs Gray, ehuru blid till lynnet,
hade dock ett stolt sinne, hvarför hon på det be-
stämdaste afböjde det ädelmodiga anbudet.
Däremot sökte nu enkan, som allt från barn-
domen varit van vid öfverflöd, att öka sina hjälp-
källor genom att ge lektioner, och hon iakttog
därjämte en så sträng sparsamhet, att hon till
bankirens gränslösa förvåning lyckades få sitt de-
bet och kredit att gå ihop.
Bertarelli försökte i början att medels oskyldiga
konstrepp smugla till sina små favoriter litet af
hvarjehanda, som han trodde skulle fröjda deras
barnahjärtan, men modern bad honom att upp-
höra därmed. Enligt hennes förmenande var det
bäst att ej vänja barn, isynnerhet ej hennes dött-
rar, vid onödig lyx.
»Se,» sade hon då alltid till bankiren, »barna-
sinnet förfogar öfver en så rik fond af lifsglädje,
att de små kunna åtnöja sig med nästan ingen-
ting, såvida ej föräldrarne själfva i blind, tanklös
ömhet förvekliga dem.»
Och Bertarelli måste ge sin förståndiga väninna
rätt, ty han mindes ju, huru lycklig han själf
hade varit i den fattiga bondstugan, där allt hade
varit så knappt — allt utom den varma kärlek,
hvarmed Luisella hade omgifvit honom.
Och säkert var, att friskare och muntrare barn
ej funnos till än mrs Grays flickor i sina tarfliga
men alltid prydliga dräkter. De kände ej till öf-
verflöd i vare sig mat eller dryck och hade myc-
ket få leksaker, för det mesta fabricerade af dem
själfva med tillhjälp af modern eller den händige
onkel Meni.
Så flöt det ena året efter det andra, och allt
högre bjödo maningarna att bankiren skulle tänka
på att införa en fru i den präktiga våning, där
han bodde så ensam.
Men han hade ju ännu ej mött sitt ideal och
var dessutom fullkomligt tillfreds med de tillgif-
venhetsband, som förenade honom med den Grayska
familjen.
Han hade uppgifvit alla tankar på äktenskap
och funderade nu endast på ett sätt att kunna
adoptera de två flickorna, en plan, hvarom mo-
dern ej ville höra talas, och som hos henne rönte
det mest hårdnackade motstånd.
Bankiren skulle gifta sig, ifrade dagligen mrs
Gray och föreslog både den ena och den andra
damen, som i hennes tycke kunde passa ho-
nom.
Men Bertarelli slog döförat till och förklarade
skämtande, att han ej af vår Herre hade erhållit
något hjärta.
Han anade ännu ej, att den stund en gång
skulle komma, då äfven han skulle lära känna
alla kärlekens kval och slitas emellan dess hopp
och fruktan.
Det kom en dag, då hans hjärta började att
klappa allt häftigare; ja, det var nära att sprän-
gas, hvar gång han steg uppför en viss knarrande
gammal trätrappa.
Värst är det alltid, när han hunnit upp i tredje
våningen, ty då tycktes hjärtat vilja hoppa ur
bröstet på honom, isynnerhet när han står på
dörrtröskeln och ett ungt, strålande flickansikte
blickar emot honom.
Ja, bankiren var kär i sin så kallade fosterdot-
ter, som nu hade vuxit upp till en tjusande, ovan-
ligt vacker flicka.
»Du gamle narr,» hade han gång på gång sagt
sig själf, »hvad är detta för dårskaper? Icke är
du, en man om fyrtioåtta år, en passande make
åt Elena? Hur kan du ens ett ögonblick tänka
på något så oerhördt?
Nej, det är din plikt att nu spärra upp ögonen
på vid gafvel eller också, likt Diogenes, gå om-
kring med en lykta för att söka, huruvida i hela
ditt fosterland finnes en man, värdig din sköna,
blonda fosterdotter, hvars stora djupblå ögon tyc-
kas ha totalt förhexat dig!»
Tappert, ja med bjältemot hade bankiren länge
kämpat emot en böjelse, som han ansåg hopplös,
men som dagligen hade stegrats i en oroväckande
grad.
(Forts.)
Aprilnumret af Iduns Mode- och Mönstertidning med-
följer nästa veckas nummer till vederbörande
prenumeranter.
Innehållsförteckning:
Anna Lisa Hwasser-Engelbrechfc ; af J. N—g. (Med porträtt. )
— Novisen; poem af Octavio Beer. — Friska barnkamrar; af
Ingrid Gullin. — Iduns skollofskoloni. — Från antikens kvin-
novärld; tre skisser för Idun af Vilh. Lundström. III: Kvin-
nan i literaturen. — En vinterpoet; för Idun af Tor Hedbergt.
(Slut fr. föreg. n:r) — Torparen och gässen; af Leo Tolstoi.
Öfvers. för Idun. — Ilusmoderlig almanack; af Stenia. — Mo-
dern erotik ; några bagateller i ett vidlyftigt ämne, af Alvar
Arfwidsson. II: Finnes det någon »sann» kärlek? — Teater
och musik. — Endast 8 dagar. — Loretos madonna ; skildring
från Italien, för Idun af Hilda Hintxe.
De smycken, som fortfarande för den s. k. lilla toaletten äro förherskande, äro alltjämt de små emaljerade blommor och fjärilar, som under vintern 1890 väckte så stort
uppseende i Paris. De modernaste äro Viol-, Blåklint- o. Penséebroscherna samt de små hvit- och blåemaljerade fjärilarne. Prisen ställa sig olika fr. 6 till 15 kr. Sändas efter
rekvisition tat landsorten i rek. bref, från Juvelerar HALLBERG, Regeringsgatan 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
