Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 24 april 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132 IDUN 1891
var, »att om du skulle vara sä förhärdad och
nedsjunken i fåfänga, själfviskhet och ett van-
vettigt begär efter ryktbarhet, att du fortfa-
rande leker med själfmordsfantasier och där-
med förledes att bära hand pä ditt eget lif,
så har du nu mitt domarord uppå, att jag,
utan ringaste hänsyn till släktskapen, skall
låta svepa din syndakropp i ett gammalt la-
kan, lägga dig i en omålad kista och låta
dig i tysthet begrafvas afsides på kyrkogår-
den, så som lag och ordning bjuda. Och för
alla händelsers skull skall jag ställa om, att
detta mitt ord uppfylles, äfven om jag ej
själf är här på jorden och kan inlösa det;
och lita du på, att tidningspressen ej skall
komma att -förhärliga dig, ifall du blir en
själfspilling.»
Häradshöfdingen blåste ut ljusen, tog alla
breflapparna samt en del af blommorna med
sig och lemnade rummet.
Klockan tio samma förmiddag infann sig
en blek,. ung kvinna i häradshöfdingens en-
skilda rum.
»Morbror,» hviskade hon med ryckande
läppar, »tror morbror, att Gud förlåter min
förmätna lek med mitt lif och min syndiga
afsikt att bringa sorg öfver min mor, min
syster och —» Gråten afbröt orden.
»Bed honom om allvar i din ånger och
dina föresatser, Laura; detta är första vilko-
ret! Nu fara vi till prestgården.»
Den nyss så barske morbrodern drog sin
systers barn intill sig och torkade med dar-
rande hand bort tårarne från Lauras af smärta
förvridna ansikte.
I forna dagar.
Strödda blad ur minnets album, samlade
af Mathilda Langlet.
7.
»Lilla Charlotta».
B
on stod nästan ensam i världen. Den
ende, som på något sätt hörde henne
till, var en halfbroder, som med stor möda
»slagit sig till prest», den alla andra funno
löjlig och besynnerlig, men systern, den from-
ma själen, såg upp till som till ett underverk
af lärdom och förstånd. Ty det förekom henne
verkligen underbart, att denne broder, som
hon vaggat och vyssjat, nu skulle stå där i
kappa och krage och såsom församlingens herde
hafva rätt och plikt att förmana, varna och
bestraffa både henne och alla andra sockneboar
i detta lilla sacellani, långt ut i skärgården,
där han fått sitt knappa bröd med litet ström-
ming till.
Tidtals vistades hon på längre besök hos
honom, men sedan han, till allmän förvåning,
lyckats få en ledsagarinna genom lifvet, slog
hon för alltid upp sina bopålar i öds lilla
samhälle. Efter sin far hade hon ärft ett hus
— icke ett stenhus, minsann — af ett myc-
ket egendomligt utseende. Det var två vånin-
gar högt, men hvarje våning innehöll blott
två rum och en ytterst liten förstuga, hvar-
ifrån till öfvervåningen ledde en trappa, sä
brant och så märkvärdigt konstruerad, att ste-
gen skjöto fram öfver hvarandra. Detta var
svårt, när man gick upp, ty man måste liksom
sticka in och draga ut foten för hvarje steg;
men när man skulle ned igen, var det allde-
les förtvifladt, ty då höll man alltid på att
komma på näsan dit ned.
Små och låga voro de båda rummen där-
uppe, men nog fick i alla fall »lilla Charlotta»
godt rum därinne. Hon var nämligen ovan-
ligt liten och såg högst besynnerlig ut med
sitt oproportionerligt stora hufvud, hvartill
kom att hon var hvad man kallar »låghalt»
och, liksom församlingen i Laodicea, haltade
åt båda sidor. Såsom numera till medelålder
kommen, bar hon alltid s. k. négligé, en mössa
af hvit tyll med brokiga bandvippor, som gjorde
hufvudet ändå större. Också sades ■ det, att
Tinnie, som alltid hade sina små funderingar
om allt hvad hon såg, vid sin första bekant-
skap med »lilla Charlotta» och slagen af be-
undran för den lysande hufvudbonadeD, frågat
henne: »Är du en flicka eller en liten fru?»
hvilket för resten både roade och smickrade
den hederliga gamla själen.
Bäst var hon dock, när hon en vinterdag
var ute och gick i dåtidens promenadkostym.
På hufvudet bar hon då en hatt af svart telb
med halfalnshög kulle och en skärm, stor
som suffletten på en nutidens barnvagn, inuti
fodrad med ljusblått, vattradt siden. En stor-
rutig kamlottskappa veckad vid »besparings-
linning», så att den ända från axlarna stod
ut som en klocka kring den lilla figuren, pas-
sade förträffligt till hatten. Kappan hade »ärm-
hål», hvarur lilla Charlottas alldeles icke små
händer, instuckna i ofantliga klippingshandskar
eller grå, hemstickade »fingervantar», träddes
ut för att bära en väldig, blå paraply, som,
ungefär på midten omknuten med ett svart
bomullsband och på ömse sidor om bandet
betydligt utstående, tjänade henne i halkan
såsom stöd och staf, i regnväder till skydd
för hela hennes lilla person. På venstra ar-
men bar hon oftast en ofantlig »ridikyl» af
ljusgrått kläde, ganska vackert broderad i
schattersöm med alla både möjliga och omöj-
liga blommor. Det var för öfrigt anmärknings-
värdt, att alla hennes tillhörigheter utom det
lilla dockhuset, som hon bebodde, voro till-
tagna i stor skala.
