Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. 17 april 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189] (DUN 123
lidne mars sitt guldlockiga hufvud till den
eviga hvilan. Det bredde sig ett drag af
underbar frid öfver de nyss i dödskampen
pressade anletsdragen till henne, som själf stått
såsom en fridens ängel vid så månget plågo-
läger, så mången dödsbädd, kom dödens än-
gel som en förlossare med frid och salighet.
Vid dödsbädden knäböjde en djupt sörjande
make, tvänne barn, en åldrig moder och
syskon. Men utom kretsen af de närvarande
sörjande kom budskapet om fru Velly Ve-
landers död till hundratals hem i Sverige,
Norge och i Amerika med sorg, ty öfveralt
hade hon, de lidandes barmhertighetssyster,
förvärfvat hängifna vänner, som välsigna den
varmhjärtade kvinnans minne. R. B-
çm
tfrå Yasadrotoingar.
(Katarina Jagellonica och Karin
Månsdotter.)
eri strålande Katarina
utaf Jagellonernas blod
så stolt för fränderna sina
hos fängslade maken stod.
»Oss skiljer i grymma öden
ej någon i världen åt,
förrn allbetvingaren döden
oss kallar från lifvets stråt.
»Det vistades in i ringen
jag burit som lycklig brud.
Att svika förmår mig ingen
det löfte jag gaf inför Gud.
»Jag följer min make och herre
i sorgsna som lyckliga dar,
kung Erik än honom spårre
i mörkaste torn han har.»
Men åren gingo, och tiden
vielt skiftade furstarne lott.
Då slut oardt på brödrastriden,
satt Erik på Gripsholms slott.
Den forne herskarn var fången,
förbytt var hans kungamakt
i tyngande bojor — förgången
den kunglige slösarens prakt.
Men än vid hans sida dröjde
hans Karin, hans väna vif
Och gladt sitt hufvud han höjde,
hans öga fick åter lif,
när hon, en drottning från kojan,
mildt talade hopp och tröst
och Erik till glömska af bojan
invaggade vid sitt bröst.
Visst slår vid sagan om båda
vårt hjärta i varmare takt:
i våldets tid vi sett råda
det evigt kvinligas makt.
V. E. Hollander.
Våra »herrar» söner och
»fröknar» döttrar.
Ett varningens ord
af Hanna Kamke.
flvad vill nu hon med sina moralpredik-
(fji ningar igen, kanske en och annan utbrister,
när han läser öfverskriften, och sedan förtre-
tadt bortkastar Idun, där man litet emellanåt
får svälja ganska bittra, men, erkänn det, ändå
så nyttiga piller. Förkasta dock ej den upp-
riktige vännen, utan tag henne åter till nåds
samt läs och begrunda med allvar det goda
hon vill lära dig, då kanske pillernas bäskhet
en gång förvandlas i sötma. Och denna gång
gäller det ju dina barn, det käraste du eger,
kanske du då gärna lyssnar till den varnande
röst, som talar till dig i dag ur dessa rader,
och som vill väcka dig till besinning, att du
ej tanklöst drifver med strömmen och tror, att
allfarvägen är den rätta.
Den vägen är bred, som leder till fördömelse,
heter det, och det måste i sanning förefalla en
opartisk, sann ungdomsvän, som hade vi vid
våra barns uppfostran verkligen slagit in på
denna farliga väg. Bortskämda, olydiga barn
har det ju alltid funnits, men de voro dock
åtminstone barn under sin uppväxttid, dessa
gossar och flickor, som nu äro vuxna män och
kvinnor. De tänkte och kände barnsligt samt
voro verkliga barn i såväl dygd som odygd.
Men hur är det nu? Måste man ej gripas
af sorg och medlidande, när man ser många
af nutidens så kallade barn, hur de redan på
skolbänken allas att ha de finaste, modernaste
kläderna samt obarmhertigt, ej blott med blic-
kar, utan ock med hånande ord förfölja den
enklare (förståndigare) klädda kamraten, vare
sig gosse eller flicka. Kan man annat än fyl-
las med harm, när man ser, hur kortsynta för-
äldrar själfva göra allt för att afkorta barn-
domstiden för de unga, hur de geuom konst-
lade medel påskynda den naturliga utvecklingen
och framkalla brådmognad för att rätt snart
kunna glädja sig åt en fullvuxen son, en full-
vuxen dotter i miniatyr. Aldrig kan drifhus-
plantan med sin påskyndade utveckling nå den
skönhet och styrka som den i fria naturen
fostrade blomman.
Ångans tidehvarf har tryckt sin stämpel äf-
ven på barnauppfostran. Brådstörtadt och med
ilande fart drifvas de unga framåt och därmed
ut ur barndomens lyckliga omedvetenhet och
oskuld. Barnaörat och barnamunnen få allt
för tidigt lära sig de fullvuxnas språk, tillåtas
lyssna och blanda sig i samtal, och barnaögat
får allt för tidigt vänja sig vid flärd och få-
fänglighet, får allt för tidigt kasta de lystna
blickarne i tidningsspalter och skadlig skön-
literatur. De dagliga tidningarna borde för
öfrigt vara en förbjuden frukt för de unga,
likaså böcker, som ej först blifvit granskade af
förståndiga föräldrar eller andra kompetenta
personer.
