Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 15. 10 april 1891
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I DU N 1891
118
medlemsantal för företagets lyckliga fortgång.
De ekonomiska svårigheterna ha nog ock
mången gång redan erbjudit de energiska
styrelsemedlemmarne bekymmersamma stun-
der; men genom god vilja och varm förtrö-
stan ha de besegrats. Främst måste man
tillönska det vackra företaget allt allmännare
sympatier! Däraf har det gjort sig välförtjänt.
* ❖
*
Vid den angenäma festen den 3 dennes
rådde ock ett lif, ett allmänt intresse, som
böra båda det bästa om klubbens framtid,
på samma gång de gåfvo ett gladt vittnes-
börd om, hvilken god och kamratlig krets
den redan är.
I den ståtliga solennitetssalen var en scen
upprest, och snart fylldes de långa stolraderna
till sista plats af en förväntansfullt sorlande
publik. Efter en af ett par unga musik-
älskarinnor utförd uvertyr för 4 händer gick
ridån i höjden, och August Blanches bekanta
lilla skämt »Grannarne» utfördes friskt och
hurtigt af ett par af klubbens medlemmar.
Så följde musik — verkligt god och gedigen
musik — sång, harpsolo, deklamation, allt
af bästa halt. En paus med promenad in
till buffetterna, glada samtal, helsningar, för-
friskningar. Och sist Frans Hodells enakts-
lustspel »Min hustrus affärer», som väckte
stormande bifall.
Samtliga de uppträdande och agerande
voro naturligtvis klubbmedlemmar, och isyn-
nerhet framkallade de manliga rollinnehafvar-
nes bemödanden att lägga karlaktighet i röst
och gester mycken och gladt harmlös förnö-
jelse på båda sidor rampen.
För sista gången har ridån gått ned, och
de outtröttligt skallande applåderna lyckas
ej längre rubba den. Den dramatiska afdel-
ningen är slut — man måste finna sig däri!
Och det gör man med gladt mod i förväntan
på den goda materiella välfägnad, som lär
komma. Medan man svalkar sig med en
promenad genom våningen och salongerna,
röjes stora salen som af ett trolleri fri, och
om några få minuter är scenen helt förändrad.
Långa bord digna under supéens läckerheter.
Man har lika god aptit som godt humör
i detta angenäma samkväm. Det går fort
undan. Kankända hemliga baktankar på den
improviserade balen, som lockar efteråt, ej så
litet bidraga härtill. Ty verkligen — inom
en liten stund nytt stort changement! Det
bonade golfvet ligger vidsträckt och glänsande,
inbjuder lätta, ungdomliga fötter till dans.
De flitiga äquatremain-spelerskorna befinnas
tjänstvilliga som alltid. Att herrarne äro få,
betyder ingenting. I Kvinnoklubben är man
van att reda sig utan kavaljerer, det märkes
granneligen på det rutinerade behag, med
hvilket man inbördes »för» och »föres». I
glad yra är den lilla balen i full gång . . .
Ännu ljuda efter oss valsens sprittande toner,
när vi i sen nattlig timme gå utför de grön-
smyckade trapporna. Vi föra med oss min-
net af en angenäm afton i en angenämt
kamratlig krets af bästa ton; men vi föra
med oss något ännu mer: vissheten att de
goda tankar och den goda grund, på hvilka
Kvinnoklubben är rest, skola visa sig be-
ståndande och lifskraftiga till att allt mer
utveckla densamma. Därtill de varmaste till-
önskningar och därtill — I alla, vänliga
läsarinnor, som törhända just nu med oss för
första gången gjort Kvinnoklubbens bekant-
skap — därtill edert lifliga intresse och verk-
samma understöd! J. N—g.
Något om tidsindelning.
f
et är b
uppstal
Af
Hanna Kamke.
svårt eller snarare omöjligt att
ppställa en tidsindelning, som kan vara
fullt lämplig för personer, som lefva
under olika förhållanden, men det torde dock
kunna lyckas att genom exempel på en dy-
lik, redan i praktiken tillämpad indelning
kunna gifva nyttiga vinkar åt mången, som
gärna vill rätt använda sin dyrbara tid.
För att kunna medhinna mycket bör man
som en gyllene regel uppställa att aldrig vara
utan sysselsättning. Man bör nyttigt använda
hvarje liten mellanstund och minnas, att un-
der årens lopp månget stort arbete kan bli
färdigt, hvartill dagligen kanske blott en half
timme eller mindre blifvit använd.
Ett lättare handarbete kan ju alltid ligga
till reds för att tillgripas, om man genom
ett oforutsedt besök bringas ur sin vanliga
ordning, eller om man efter middagen eller
eljes sitter och pratar bort en stund. På
sådana eljes förlorade minuter har en fru
bland mina bekanta själf virkat både
sina egna och sina barns ylletröjor, stickat
strumpor, broderat och märkt både ett och
annat, som kanske eljes aldrig blifvit färdigt,
då hon i sin egentliga tidsindelning ej har
rum för andra handarbeten än sömnad.
Som ung flicka brukade hon både vinter
och sommar stiga upp kl. 6 och efter den
kalla afrifningen promenera en halftimme.
Efter frukosten satte hon sig antingen att
spela eller studera tills närmare 9, då hon
begaf sig till skolan. Sedan var dagen re-
gelbundet delad mellan lektioner, handarbete,
själfstudium, spelning och promenader; för
hushållets inlärande var dock ej mycken tid
öfrig. Detta fick uppskjutas till mellanter-
minerna, då tidsindelningen bief en annan,
och det praktiska fick mera öfverhanden.
