Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. 17 april 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124 î DU N 1891
undras så snarlikt som hos de fullvuxna, att
man vore frestad att gnugga sig i ögonen oeh
tro det vara en synvilla, att dessa herrar oeh
damer i miniatyr skola vara barn.
Men det är ej blott moralisk skada barn-
balerna medföra för de unga, utan äfven fysisk
sådan, hvarför de från hygienisk synpunkt må-
ste anses som förkastliga. Ty så väl tidpunk-
ten, då de hällas, som dieten, hvilken bjudes,
är fullständigt olämplig för barn. Hvad nu
först tiden beträffar, så måste hvarje opartisk
iakttagare medgifva skadan af att låta barn gå
på bjudning vid sjutiden på kvällen och dröja
borta till elfva, tolf på natten, då de under
normala förhållanden redan borde hafva sofvit
i tre à fyra timmar. Följden af sådant natt-
vak blir naturligtvis allmän klenhet och dåsig-
het, hvarunder dels fysiken, dels äfven skol-
arbetet ovilkorligen måste lida. Ty det är en
omöjlighet att barn, äfven äldre, som varit uppe
till midnatt, följande dag kunna egna nödig
uppmärksamhet åt studierna. Om härtill nu
ytterligare kommer, att svaga föräldrar tillåta
sina barn att dagen därpå försumma de första
morgontimmarna för att riktigt sofva ut eller
gifva dem intyg, att de ej hunBit lära sina
lexor, emedan de varit borta, då blir där dess-
utom en moralisk skada, oeh barnets pliktbe-
grepp snedvrides. Ty hur skall plikttrohet
kunna läras och öfvas, om föräldrarne själfva
låta nöjet gälla som ursäkt för försenad ankomst,
för ouppmärksamhet och slarfvig öfverläsning?
På liknande sätt som helsan lider men af
den brist på sömn barnbalerna framkalla, så
förderfvas den ock af det öfverflöd på olämp-
lig mat och dryck, som där bjudes. Fint får
det lof att vara åt småherrskapet, eljes gillas
det ej, och därför anordnas allt på ungefär lik-
nande sätt som hos de fullvuxna. Mellan dan-
serna serveras mandelmjölk, lemonad o. dyl.,
men livad värre är, ofta äfven glace åt de
upphettade, oförståndiga ungdomarne. Och se-
dan kommer supén i den sena kvällstimmen
med smörgåsbord och fågel, med efterrätt (glace)
och vin. I sanning en lämplig diet för barna-
magen.
Med dessa våra anmärkningar vilja vi dock
-ej beröfva barnen nöjet att tid efter annan roa
sig bland jämnåriga, utan önska blott väcka
tanken på en reform i anordnandet af barn-
bjudningarna. Vi skulle då allra först vilja
betona, att man ej bjude allt för många barn
på en gång och pä förhand tillsäge om, att
alla komma enkelt klädda samt utan handskar.
Vidare bör man ej tillåta något slags titule-
rande eller högtidlig presentation. Det är en
skara barn, som skall leka och dansa, och
detta sker bäst utan titlar och krus. Ej heller
får hela kvällen upptagas af dans som hos de
fullvuxna, utan man bör anordna ringlekar,
sittlekar och dyl., så att tillställningen ej för-
lorar sin barnsliga karaktär.
Om barnen komma vid femtiden, böra de få
sin kvällsvard senast kl. Vs 8 och då ej bjudas
på annat än påbredda smörgåsar och mjölk
samt, för att gifva det hela en festlig prägel,
någon enkel, lättsmält efterrätt. Före kvälls-
varden kan man ju gifva dem några lättare
förfrisknicgar, men intet sprithaltigt, hårdsmält
eller iskallt. Senare än kl. 9 bör en sådan
barnbjudning ej sluta; anser man tiden vara
otillräcklig, så kan man hellre börja tidigare.
Föräldrar, som vilja sina barns väl, och det
vilja ju alla, böra aldrig ställa till några barn-
baler och ej heller tillåta sina barn at besöka
sådana, utan låta dem i stället då och då bjuda
hem sina vänner i all enkelhet, som ofvan
skildrats. Men då emellertid alla reformer till
ett bättre vanligtvis gå uppifrån och nedåt, så
skulle vi härmed vilja uppmana just de högre
klasserna, hvilka genom sitt exempel förledt
mången till efterföljd, att modigt taga första
steget fullt ut och hädanefter endast gifva så-
dana hembjudningar, dit äfven en förnuftig
moder kan våga skicka sitt barn.
Liten efterskörd
från svenska skaldinnors blomparterr.
För Idun af Birger Schöldström.
II.
Ett nyupptäekt poem af »Herdinnan i Norden».
et hade varit lif och rörelse hela sön-
VTI dagen i den vidsträcka parken kring
det gamla mälargodset. »Aros» frivilliga
I, skarpskyttekår — och med den halfva
den gamla mälarstaden — hade kamperat
där, och en oafbruten folkström hade passe-
rat fram och åter genom salarne och gema-
ken med de många historiska minnena och
dyrbara konstskatterna från de båda förra
århundradena: Magnus Stenbocks i fängelset
svarfvade elfenbensfigurer, Corregios, Carac-
as, le Bruns, J. Yernets, Poussins, Ehren-
strahls, Scheffels, Roslins och Johnsens mål-
ningar, Sergels och Cousins skulpturverk, Carl
Jean Cronstedts camé-samling m. m.
