Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 24 april 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13Ô 1891
I DU N
Blygsamheten liknar skuggan, som ger relief ät ljuset; hon är förtjänstens kyskhet,
den sköna själens jungfrulighet.
DE p’RARDIN.
junkturer för vår kvinliga textila slöjd, som
numera råda.
Häraf är ock lätt att inse, hurusom före-
ståndarinneskapet för denna lokal måste ut-
göra en både besvärlig och maktpåliggande
befattning. Den dam, hvars namn i dag lä-
ses öfver vårt porträtt, fru Ingeborg Petrelli,
bar under flere år med en synnerlig fram-
gång bestridt detta ämbete som förestånda-
rinna, och då hon nu helt nyligen öfver-
lemuat värfvet i nya händer, följes hon af
samtliga kamrater, föreningens medlemmar
och talrika vänner med den största tacksam-
het och erkännande.
Då »Handarbetets vänner» år 1884 i frö-
ken Anna Fleetwood förlorade sin första ni-
tiska föreståndarinna, hvilken då som nygift
mrs Derby afflyttade till England, uppstod
för föreningen den ganska bekymmersamma
och vanskliga nödvändigheten att finna en
lämplig efterträderska. Man hade glädjen att
kunna göra ett i allo lyckligt val, då fröken
Ingeborg Eketrä antog föreningens erbjudande
och från sitt föräldrahem i Upsala flyttade
till hufvudstaden och detta nya värf.
Den unga föreståndarinnan ingick tvänne
år senare äktenskap med löjtnanten vid första
lifgrenadierregementet Johannes Petrelli. Fru
Ingeborg Petrelli är född 1848; föräldrarne
voro öfversten och chefen för Vestmanlands
regemente Gabriel Eketrä och hans maka,
född Tersmeden. Hon är således en syster
till den allmänt bekanta kammarfröken hos
h. m:t drottningen, Märta Eketrä.
Ingeborg Petrelli hade redan långt före
den smickrande kallelsen till Stockholm ådra-
git sig uppmärksamhet för sina ovanliga in-
sikter och färdighet i kvinligt handarbete, för
sin konstnärliga smak och intresse. I den
nya, vidgade verksamheten fick hon rika till-
fällen att utveckla sina böjelser och göra
sina förutsättningar fruktbringande.
Fru Petrelli har under flere studieresor in-
om landet riktat »Handarbetets vänners» ma-
terial; som anordnarinna vid föreningens ut-
ställningar och som kompositris till en stor
mängd smakfulla textilalster har hon inlagt
hög förtjänst. Den bransch, för hvilken fru
Petrelli alldeles särskildt intresserat sig, och
inom hvilken hon måhända gått längst, är
knypplings- och spetsslöjden. Vid den stora
utställningen i Köpenhamn sommaren 1888,
i hvilken »Handarbetets vänner» som kändt
med stor honnör togo del, utsågs fru Petrelli
af komiterade till prisdomare inom den grupp,
som omfattade kvinlig hemslöjd.
Egenskaper, som i hög grad bidragit att
göra fru Petrelli till den verkligt dugande
och uppskattade föreståndarinna, hon var,
äro — naturligtvis utom det rent fackliga un-
derlaget — hennes sällsynt behagliga väsen,
hennes fina umgängessätt, hennes lysande
språkkunskaper. Hvad allt detta måste be-
tyda på denna post, är lätt insedt, då spe-
cielt en icke så ringa del af den stora årliga
turistströmmens böljor i förbifarten ock brusar
igenom »Handarbetets vänners» eleganta ut-
ställningslokaler, alldeles då oafsedt den jämna
och gifna frekvens från vår allmänhets sida,
som året om där är rådande.
Fru Petrellis förändrade ställning och plik-
ter som maka ha under de senare åren för-
anledt hennes önskan att i yngre händer få
öfverlemna det ansvarsfulla värf, hon så väl
fyllt upp. Hon har dock länge låtit förmå
sig att kvarstå, till dess en fullt lämplig
efterträderska kunde hinna utbildas. Denna
har föreningen nu ansett sig finna i fröken
Agnes Branting.