Nu kunde någon invända, att för en lära-
rinna är det ju ej svårt att indela sin tid
och få den att räcka till; men hur skall en
stackars fru bära sig åt, som har så många-
handa bestyr med både ett och annat? En
sådan invänding vill jag besvara med den
tidsindelning samma fru följde vid den tiden,
då det yngsta af hennes fyra barn var tre
år och hon blott hade en tjänarinna till
hjälp. Strax på morgonen hade hon några
rum att damma, att rengöra lamporna (tio
inalles), gå till torget, framlemna matförrå-
den för dagen och ordna för middagen, sköta
blommorna (80 à 90 stycken), hvilket allt
skulle vara klart till klockan 11, då hon
läste en timme med sin äldsta flicka och en
liten kamrat till denna. Kl. 12 gingo bar-
nen ut med jungfrun, då frun under tiden
stannade hemma och spelade piano, medan
hon samtidigt gick ut åt köket och såg efter
maten, såvida det var något långkok den
dagen. Yissa dagar under veckan var hon
på lektion utom hus.
Innan middagen skulle serveras gick hon
alltid ut i köket att afsmaka såser, soppor
o. s. v. Efter middagen hvilade hon en tim-
me och läste då någon bra bok. Om efter-
middagarne hade hon barnen hos sig och
sysselsatte sig då samtidigt med sömnad.
Senare på kvällen, vid sjutiden, hade hon
vanligtvis åter en lektion eller något annat
dylikt arbete. Efter kvällsvärden, vid nio-
tiden, promenerades ännu en stund.
Under årens lopp ha hennes barn blifvit
större och gå i skolan. Hon måste nu spela
och läsa lexor med dem, promenera med dem
själf och ändå ej försumma inköpen, hus-
hållet, sina lektioner och skrifningar. Men
nu liksom förr är det blott den konsekventa
tidsindelningen, som hjälper henne och låter
henne få tid öfrig äfven för musik och lek-
tyr. »Därtill har jag ej tid» äro ord, som
hon aldrig förstått, ty hon säger, att tiden
är så uttänjelig, att man kan göra under-
verk därmed, blott man förstår att taga vara
på minuterna.
Enhvar sin egenparaplymakare.
Prisbelönadt svar å frågan L
af Xandra J.
t
tt för en ovan på nytt öfverkläda ett utslitet
paraply eller en parasoll, så att ej tyget eller
fodret stramar på något ställe, kan ibland vara
kinkigt nog ; men om ni följer mina föreskrifter, tror
jag det skall lyckas er. Vi börja då med parasollen,
som väl först kommer i åtanke i dessa vårbrytnings-
dagar.
3 8 /6
För det första klipper man sig ett
mönster af vidstående utseende. Dess
största böjd är 41 cm., största bred-
den 28 cm., andra bredden (18 cm.
i höjd) 12 cm.
Lägg sedan mönstret på tyget och rita upp de
figurer, teckningen utvisar,
som försiktigt urklippas. Detsamma gäller äfven
fodret, som skall vara alldefös lika stort.
Tråckla nu ihop tyget för sig och fodret för sig ;
detta måste ske så jämnt, som det är möjligt, ty den
minsta ojämnhet synes, när parasollen spännes ut
som färdig.
Sy härefter sömmarne på maskin på så sätt, att
ni viker de båda styckena tillsammans som till en
smal fåll ; härigenom undvikes obehaget af att tyget
»flyter» i sömmarne.
Fodret måste sys på samma sätt. Lägg nu arbe-
tet på ett mjukt underlag och pressa ned sömmarne
med ett, ej allt för varmt, strykjärn.
Tråckla så tillsammans yttertyget och fodret myc-
ket noga, så att söm kommer midt emot söm, med
rätsidorna mot hvarandra; sy rundt om det hela på
maskin och vänd sedan om det på rätsidan; stryk
rundt omkring kanten med strykjärnet, så att den
blir slät och faller jämn. Stoffera nu den lilla öpp-
ningen upptill, hvilken bör vara så trång, att man
knappt kan tränga genom ett finger.
Nu är tyget färdigt att fästas på stommen, som
ej får vara utspänd, utan med slakt nerfallande spröt.
Börja nedtill och sy på undersidan, starkt och säkert,
tygets spets mot stommens spröt, kil för kil, tills
alla äro fästade. Spänn nu upp parasollen och
nubba kring den lilla öppningen med mycket små
nubb tyget vid stommen och sy en liten uddig rosett
däröfver. Fästa sedan hvarje spröt vid sin söm på
tre ställen, men akta noga att intet stygn synes på
rätsidan. Kläd öfver alla ställen, där spröten mötas,
samt gör en liten rund rosett af samma tyg som
fodret, att därmed täcka deras utgångspunkt. Sist
återstår en rosett af sidenband i närheten afkryckan,
och parasollen är färdig.
Önskar ni en spets omkring den, bör denna sys
på från rätsidan af parasollen och hållas alldeles
slät utom vid hvarje spröt, där en rynkning är nöd-
vändig (1,20 meter brukar räcka till). En rad med
små perlor i yttertygets färg brukar göra god eflekt,
när de äro sydda ofvanpå spetsens öfre kant.
Undvik att begagna ring för att hålla ihop para-
sollen med ; den nöter tyget mera på ett år än Here
års begagnande utan. I stället kan ni taga ett smalt
sidenband, i hvilket ni förut sytt ett litet knapphål,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:44 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1891/0126.html