Man kan vara öfvertygad, att ju brådmog-
nare själen är, och den blir det alltid genom
ett för tidigt deltagande i fullvuxnas nöjen,
dess tidigare utvecklas och mognar äfven krop-
pen, men sannerligen ej till sin egen båtnad,
ty ju tidigare utbildad, ju fortare utblommad
och förvissnad. Ej heller kan ett dådkraftigt
släkte uppväxa, när redan de omogna barnen
tänka på tycken och kurtis, när tankar och
känslor ila deras ålder i förväg, så att förstånd
och hjärta ej hinna tillbörligt utväxa, utan för-
blifva outvecklade och förkrympta. Hur skola
kunskaper kunna hamna i en hjärna, som är
uppfylld af brådmogen fåfänglighet, hur skall
storsint dygd kunna fostras i ett sinne, hvars
håg ej väcktes att ärligt sträfva framåt och
uppåt?
Det finnes dock, tack vare förståndiga för-
äldrars omsorg, ännu verkliga barn samt en
sund, lifskraftig ungdom, som bevarat sitt
hjärta oförderfvadt och barnsligt, men tyvärr
höra dessa snart till undantagen och antalet
lilliputtsherrar och lilliputtsdamer tilltager
med förfärande hastighet. Smittämnet har från
de öfre lagren spridit sig i allt vidare kretsar,
och den tid torde kanske ej vara så aflägsen,
då begreppet »barn» måste räknas som en
öfvervunnen ståndpunkt, och man talar blott
om »småherrar» och »småfröknar».
Man torde nog komma att förebrå oss, att
vi betrakta saken i en för mörk dager och gå
till öfverdrift i vår skildring af nutida förhål-
landen. Kanske man äfvenledes invänder, att
det alltid funnits brådmogna barn, och att våra
anmärkningar blott äro ett bevis mera på de
äldres benägenhet att se sin egen barndom och
ungdom i ett förskönande ljus och att med allt
för skarpa, kritiska ögon betrakta en ny, upp-
växande generation.
Vi medgifva gärna sanningen af, att det äf-
ven förr funnits lillgamla barn, som tidigt spe-
lade herre eller dam, snart nog drogo sig un-
dan sina jämnårigas lekar och kände sig nöjdast
bland fullvuxna samt slutligen ofta redan på
skolbänken upplefde sin lilla roman, men dessa
hörde dock lyckligtvis till undantagen. Annor-
lunda förhåller det sig nu, och man behöfver
ej vara vidare kritiskt anlagd för att ändå se,
att undantagen snart blifva regel, och att vi
med vår barnauppfostran i mångt och mycket
äro inne på det sluttande planet. Eller skulle
till exempel ej kanske redan mången med oss
skakat på hufvudet ät de moderna barnbjud-
ningarna, de så kallade »barnbalerna»? Och
kan man gärna tänka sig något mera löjeväc-
kande, men på samma gång sorgligare än dessa
utpyntade barn, som i sin äflan att spela full-
vuxna endast blifva bedröfliga karrikatyrer?
De äro från mer än en synpunkt ett farligt
gift, dessa barnbaler, ty de skada både kropp
och själ och borde därför fullständigt afskaffas.
En barbarisk begäran, inte sannt I unge, och
ändå är det en verklig vän till er, som fram-
ställer den. Tron oss, I hinnen tids nog dansa,
om I börjen vid sjutton, aderton års ålder, och
I njuten på helt annat sätt af ert lif, om I
gifven hvarje ålder hvad honom tillhörer.
En af barnbalernas största faror är den få-
fänga, de väcka. Man tänke sig blott dessa
långa förberedelser för toaletten, denna ängslan
att på något sätt stå efter de andra och för-
tjusningen öfver att vara den finaste, den ele-
gantaste. Sådana känslor äro ej nyttiga; de
framkalla jämte fåfängan å ena sidan äfven
bitterhet och afund samt stolthet och öfvermod
å den andra just i en ålder, som borde ut-
fyllas af helt andra tankar. Och detta i dess
högre grad ju mera barnbalen liknar de full-
vuxnas tillställningar af samma art.
Man har berättat oss, att de unga herrarne
komma i hvit halsduk och handskar, och att
alla, till och med tioåringarna, presenteras för
hvarandra som herre och fröken, samt att utan
föregående presentation någon uppbjudning ej
kommer i fråga. Där dansas ej heller alltid
blott för själfva dansens skull, utan afseende
fästes äfven vid med hvem man dansar. En
syster, en broder tages i nödfall, och man
känner sig missbelåten, om ej dansprogrammet
(det finnes äfven sådana) tidigt blifvit fyldt,
helst af andra än syskon och kusiner. Där
koketteras och kurtiseras, där svärmas och be-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