Nu hade ändtligen korum hållits, afskeds-
marschen bortklingat och skarorna inskeppat
sig för att ånga åter till hem och härd. Och
på den höga stentrappan hade den unge borg-
herren och hans unga grefvinna samt jag,
deras gäst för tillfället, slagit oss ned i den
fagra, ljumma, nordiska högsommarnatten.
Det föll en svärmisk stämning öfver oss, och
i det de stora slipade glasen stöttes hop, er-
inrade jag, vid tanken på minnena, som
slumrade därinne, om Snoilskys:
Fyll i den blänkande pokalen,
den värmaren vid isig pol!
Af purpur gjuts ett sken i salen,
en strimma af burgundisk sol.
På bägarn Carols namn och strider
en konstnär skurit i kristall.
Se, hur hvar bild får färg omsider:
bak tomma harnesk drufvan sprider
som hjälteblod sitt ädla svall.
Om du vill veta, kommer bägarn
i arf ifrån en karolin.
En gång om året gamle ägarn
lät den gå laget kring med vin.
Den siste af Måns Bocks dragoner,
han uppstod i sin blåa rock
och tömde så vid waldhornstoner
en skål för Cronstedts fältkanoner
och för Bennets och Dückers choc . . .
»Ja, på tal om poesi,» inföll den unga
borgfrun, »så är nu rätta stunden att föra
vår gäst ned i Apollo-salen, och jag önskade,»
tilläde hon, »med Snoilsky, att också just nu
vore
den rätta stunden
och därtill det rätta ord
att väcka ur långa blunden
den ätt, som försvann från jord».
Ned i parken, åt sjöstranden till, fördes
jag nu, ned till en rymlig berså, omgifven
af åldriga, höga träd, och hvari flere moss-
bänkar slöto sig kring ett vittradt stenbord.
Här — fick jag nu höra — hade »Herdin-
nan i Norden», »Den sörjande turturdufvan»,
Hedvig Charlotta Nordenflycht, en sommardag
för nära 150 år se’n, anordnat en fest för
den grefvinna, som då var herskarinna på
godset. Festens föremål hade varit kostyme-
rad som vishetsgudinna, och skaldinnan, ko-
stymerad till Apollo samt omgifven af trak-
tens alla unga adliga sköuheter, förklädda till
skogs- och vattennymfer, hade deklamerat
ett skaldestycke till hennes ära. Men det där
skaldestycket hade man dock förgäfves efter-
sökt i fru Nordenflychts samlade dikter.
Emellertid hade festens minne som en tradi-
tion bevarats, släkte från släkte, inom famil-
jen, och bersån hade allt sedan kallats:
Apollo-salen.
Nere i parken, å andra sidan slottet, ligger
bibliotekshuset, en stenpaviljong med två gan-
ska stora rum, uppförd i medlet af förra
seklet och inneslutande den del af fideikom-
misset, som består af en större dyrbar bok-,
gravyr- och manuskriptsamling. Jag hade,
efter att ha önskat mitt värdfolk »godnatt!»
för deras egen räkning, ströfvat omkring i
parken utan att känna något sömnbegär, en
lång stund. Så började röda rosor spricka
ut mellan de lätta skyarne å himlen, och de
första solstrålarne lekte snart mot stenpavil-
jongens grå muryta. Jag hade nyckeln i
fickan — jag hade ju kommit för att stu-
dera det gamla bibliotekets skatter — och
beslöt gå in. Den första solstrålen, som si-
lade sig in, då dörren öppnades, sköt fram
oeh pekade på en cahier, hvars guldornament
i det samma började glöda, flamma, liksom
dragande mina blickar till sig. Jag öppnade
den, och det tredje, fjärde manuskriptet jag
fann —ett original manuskript med fru Norden-
flychts vackra piktur — var just:
^Cpolfn
til
Minerva eller Herskarinnan.
Den Högwälborna Fru Grefvinnan Margareta
Beata Cronstedt, f. Gryndel, på dess födelsedag
den 24 Junie 1745.
Minerva, kom här in, din täcka lund är prydd.
De nio systrar stå här redo att utvisa,
hur lyckliga de ä’ inunder ditt beskydd,
sin’ offer ha de här at sin gudinna prisa.
När hon sig hvilat har i denna vishetssal;
som henne invigd är och hon för sin täcks kalla,
hvad höga tankeslut, hvad vist och ädelt tal
har Hon här icke fört bland sina nympher alla!
J kvicka fåglar, J, som lystrat häruppå,
han J ej något lärt utaf gudinnans lära?
Ach, samlen hvad J hör och fören härifrå
til andra kvinnor hän, det skall dem nytta göra.
I löfbevuxne trän, som pryden denna lund
och kiempas om at gie er härskarinna skugga,
i eder täta bark och vid er’ rötters grund
skall man gudinnans namn, dess dygdelof uthugga.
Så länge någon saft i edra stammar fins,
skall hennes minnes ros mot tidens ilar växa.
I skolen vitne gie, om rycktet icke mins,
at hon har delat här så mången vishets läxa.
Gripen af en egendomlig känsla, skyndade
jag åter ut i parken. Fåglarne hade nu bör-
jat sina morgonsånger, solstrålarne spelade i
trädtopparne, och vassen bugade för den lätta
sjövinden. Öfver Apollo-salens gröna hvalf
höjde sig liksom en töckenskepnad, sväfvade
sakta ned och mottogs i omfamning af mälare-
böljorna, som i nymorgnad brusning slogo
mot Fullerö strand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
