Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 10 april 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 I DU N 115
grundligt man kan vantrifvas med möbler,
som man köpte, utan att egentligen tycka
om dem, för att det icke fanns något annat
färdigt och man dock måste ha något att
sätta in i våningen, innan man själf flyttade
in. För hvarje dag, som gått, har man hun-
nit bli mera förargad på de små dumma
emmastolarna, som icke äro bekväma och icke
vackra, men som »hörde till möbeln», på det
gängliga bordet, på den omöjliga soffan eller
de tunga dyra gardinerna. Möbeltyget plågas
man af, och formerna reta en; huru kan man
då här finna någon trefnad? Allra värst är
det likväl med de skåp eller konsolbord, som
man lät öfvertala sig att köpa för att där-
med »pryda upp våningen». Helst skulle
man — nu — vilja bränna upp dem, men
anser sig dock tvungen att ge dem ett slags
hedersplats, efter som de en gång kostat så
mycket pengar.
Nej, nu vet man, huru man vill ha det,
har hunnit upptäcka sina egna idéer om kom-
fort och utbilda sin smak. Nu, i den nya,
mer rymliga omgifningen, skall det se ut på
ett annat vis. Den dyra, tunga salsmöbeln
af ek, med knöliga vinrankor på stolarne
och hjorthufvuden på skänken, anser man sig
nog tvungen att behålla. Men nya gardiner
och kanske en ottoman eller en hvilstol i ett
hörn kunna ge en helt annan prägel åt rum-
met. Man kan dela på förmaksmöbeln, an-
vända gardinerna till att reparera upp den
med, flytta de mest antipatiska stolarne in
i ett annat rum och i stället för dem skaffa
sig något af allt det, som man gått och
längtat efter under alla dessa år. Skaffa sig
ett par ordentliga länstolar t. ex., så att man-
nen med trefnad kan läsa sina tidningar inne
i förmaket och gästerna känna sig hemma-
stadda. Eller förverkliga någon af fruns
romantiska flickidéer om pratsoffor »i pal-
mernas skugga» eller puffar, som skulle vara
på en gång praktiska och inbjudande; idéer,
hvilka då strandade mot alla upptänkliga
svårigheter, men hvilka hon sedan funnit både
utförbara och lämpliga. Eller — ja, man
kan komma till många och olikartade resul-
tat under sådant flerårigt umgänge med led-
samma möbler — som man känner och er-
känner som ledsamma.
Där finns ju nämligen personer, som icke
hafva andra anspråk på ett hem, än att det
skall vara ordentligt och så ombonadt och
välförsedt, som man har råd till; liksom där
finns lynnen, som sätta en dygd i att vänja
sig vid otrefnaden. Men dem kunna vi här
lemna ur räkningen. Det är deras rättighet
att ha sina åsikter och sina hem i fred.
Men det är också vår rättighet — vi som
ha ett annat ideal för hem — att lillsam-
mans diskutera möjligheterna för att höja,
klargöra och förverkliga detta ideal.
Tar man reda på, hvad som försiggått
hos dem, som hunnit bli grundligt miss-
nöjda med sin första bosättning, så skall det
oftast vara, att de under några års hemlif
hunnit bilda sig ett ideal för ett hem. När
de satte bo, hade de intet sådant.’ Eller det
de hade var så formlöst, så fantastiskt, att
det ramlade sönder som ett korthus vid be-
röringen med verkligheten af tanters hånle-
enden och handtverkares axelryckningar. Men
de otrefliga möblerna ha tvungit tankarne på
dem, och nu veta de åtminstone något så
när, huru de vilja ha det,
I nio fall af tio skola sådana unga par
tillråda yngre förlofvade vänner att icke låta
narra sig att hä för brådt, när de skola göra
sina uppköp till boet.
Icke nog att man är ung, opraktisk och
förälskad, obekant med hvarandras smak och
vanor och i grunden plågad af det halfva
förhållandet af en eklat förlofning. Man blir
ofta alldeles upptröttad på bråket och springet,
de ändlösa diskussionerna, påtryckningen uti-
från i frågor, som blott röra en själf, svårig-
heten att välja, när det finns så litet att välja
på och intet, som tilltalar. Slutligen går det
alldeles rundt i ens hufvud, och allt det man
ser förefaller en lika odrägligt. Men en mö-
bel måste man ha, och man köper då — eller
beställer den, som förefaller minst omöjlig.
Det är hoppet att få allt »prydligt och
nätt i ordning», som det heter, när man flyt-
tar in i det lilla nya hemmet, som är orsa-
ken till denna feberaktiga brådska, hvilken
man sedan dagligen och stundligen får skäl
att ångra. Och själfva detta hopp är ofta
endast en illusion. Den beställda möbeln,
som man slutligen bestämde sig för, blir ej
färdig i tid — Vår Herre skrattar visst åt
tapetserares liksom åt älskares försäkringar.
Man nödgas flytta in i våningen ändå — och
är man verkligen ung och opraktisk och för-
älskad, så skall man finna, att man icke är
mindre lycklig, för det att man får ’leka re-
sande* i sin egen våning.
Huru många unga par af medelklassen
är det numera icke, som ha sina soligaste
minnen från ett par små möblerade rum i
Paris eller Heidelberg eller Berlin, där hem-
met blott representerades af en enda vrå
med en god stol och en röd lampskärm, en
hygglig bordduk, några böcker och blommor,
som »hon» skaffat, medan han var på före-
läsningarna, samt för öfrigt af litet kvinlig
omtanke, smak och ordning? I längden går
det ej ; • båda längta efter ett ordnadt lif, han
efter komfort, hon efter verksamhet. Men
till en början enas alla om att tycka, att
det är förtjusande i sin förtrolighet och sorg-
löshet och den absoluta friheten från allt
störande ingripande utifrån.