Med ett visst vemod samlades därför ny-
ligen dess styrelse, medlemmar och inånga
vänner till en afskedsfest för den afgående
afhållna föreståndarinnan. Fru Anna Wal-
lenberg, styrelsens ordförande, tolkade i er-
känsamma ord den tacksamhet, i hvilken när-
mast föreningen och ytterligare alla den sven-
ska hemslöjdens vänner — och dit höra vi
ju alla — stå till Ingeborg Petrelli för hen-
nes inlägg till dessa intressens godo. Och
allmänt uttrycktes de vissa förhoppningar,
man kunde hysa, att fru Petrelli ingalunda
med sin afgång från den ifrågavarande be-
fattningen skulle gifva efter något det minsta
af sin nitälskan för den goda sak, »Hand-
arbetets vänner» gjort till sin.
Därpå behöfva vi helt säkert icke tvifla!
J. N—g.
Svarta ådror.
d
ag stod framfor konstnärns sista
<5Ytyss utställda lilla grupp,
jEn dikt i marmor om själen,
Som vaknar till lifvet upp.
jblon syns så jungfruligt fager,
jDen unga, vingade själ.
jtion 1er med llidaste löje
SJYlot tillvarons ve och. väl.
Så hvit som dalarnes lilja,
Så ren som höjdernas snö,
jtivi föll du hit ned i stoftet,
jDu skära, himmelska mö:’
jBakoin dig lurar en fara,
Sförklädd till kärlekens gud.
jtlan sliter din hvita vinge.
~öch reder dig sorgeskrud.
jtLan lindat pilen i rosor,
jtlan 1er med skälmskaste grop.
fja, fåfängt kom du ej neder
SJ lifvets kämpande hop.
Snart är det din tur att falla
~öch llöda ur djupa sår.
Se midt genom snöhvit marmor
jDen svartaste åder går.
jDen grenar sig
jüen ringlar sig trådfin kring
djärft mot larmen,
jDin smärta midja, en loja
Med nattens färg på sin ring.
fDu kan ej stanna i solen,
jDu unga vingade själ.
jDu kan ej spjärna mot udden,
ffag vet det så väl, så väl.
jEtt rof för mörkaste makter
jDu fallit från ljusets land.
U\e’n skuggornas värld dig bundit
fMcd fina, smekande band.
fktårdj hård är snöhvita marmorn,
jDjupt kolsvarta ådern går.
Snart blir din vinge en börda,
Snart blir ditt löje en tår.
ftlärnere måste du fängslas
Och såras på tusen sätt.
ÖMen trösta dig, ty däruppe,
jDär har du ju barnarätt.
jD.u stammar ju från det goda,
jDet ljusa, som dock till sist,
Zforklarande allt, besegrar
jDet ondas mörkaste list.
fjag stod framför konstnärns sista
fijfpss utställda lilla grupp,
jEn dikt i marmor om själen,
Som vaknar till lifvet upp . . .
Anna Knutson.
Domarens löfte.
Af Ave. *
amtalet om egna och nästans angelägen-
heter, om de moderna romanerna, om
teatern och den senast hörda konsertsångers-
skans dräkt började tvina och visa starka
tecken till att bortdö i gäspningar, då herrarne
äudtligen anlände och gåfvo kaffebjudningen
en prägel af »storkalas».
Det var en samling af unga, välklädda
människor, som uppfyllde den vackra våningen,
och man hade samlats för att ha roligt till-
sammans.
Samtalet upplifvades, flammade till stötvis,
som då en brasa rå ved får luft; man talade
lifligt om det modiga uti att kasta från sig
ett tomt lif, såsom man befriar sig från en
söndertrasad handske; man afhandlade möj-
ligheten af andevärldens tillvaro; en ung man
i målbrottet talade om nirvana och sin utsikt
att »försjunka i intets tillvaro»; en ung dam,
* Från okänd hand har jag för några veckor sedan
emottagit materialier till nedanstående skildring, och
med dem följde en ansökan, att denna »tidsenliga
lek» måtte blifva framförd till allmänt påseende, sådan
som den förekommit i verkligheten.
Ave.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