Hennes »salig pappa», som hon ofta talade
om, hade antagligen uttömt alla sina tillgån-
gar på uppbyggandet af det förenämnda lilla
huset, ty hans dotter hade visst ej stort mera
att lefva af än hvad hyran för undre vånin-
gen däraf inbragte henne. Kanske hade hon
dock haft något mera, om hon ej för den af-
gudade halfbroderns skull afstått från sin an-
del i boet och i moderns lilla pension, som
just för den »oförsörjda» dotterns skull hade
tilldelats henne. Men nu var det, som det
var, och »lilla Charlotta» måste genom arbete
öka sina inkomster. Hon dels stickade strum-
por, dels sydde linnesöm och var dessutom
alltid med och hjälpte till, när ett täcke skulle
stickas, rullgardiner och sofiofverdrag skulle
tillklippas och sys med mera sådant. Men
hennes mesta och största arbete var den lilla
skola, hon höll, och som vanligen besöktes af
fyra, fem småttingar.
Egentligen var det icke någon skola, utan
snarare en fri akademi, där studierna bedref-
vos efter lärjungarnes fria val. Ämnena voro
innanläsning, skrifning på griffeltafla, strump-
stickning oeh fållning af näsdukar. Aritmeti-
ken representerades af multiplikationstabellen,
som inlärdes, därför att den stod i slutet på
abc-boken. Hvartill den skulle tjäna, visste
egentligen hvarken lärjungarne eller lärarinnan,
men naturligtvis skulle man kunna den —
hvarför hade den eljes fått plats i läroboken?
En vacker dag trippade pastorskan med en
af sina små flickor vid hvardera handen upp-
för den knapphändiga trappan för att hos »lilla
Charlotta» anhålla om hennes benägna medver-
kan till deras uppfostran. Tinnie var nu på
åttonde året och kunde visserligen sticka rätt
och slätt, men afvigmaskor, hoptagning oeh
dylikt, det var blankt omöjligt att få i hen-
nes hufvud. Oeh Mimmi, den yngre systern,
var ett godt stycke på sjätte året och kunde
ej läsa rent! Hvad skulle det blifva af de
barnen !
»Lilla Charlotta» ruskade pä sitt stora hufvud
och fann saken mycket betänklig. Att Tinnie,
som redan var »stora flickan» oeh hade så
godt läshufvud, inte skulle inse sitt eget bästa,
utan vara otålig oeh oläraktig, när det gällde
något så viktigt som strumpstickning, det bå-
dade ej godt för framtiden.
»Ja,» sade hennes mor i bedröflig ton, »hon
vill ju beständigt läsa — ingenting annat än
läsa. Om det är aldrig- så liten papperslapp,
som står något att läsa på, nog skall hon stu-
dera den ! Och tänk dig, lilla Charlotta, i
fjol bråkade hon oupphörligt, om att hon ville
läsa latin för sin pappa!»
Ett uttryck af fasa målade sig i lilla Char-
lottas ljusblå ögon, och hennes mun drog sig
till ett föraktligt medlidsamt smålöje. Stackars
prestfolk, som hade så »svåra» barn!
»Men det fick hon väl inte?» frågade hon
i en ton, som tydligt sade, att en dylik efter-
låtenhet hade varit högst klandervärd.
»Åh, tycker du det! Men jag måste läsa
litet franska med henne för alt få fred, och
det har gått mycket bra, så att nu läser hon
hjälpligt och kan på egen hand slå upp orden
i dictionären.»
Men, så var det stackars Mimmi. Hon
tycktes visserligen ej vara idiot, ty hon var
en liten pigg och söt unge, som redan förstod
att med sina späda fingrar på det nättaste
sätt styra ut sina dockor och klippa figurer
och ornamenter af papper. Men att vara fem
och ett halft år och inte kunna läsa i bok!
Och vid husförhören fanns det ju barn, som
vid sex års ålder kunde »hela katekesen»!
Åtminstone borde man kunna »lillkatekesen»,
när man var så pass gammal. Visserligen
hade pastorn, som var en framsynt man och
stor barnavän, inlagt bestämda protester mot
detta katekeströskande, som han kallade det,
och tillika förklarat, att ingen af hans flickor
skulle före fyllda tolf år få läsa katekesen
»utantill» — det var ett underverk, sade han,
att det kunde finnas någon kristendom kvar
hos en generation, som skulle på sådant sätt
inplugga och inplåga densamma. Pastorskan
var väl i det stora hela enig med honom där-
om, men det hindrade ej, att hon fann det
rysligt skamligt, att lilla Mirnmie skulle stå
sä långt efter alla andra barn. Men hon var
så trilsk och så omöjlig att få ur fläcken, när
det gällde läsning, att både far oeh mor mi-
ste tålamodet, och om nu inte lilla Charlotta
kunde —
Jo, hon kunde bestämdt — hon hade läst
med så många förut, som ingen annan stått
ut med, försäkrade hon oeh kastade en ut-
trycksfull blick på ett ofantligt björkris, som
stack fram bakom spegelu. Och så afgjordes,
att lilla Charlotta mot ersättning af ett halft
stop mjölk dagligen, en tunna potatis och två
lispund hvetemjöl skulle åtaga sig det svåra
värfvet. Betalningen ansågs riklig, men pa-
storn, ehuru god hushållare, var alltid liberal,
när det gällde barnens uppfostran — en grund-
sats, som ban, i förbigående sagdt, i hela sitt
lif vidhöll. Evalveradt i penningar blef detta
väl ej så mycket, ty en kanna oskummad
mjölk betalades den tiden med åtta skilling
»riksgäld», oeh potatisen gick aldrig öfver tre
riksdaler, men det var ändå vida lättare för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
