Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. 17 april 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128 muN
Svenska teatern är nu färdig med ett nytt pro-
gram, nämligen »Varulfven», skådespel i 7 tablåer
af Jules de Marthold. Stycket, till hvilket vi i
nästa nummer återkomma, skulle gifvas första
gången i går och sedan alla dagar tills vidare.
Vasateatern, som rönte mycken framgång med
sin repris af »Öregrund och Östhammar», har äf-
ven med sitt senaste program, »Sodom och Go-
morra», fortsatt på samma väg: att på nytt föra
fram 70 talets favorit-lustspel, gamla kära bekanta,
dem en minnesgod publik med förnöjelse ser åter.
Det kan dock ej nekas, att tidens tand nött dju-
past på det sistnämnda stycket — det hedervärda
Filipstadsherrskapet Pipping gör sig anno 91 till
och med en smula för gammalmodigt. Flere af
rollinnehafvarne presterade emellertid ett ganska
muntrande spel, främst att nämna hr Strömberg
och fröken Magnusson som det originella små-
stadsparet. En biroll, som genom den lyckliga
framställningen trädde fram som en af de bästa,
var fru Cederbergs teatervurmande piga, hvilken
blef till en verklig heder för den intelligenta skå-
despelerskan. Ännu kan man som sagdt skratta
rätt godt åt »Sodom och Gomorra».
Musikföreningens konsert i Östermalms kyrka i
morgon afton, då oratoriet »Paulus» för första
gången i sin helhet här utföres, torde bli en af
säsongens intressantaste musiktillställningar. Huf-
vudpartiet sjunges af hr Salomon Smith.
En nordisk musik- och Bellmansafton gifves om
måndag å Vetenskapsakademiens hörsal till förmån
för Nordiska museet för anskaffande af ur kultur-
historisk synpunkt märkliga stugor från olika
trakter af Sverige och Norge, hvilka stugor såsom
bekant äro ämnade att uppsättas å museet till-
hörig tomt på Djurgården.
Programmet kommer att upptaga en serie af de
bästa Bellmanssångerna föredragna till luta af en
redan i enskilda kretsar värderad romans- och
Bellmanssångare, hr Seen Scholander, samt dess-
utom sång af fru Scanberg, f. Wistrand, och
fiolnummer af vår såväl inom målare- som musik-
facket talangfulle artist Johan Tirén. Fröken Tora
Hicass biträder vid de nummer, som fordra piano-
ackompagnement.
Loretos madonna.
En skildring från Italien.
För Idun
af
’Forts.)
reole del Grosse är en ovanligt vacker ung
§T-n man — alldeles oemotståndlig — hviska
1^4 de neapolitanska damerna. Det är särskildt
V hans stora, svarta ögon, som bedåra, då
de tyckas än utslunga snillegnistor, än antaga ett
det mest smäktande uttryck och då liksom inne-
sluta den, med hvilken han talar, inom en magisk
trollkrets.
Farlig är i sanning denne moderne Adonis, för
hvars skull redan mången kvinna förlorat både
lugn och rykte.
Den gamle advokaten gnuggar föruöjd sina hän-
der. Hans planer synas nära sin uppfyllelse, ty
Lizzi är djupt intagen i signor Ereole, såsom han
i Bertarellis familj kallas enligt det i landet gängse
bruket att endast använda förnamnet.
Ingenting står mera i vägen för Ereoles frieri,
hvilket — så har den i advokatens tanke litet
underlige Berlarelli önskat — skall af den unge
giftermålskandidaten själf framföras till hans ut-
korade.
Men hvarför gå dagar och veckor, utan att de
ord blifva uttalade, efter hvilka den unga flickan
af hela sitt hjärta längtar?
Äfven Elena motser med otålighet ett afgörande,
hvaråt hon på förband gläder sig, ty hon har
lärt att tycka om Ereole och prisar Lizzis val
såsom särdeles lyckligt.
Husets damer ha den unge mannen således ha-
stigt vetat fängsla och detta ej endast genom sin
ovanliga skönhet utan än mera genom sitt ange-
näma och underhållande sätt. Alla äro intagna
i den blifvande svågern, äfven Mary, dottern; alla
utom bankiren, som för Ereole del Grosse byser
en dof motvilja, hvilken han ej förmår bortre-
sonnera.
När månne uppstod den märkliga förändring,
som nu tydligt skönjes i Ereole del Grosses håll-
ning gentemot husets damer?
I början hade han så jämnt fördelat sina gra-
cer emellan båda, nu blef han allt mera kallsin-
nig emot Lizzi, hvilken ju redan betraktades för
hans brud.
Däremot tyckes allt hans intresse koncentrera
sig vid den äldre systern. Henne följa hans var-
ma, glödande blickar, till henne riktar han mer-
ändels sitt tal.
Han sjunger nu oftare än förr, och det före-
faller, som om folkvisornas ömma, kärleksmät-
tade toner äro ämnade att nå ensamt Elenas
öron.