Hvarför kan man då icke försöka samma
metod hemma? Lyckan skulle bestämdt vinna
därpå. »Ett litet prydligt och väl ordnadt
bo» betyder allt för ofta chokladbjudning för
tärnor och marskalkar redan tredje dagen ef-
ter brölloppet; vänliga visiter i oändlighet af
nyfikna tanter, onklar och flick-vänner, innan
man själf ens hunnit ta reda på hvarandra;
stadgadt umgänge med en färdig krets, när
sedan vinterlifvet börjar.
Håller man af hvarandra, är ju allt detta
en skärseld. Men huru många är det, hvilkas
kärlek går renad och stärkt ur den? Sna-
rare är det då en hvirfvelvind, som med röt-
terna rycker upp denna späda planta, hvilken
behöfver ro för att fatta rot och växa upp
till ett lummigt träd, i hvars skugga de båda
kunna sitta och se lugnt ut på den solstekta,
regnpiskade slätten.
Fråga i stället de unga par, som icke haft
tillfälle att resa utrikes, men hemma haft
mod att trotsa klander och förvåning och
flytta in i hans ungkarlsvåning. Jag har
icke hört någon af dem, som ångrat sig,
att de den första tiden bott så trångt, att där
ej funnits plats för obehöriga, eller så provi-
soriskt, att de sluppit inspektionsvisiter. De
nygifta — förälskade —- skola heller icke
vara många, som icke upptäcka, att hela frå-
gan om bord och stolar och mattor i grunden
är dem absolut likgiltig, huru viktig den än
syntes dem under den odrägliga officiella för-
lofningen. Då tog deras längtan efter ett ge-
mensamt hem formen af sysslande med det
framtida boet. Men knappt äro de gifta, förrän
de upptäcka, att det icke varit boet, utan
hvarandra, som de längtat efter.
Det är icke alla, som kunna flytta in i
hans ungkarlsvåning, invänder man. Han kan-
ske icke ens har någon!
Men därför att de genast flytta in i den
våning, som de ha för afsikt att göra till sitt
hem, behöfva de väl icke möblera den hel och
hållen ? En sofrumsmöbel och en köksupp-
sättning kan man be mor och unga gifta vä-
ninnor hjälpa sig med att skaffa. Resten får
bero på lynnena. Det finns många, för hvilka
ju äfventyrligare och mer provisoriskt det
tillgår, dess muntrare; många också, som
icke trott sig själfva om det, på hvilka det
verkar obeskrifligt uppfriskande, detta lif för
stunden med tusen små upptåg och tokerier
och den härligaste frihet. I själfva verket är
det ju icke annat än det, som för alla gifver
res- och sommarlägerlifvet ett sådant behag.
Där finns väl nog också de herrar, för
hvilka blotta tanken på något sådant är en
fasa. Men dessa ha nog också redan hunnit
skaffa sig en ungkarlsmöbel, och den kunna
de flytta in i rummen och med hjälp af nå-
gra af de småbord eller broderade stolar, som
icke bruka saknas bland bröllopspresenterna,
skapa sig ett hvardagsrum, som gör tillfylles
—- så länge samvarons behag äro så nya, att
man i alla fall helst är tillsammans.
När så det första sällhetsruset gått öfver
och man blifvit bekant med sin våning och med
hvarandra, kan den unga frun i lugn börja
se sig om hos möbelhandlare och undan för
undan skaffa hem det, som de båda tyckt
om, litet i sender och i största ro, så att man
icke förhastar sig och icke låter tankarne bli
blott en hvirflande dans af stolar och gardin-
stänger, draperier och möbeltyg. Under tiden
har man ju också hunnit bilda sig sitt »ideal
för det hela», få idéer och öfva sin kritik
vid besök hos vänner och bekanta, ja, om man
så vill, skaffa sig möbleringsböcker och illu-
strerade utländska kataloger samt skaffa sig
reda på förstadshandtverkare och adresser på
smälandssnickare, som man under förlofnings-
brådskan icke ger sig ro att anlita. Har hon
eller han litet smak, uppfinningsgåfva och
händighet, skall mycket af det, som verkar
bäst, rentaf kunna tillverkas hemma. Under
allt detta sysslande och diskuterande och de
glada försöken med de hemkomna möblerna
skola många, i. s. kvinnor, till sin förvåning
finna sig mogna till riktigt dugliga möble-
ringsartister, som förmå skapa kring sig ett
vackert, trefligt och individuelt hem. Och
detta i regeln vida billigare, än om de vändt
sig till en furnissör för det hela.
För dem alla skall det säkert också före-
falla alldeles obegripligt, att så många unga
par kunna ge sig med hull och hår i hän-
derna på en furnissör i den ljufva tron, att
då måste det bli bra, därför att han ju är
en yrkesman och »de måste förstå det».
För nyutnämnda statsråd, som helt hastigt
behöfva en representativ våning, eller för
hvem som helst annars, för hvilken det blott
gäller att komma fort i ordning, kan detta
nog vara bra.
Men annars.–––-Förstå det? Huru kun-
na de förstå det? Hemtrefnad och skönhet
äro ju, hvad vi fordra af ett hem, icke sannt?
Men man måste vara mer än människa och
tapetserare, man måste vara siare och halfgud
för att hos hvar och en af sina kunder gissa
till de vanor och tycken, som bestämma hans
begrepp om hemtrefnad. Och hvem garan-
terar oss för, när vi själfva äro utan kritik,
att de ha smak? Många gånger ha de det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
