Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 15. 10 april 1891
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 IDUN 117
Men observera en sak : fransmannen gyck-
lar gärna med äktenskapet, konvenansäkten-
skapet, de lättsinnigt ingångna förbindelserna,
men — han må nu heta Bourget eller Mau-
passant eller hvad som helst, — aldrig gyck-
lar han med kärleken i detta ords egentliga
och bästa bemärkelse.
Detta tyckes vara nordbon förbehållet.
Vi ha pä erotikens vinflaskor (förlät bil-
den!) klistrat etiketter med påskriften RO-
MANTIK. Och romantik, det betyder så
mycket som att vinet är gammalt, att det är
sliskigt, äckligt och simpelt, att det ej kan
förekomma på en korrekt människas bord.
Jag har aldrig kunnat lida detta slags
folk, som rycker på axlarna, när talet faller
på romantik. Dessa konvenansträlar, dessa
ögontjänande lakejer hos prins Oomme il-faut,
som vanligen äro så innerligt emanciperade
från allt hvad förstånd heter, de bli då plöts-
ligt så öfverkloka och förnumstiga.
Är då romantik någonting onaturligt? frå-
gar jag dem — de rycka på axlarna. Är
den förkastlig, hindrar den släktets materiella
förkofran? — de rycka på axlarna. Men
så förklara er då, hvad menar ni egentligen
med romantik? — de rycka fortfarande på
axlarna.
Men låtom oss ej begära för mycket! Det
finnes så mycket folk, som ej eger något an-
nat argument än en axelryckning.
* *
*
Man gycklar med romantiken, man för-
klarar den afskaffad, e pur si muove — och
ändå rör den sig, — for att tala med
Galilei.
Den existerar trots allt.
I hvilket trolskt skimmer te de sig ej för
oss i tanken, huru sällsamt stämmes ej vårt
sinne af de vemodiga toner, som tränga sig
fram ur gamla, men evigt unga kärlekslegen-
der, om Dante och Beatrice, om Petrarca och
Laura, om Romeo och Giulietta, om Abélard
och Héloïse!
Och ändå, mina damer, vill jag vara nog
hädisk att tro, att eger vår tid också ingen
Dante och ingen Petrarca, så gömmer den
säkerligen mer än en Laura, mer än en
Beatrice. Och ha vi femtio Héloïse’r, så ha
vi också hundra Giuliettor. . . hundra? Säg
tusen ! Hela skillnaden är, att Dante nu an-
tingen skulle sitta vid akademiens bord med
ljus och sockervatten framför sig eller också
— och antagligare — svälta uppe i en vinds-
kupa, och att Giulietta skulle valt någonting...
mera prosaiskt än gift.
Vår dagskrönika är alltför sorgligt rik på
tragedier af denna art, för att man med fog
kan klandra släktet för brist på romantik i
uppfattningen.
* *
*
Den har råkat i misskredit, denna roman-
tik, och den hotar att ta en sjuklig riktning,
men inte böra vi väl därför förmena den
rätten att vara till.
Saken är den, vi behöfva romantik, vi be-
höfva poesi.
Vi behöfva en smula poesi i det dagliga
lifvets torra, prosaiska, maskinmässiga släp,
och vi behöfva det ju mer detta lif blir
torrt, prosaiskt och maskinmässigt.
Författaren af den naturalistiska skolan,
han, som vid sitt skrifbord med pennan i
hand minutiöst uppräknar möblerna i den
eller den salongen, eller med ängslig nog-
grannhet, själlöst och opersonligt, fotografe-
rar en utkant af storstaden med dess stank
och smuts och last och elände — inte har
han behof af poesi! Han är författare, och
det där arbetet intresserar honom.
Men mannen, men kvinnan af folket!
När hon i tolf timmar låtit ett enformigt
och mödosamt arbete böja sin rygg och slöa
sinnet, vill hon också ha litet af andlig ve-
derkvickelse. Åh! det är ej mycket hon be-
gär! På en oljefärgstafla älskar hon inte en
grå stubbåker — hon vill ha litet skog och
vatten och en blå himmel däröfver, i en bok
föredrar hon ett enfaldigt kärlekskväde fram-
för Zolas bästa romaner, och går hon till
teatern, är det ej för att bry hjärnan med
sociala problem, utan för att få gråta eller
skratta, helst båda delarne.
Ni delar kanske ej den uppfattningen —
och hvad mig själf beträffar, vill jag lemna
det osagdt, — men låtom oss komma öfver-
ens om att söka förstå dem, de andra.
Tag bort romantiken från dessa människor,
och hvad blir kvar?
De ropa till konsten och till literaturen :
Gif oss bröd! De ha rätt därtill, de behöfva
det. Synd, att det så ofta skall skänkas dem
— stenar!
* #
Och ni, min unga! — — Jag vill ej pre-
dika någon »lifsglädje» för er; till en sådan
saknas alltför ofta förutsättningarna. Men
tag lifvet sådant det är, tag dagen sådan den
kommer, och jollra och kvittra, innan det
skymmer till kväll — den skymmer så tidigt!