Men den unga frun lägger ej märke därtill
och observerar ej heller, huru Lizzi försummas
af Ereole.
Hon är så van vid den unge mannen, att hon
i sin naivitet förblir blind för omkastningen,
ehuru hon emellanåt grubblar öfver, hvarför de
ord ej blir uttalade, som skola bestämma sy-
sterns öde.
Meii den, som ingalunda är blind, det är Ber-
tarelli, och ännu mindre är Lizzi det, de vaka
båda svartsjukt öfver Ereoles hvarje görande och
låtande.
Lizzi känner därvid en plågsam oro och den
mest bäfvande fruktan, utan att hon ännu riktigt
vågar att göra sig orsaken klar.
Hopp och tvifvel omvexla i hennes bröst och
sönderslita hennes hjärta, som med den första
kärlekens oinskränkta förtroende gifvit sig fånget.
Hon lider gränslöst, när den unge mannens
blickar med hela sin inneboende värme söka sy-
sterns.
Lizzi studerar uppmärksamt hans minspel, som
alltmera förråder en häftig passion. Hon kan nu
i allt mak stirra på honom, ty han ser ändå ej
åt hennes håll — den tid, då hans blick kärleks-
fullt hvilade i hennes, är ju förbi — hopplöst
tyckes det, förbi för alltid!
Men hon är ej ensam i sin smärta. Äfven
Bertarelli, den lugne, starke mannen, våndas soin
en mask hvarje gång Ereoles brännande ögon
riktas mot Elena — mot hans hustru.
Borde han ej stänga sitt hus för den oförsynte?
Men blickar äro ju tullfria––––– - — de be-
rättiga ej till ett brott mot höflighetens lagar,
isynnerhet ej så länge Elena är tadel- och fel-
fri. Och det är hon, det vet Bertarelli.
Bertarelli spårar hvar gång lisa, när han hör
henne helt oskyldigt tala om Lizzis stundande
bröllop och bosättning. Hon anar ej, att gifter-
målet skall stranda emot den böjelse, som för
hvarje dag allt starkare beherskar Ereole — en
böjelse, som ej gäller den utkorade bruden, utan
henne, den gifta kvinnan.
Bertarelli skär tänder, då han tänker härpå.
Bör han fästa Elenas uppmärksamhet på den
vulkan, vid hvars rand hon vandrar, så omedve-
ten om faran och därför också så sorglös?
Bäst är kanske att ej väcka den björn, som
ännu sofver. O, att den för alltid finge sofva
i ro.
Men skall väl Elena i längden kunna undgå
den unge mannens trollska tjusningskraft, hvars
makt till och med Bertarelli — så man han är
— dock tillfullo förmår uppskatta?
Det är en afgrundstanke, att Elena, hans egen
Elena, skulle kunna duka under för frestelsen;
hon, som är så ren och skär.
Men hon är ju dock endast en kvinna, danad
.hon som alla andra af jordens stoft.
Är det troligt, att hon ensam skall förbli full-
komlig, om än hennes själ hittills har förefallit
den ifrigt forskande maken såsom en lugn insjö,
hvari himlens blå så klart återspeglat sig, och
hvars djup ännu aldrig har upprörts af passio-
nernas vilda störtvågor? Skall ej lidelsen en
gång gripa äfven henne och föra henne på vägar,
som hon aldrig trott sig skola beträda?
Tåget rusar framåt på sin kurs mot Rom. Ber-
tarelli vrider sig på bädden och stönar högt vid
minnet af de helvetiska kval. svartsjukan har be-
redt honom, sedan den funnit riklig näring, efter
hand som Elenas blå ögon med allt lifligare in-
tresse sökt Eroeles blick och hennes förut så
jämna lynne blifvit ombytligt. Den ena stunden
har den unga frun varit sprittande gladtoch upp-
sluppen som ett barn, den andra däremot tyst
och sluten, och hon har, betecknande nog, tyckes
det Bertarelli, sällan mera talat om det tillämnade
bröllopet.
Under dagens arbete och nattens mörka tim-
mar har en enda tanke sysselsatt bankirens
hjärna: »Hur skall jag kunna göra ett slut på
detta elände?»
Han vet ej någon hjälp, hans hufvud svindlar.
IM
Bertarelli skulle ej ha dugt till diplomat; får
han ej gå rakt på en sak, är han rådlös.
Han önskar sig nu ofta den gamle advokatens
kända slughet ; denne skulle säkert långt före detta
redt sig ur den härfva, hvari Bertarelli allt mer
trasslar in sig.
Om han ändå uppriktigt och utan omsvep
kunde tala med Elena! Men det är omöjligt, ty
ett märkvärdigt tvång har skjutit upp emellan
dem, och Bertarelli kan ej gifva uttryck åt de
tankar, hvilka beröfva honom lugn och själsfrid.