Är han fjärran, som ert hjärta håller kär,
så dröm, att han kommer en dag, och har ni
honom nära, så tro, att han stannar för
evigt. Och skulle han ej komma, eller skulle
han ej stanna, så trösta er: då lefver kär-
leken kanske ej lyckligast, men den lefver
längst!
Svärma, medan ni är ung, och när håren
gråna, så svärma ändå.
Och skulle någon le eller gyckla, så —
ryck på axlarna!
î*î ■ #
❖
Romantiken ha vi fått i arf, men äfven
vi skola en dag lemna den ett kommande
släkte i arf. Den var vår moder, och den
skall bli vår dotter.
Gammaldags är den, mycket gammaldags,
den är så gammaldags, att den — tillhör
framtiden.
3g-
En afton i Kvinnoklubben.
Då vi förliden fredags afton vid halfåtta-
tiden trädde upp för de mattbelagda, af
präktigt grönskande bladväxter smyckade trap-
porna till Hotel Continentals festvåning
och däruppe i de rikt belysta salarne och
salongerna funno församladt ett animeradt
sällskap af flere hundra personer, till största
delen damer, rönte vi genast en angenäm
förnimmelse af att i denna krets på alla håll
omgifvas af goda vänner och gamla bekanta.
Det var Kvinnoklubben, som samlats och in-
bjudit sina vänner till ett festligt aftonsam-
kväm, och den hade därvid för första gången
efter sitt bildande frångått sin exklusivitet
och äfven tillåtit en del af de manliga att
dela kvällens nöje.
Men om ock, som sagdt, i denna krets
räknades ett stort mångtal af Iduns läsarin-
nor, kunde vi ej värja oss för den tanken,
att ännu flere borde ha varit där. Det finns
utan tvifvel häruppe i hufvudstaden ännu
vida kvinliga kretsar, som skulle hafva den
angenämaste personliga behållning af att
ansluta sig till och stödja denna förenings sak,
på samma gång som den goda idéen förtjä-
nade detta. Till dessa och till alla våra
väninnor i landsorten, som visserligen endast
på större eller mindre afstånd kunna följa
företeelserna af sitt köns vakna arbete i
Stockholm, men som därför helt visst ej göra
det med mindre intresse, vilja vi i dag med
några korta ord tala om, hvad Kvinnoklubben
egentligen är, hvad den vill göra, och hvad
den gjort.
* *
*
Det var år 1887, som ett antal damer i
Stockholm förenade sig om den vackra tan-
ken att genom bildandet af en kvinlig klubb
verka för en sammanslutning mellan kvinnor
från olika arbetsfält för idkandet af ett godt
och angenämt kamratlif och för utbyte af
tankar. Äntalet utom hemmet arbetande
kvinnor är i Stockholm mycket stort och
ökas oupphörligt. Många af dessa i skolor,
bank, post, vid telegraf och telefon samt på
kontor anställda kvinnor sakna ett kamrat-
lifs trefnad och ett enkelt sällskapslifs för-
ströelser. Deras krets blir lätt trång, och
de känna sig ensamma och utanför det rikare
lif, som rör sig utomkring dem.
Det var i främsta rummet dessa kvinnor,
man ville bereda gagn och glädje af klubben,
och den inbjudan, som utfärdades, mottogs
med varma sympatier, som beredde förslags-
ställarinnorna den glädjande framgången att
om hösten samma år se Kvinnoklubben kon-
stitueras och ordna sig i eget hem.
Klubben ställer nämligen till sina med-
lemmars förfogande en hemtreflig, om än
anspråkslös lokal — den var först belägen
vid Gamla Norrbro, senare vid Hamngatan
18 B — och hvilken omfattar samlingsrum,
läs- och skrifrum samt ett par serveringsrum.
Lokalen är tillgänglig alla dagar från mor-
gonen till 11 om kvällen.
Hit samlas nu medlemmarne för att läsa
dagens tidningar, nyare tidskrifter och litera-
tur, samspråka och musicera — med ett ord
efter dagens arbete finna en angenäm och
själsodlande ersättning för det familjelif, de
ofta måste sakna. Hvar eller hvarannan
vecka hålles dessutom allmänt samkväm med
diskussioner, föredrag och diverse sällskaps-
nöjen. Äfven är på klubblokalen tillfälle
beredt för medlemmar att till billiga priser
intaga sina måltider — de som så behaga.
Genom frikostiga gåfvor från enskilda
medlemmar, bokförläggare m. fl. har ett gan-
ska ansenligt bibliotek bildats, som flitigt
anlitas. Hennes majestät drottningen har
bland andra ihågkommit detta med gåfvor,
därmed bevisande sitt gillande och intresse
för den goda idéen.
Vid den serie af intressanta föredrag och
diskussioner öfver en mängd skilda ämnen af
speciellt kvinligt intresse och betydelse, som
under då gångna åren vid sammankomsterna
afhållits, ha flere framstående förmågor med-
verkat.
Som den ekonomiska ställningen bland de
kvinnor, klubben närmast vill afse att om-
fatta och gagna, i regel ej är lysande, har
medlemsafgiften satts helt låg. Härigenom
fordras naturligtvis stor tillslutning och högt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:44 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1891/0125.html