I sin hjärtängslan erinrar han sig sin barndoms
tro. Hvar har den då blifvit af, denna fromma
tillförsikt, som manat honom att alltid anropa
den högste om hjälp och tröst?
Huru sällan går han ej nu i messan och huru
länge sedan är det ej, att han biktade sig ! Det
har ej skett ända sedan den godmodige, men
trångbröstade gamle presten skrek o och ve öfver
hans giftermål och förespådde honom, att him-
lens vrede skulle drabba ett förbund, som ingicks
med en kätterska-, en vrede, som endast kunde
afvändas, därest det lyckades honom att till den
enda saliggörande kyrkan omvända sin reformerta
hustru.
Men detta hade Bertarelli aldrig brytt sig om
att ens försöka. Han hade lärt sig att högt akta
den religion, som skapat karaktärer, så rena och
upphöjda som den, han alltid beundrat hos Elena
och hennes anhöriga.
Biktfadern hade ej förlåtit honom hans slapp-
het, som han benämnde det, och hade hotat med
Herrens straff, som hårdt skulle tynga på synda-
rens hufvud.
I sin gränslösa förtviflan, som nästan höll på
att göra honom tokig, vände sig Bertarelli nu till
den gamle patern, för hvilken han fortfarande
hyste en viss tillgifvenhet.
Men patern triumferar öfver sin spådoms full-
bordan.
»Ser du, min son,» predikar han, »om du lydt
mitt råd, så hade nu all denna sorg blifvit dig
besparad !
Sade jag dig ej, att du omöjligt kunde finna
lyckan vid en kätterskas sida? Du förblindade,
som ej vid din dotters födelse insåg, att du till
hvarje pris borde förhindra hennes intagande i
reformerta kyrkan.
Detta är endast en början till de lidandan, vår
Herre kommer att sända dig, därest du ej, me-
dan ännu tid är, besinnar, hvad din frid tillhörer !
Jag ber, jag besvär dig, min son, såsom din bäste
och mest välmenande vän, blif åter kyrkans ly-
dige son och bannlys kätteriet ur ditt hus.»
Om möjligt ännu mera bedröfvad, än när han
kom, lemnar Bertarelli sin själasörjare, ty den
frågan trängde sig ovilkorligcn på honom, huru-
vida ej den gamle presten kanske hade rätt.
Var hans giftermål då verkligen en synd? Och
voro dessa själskval endast ett rättvist straff, som
drabbade honom, ej ensamt för det han älskade
en kvinna med en annan religion, utan äfven för
det han under lyckans soliga dagar hade glömt
bort sin Gud?
Var det månne Herrens mening att genom sor-
gen klappa på hans hjärtas dörr för att påminna
honom om, att sällheten är en såpbubbla, och
att människans öde ensamt ligger i den allsmäk-
tiges starka hand.
Till Gud måste han således vända sig i sin
nöd, endast hos honom vore räddning att söka.
Då Bertarelli hörde, att Ereole i eu viktig affärs-
angelägenhet måste fara till Sicilien, blef hans
hjärta lätt, och en centnertyngd tycktes falla från
hans bröst.
Men tyvärr blef ej fröjden långvarig, ty sedan
den unge mannen rest, visar det sig tydligt, att
Elena saknar honom.
Hon blir för hvarje dag mer orolig, mister hå-
gen för alla sina vanliga sysselsättningar och sö-
ker i långa, ensamma promenader en afledare för
den nervositet, som ger sig tillkänna i hennes af
naturen lugna och jämna sinne.
(Forts.)
Innehållsförteckning:
Velly Velander ; af R. B. (Med porträtt.) — Tvä Vasa-
drottningar; dikt af V. E. Hollander. — Vära »herrar» söner
och »fröknar» döttrar; ett varningens ord af Hanna Kamke.
— Liten efterskörd frän svenska skaldinnors bloinparterr ;
för Idun af Birger Schöldsfröm. II : Ett nyupptäckt poem af
»Herdinnan i Norden». — Åskledare; af Ib. — Josefine GuU-
berg. (Med porträtt.) — »Det var en dröm» ; öfvers. för Idun.
— Förtröttens icke ! — Tiden är inne ; några ord om våra
krukväxters omplantering, för Idun af Viola. — Smånotiser
från kvinnovärlden. — Teater och musik. — Loretos ma-
donna ; en skildring från Italien, för Idun af Hilda Hintxe.
(Forts.)
De smycken, som fortfarande för den s. k. lilla toaletten äro förherskande, äro alltjämt de små emaljerade blommor och fjärilar, som under vintern 1890 väckte sa stort
uppseende i Paris. De modernaste äro Viol-, Blåklint- o. Penséebroscherna samt de små hvit- och blåemaljerade fjärilarne. Prisen ställa sig olika fr. 6 till 15 kr. Sandas efter
rekvisition till landsorten i rek. bref, från Juvelerar HALLBERG, Regeringsgatan 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
