Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 17. 24 april 1891
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 I DU N 135
ringde. Hans hustru kom rusande från ett
håll, gamla kokerskan från ett annat, och
husan, som skulle öppna, hon kom merän-
dels in till doktorn med en priskurant på
dyra viner eller profböcker från boklådan,
eller ock var det någon liten frysande parfvel,som
ville sälja grönt eller tvål eller papper »för
tjugufem öre».
Under tiden våndades han där inne vid
sitt skrifbord och undrade, hvart i Herrans
namn detta skulle bära. Deras hus var ord-
nadt på »stor fot», som det egnar och anstår
en läkare förstås. Utgifterna voro riktigt
»ståtliga», under det att inkomsterna voro
nästan inga. Visserligen hade patienterna
blifvit något flere, men bestodo för det mesta
af fattiga släktingar, som på skämt kallade
honom sin »husläkare» och ökade förrådet
af soffdynor och dukar. Då de ju naturligt-
vis ej kunde föreslå att betala med klingande
mynt till en släkting! Hvar voro nu alla
kalkyler, som de älskade som förlofvade un-
der heta smekningar uppgjort? Bortblåsta
som dimmor» . . .
»Men, Harald, skall detta vara någon sökt
kvickhet, som passar in på oss, så är den
just inte så lyckad ...»
»Ah, jag har inte slutat på länge ännu,»
fortfor han obarmhärtigt. »Hvar var jag
nu? Jo — den unga frun var en liten lätt-
ledd, god varslse, som gärna tog råd af an-
dra, och hennes vänner gjorde det klart för
henne, att en läkares hustru kunde inte ha
hemgjorda kläder — hon måste uppehålla
sin mans anseende. En läkare måste ha två
dyrbara riktiga jungfrur m. m. Hvar se’n
mannen tog medlen till allt, det brydde de
ej sina små söta hufvuden med att utfun-
dera — —
Han började redan, ehuru så ung, få några
grå hår vid tinniDgarne, under det hon, vac-
ker och strålande, skötte sina åligganden,
nämligen att föra nöjets spira i de kretsar,
där hon var efterlängtad ...
Sällan åtföljde han sin hustru, »ty han hade
ej tid» hette det, men i själfva verket hade
han ej råd, ty af lånet återstod nii snart en-
dast ett par hundra kronor.»
»Men Harald! Hvarför har du ej förr
talat om detta för mig? Och hvad kan jag
för resten göra för att rädda en farkost, re-
dan borrad i sank? Är det kanske din me-
ning, att jag bort ensam förrätta alla de
mångfaldiga sysslorna inom ett hus, så borde
du sökt dig en maka långt under mitt stånd...»
»Se så där ja! Nu äro vi där!» Som
en pil flög han upp ur soffan, och började,
med händerna begrafna i sina fickor en storm-
marsch fram och tillbaka genom rummen.
Snart måtte väl efter stormen äfven regn
komma, tänkte han. Mycket riktigt började
hon andas tungt, men lemnade rummet med
stolt hållning och bibehållen krigsära.
* #
*
Doktorn stirrade en stund med kufvad
vrede på dörren, som öfverflödigt hastigt slöt
sig efter hans lilla afgudade husstru. Att
han kände sig olycklig, märktes tydligt på
de slutna läpparne och sammandragna ögon-
brynen. Sedan han en stund förgäfves vän-
tat på, att hon skulle återkomma för att säga
ett försonande ord, ryckte han till sig hat-
ten, som låg på pianot, tog i förbifarten port-
nyckeln, som hängde i tamburen, och gick med
hastiga steg hvisslande ned för trappan.
Och Laura — hon låg framstupa i för-
makssoffän och grät och hoppades, att han
skulle komma och säga något mildrande ord.
Det var ju så hjärtlöst att skylla deras ofärd
på henne! Rådde kanske hon för, att han
hade så få patienter? Inte hade väl hon
tvingat honom att gifta sig med en »fattig
flicka» . . .
Men så midt upp i detta försvarstal ljöd
en röst inom henne : du har ej lefvat efter
edra tillgångar -— du visste nog, huru allt
var ställdt! Åh, det var en efterhängsen
domare, det där samvetet!
Men tyst — nu närmade sig hans steg...
Nej, de gingo förbi till tamburen. Så hörde
hon honom gå utför trappan. Hon ville så
gärna ila efter honom, men stoltheten höll
henne kvar. Hon reste sig och borttorkade
tårarne. Liksom utan att vilja tillstå det
tog hon vägen genom tamburen och sneglade
på portnyckelspiken.
Den var tom!
Hon greps af vild ånger! Tänk, huru
han lidit och våndats, under det hon bara
tänkt på sina nöjen.
Nu måste hon ut att säga ett ingalunda
smärtsamt afsked till sina jungfrur och stängde
snart köksdörren efter dem. Det var en un-
derlig kuslig känsla hon erfor, något af bar-
nets rädsla för mörkret, då hon visste sig
vara ensam i hela våningen.
Dock snart började hon med nyvaket in-
tresse se sig omkring. Det var hennes kök,
detta, hennes rättighet att gå där och »snoka»,
utan att två surmulna tjänsteandar sneglade
på hvarje hennes rörelse. Hon tänkte mer
och mer, på hvad Harald sagt. Han hade
dock kanske haft rätt; hon ville strax börja
ändra sig. Hade ej hon och modern ofta
under den tid de hade inackordenter fått reda
sig själfva? Inte kunde hon väl ha blifvit
så bortkommen på dessa två år! Hvarför
göra sig så beroende af hjälp, då man själf
har två friska starka händer, klart förstånd
och en redlig vilja.
Nu måste där bäddas. Det gick litet
ovigt, och bädden blef ful. . . Klockan slog
half nio, och ingen Harald hördes af! Skulle
han komma snart, skulle allt åter bli godt...?
* *
*
Yid niotiden kom han helt omärkligt, själf
öppnande tamburdörren, och väntade att finna
sin hustru försänkt i »stilla vemod», om hon
var hemma, något som han betviflade.
Han blef förvånad, då han kastade en
blick in i våningen, där taklamporna lyste
klart både i salen och hans rum och muntra
brasor flammade och sprakade gladt och hem-
trefligt.
Ett inbjudande kvällsbord stod färdigdu-
kadt med en blomma som prydnad och sir-
ligt brutna servietter. Ingen människa syntes
dock till, där han sökte genom alla rummen.
Endast köket återstod ännu. Liksom gripen
af en aning smög han sig ljudlöst dit. Med
hvitt förkläde framför sig, ifrig och blossande,
stod Laura vid spiseln i full färd med stek-
panna och smörbytta. Aldrig hade hon före-
fallit honom så täck och intagande som vid
dessa husliga bestyr.
Han gjorde ett lätt buller för att ej skrämma
henne, och hon var ej sen att kasta sig i
hans famn.
»Men mitt älskade lilla barn. Hvarför
är du här ute — och ensam,» frågade han
med oroligt kärleksfull röst.
»Därför att både Kristin och Lina ha gått
sin väg — de äro borta. För alltid —
Harald, och jag är nu fru i mitt hus, och
det är så förtjusande att ha sin frihet och
känna sig nyttig. O, Harald, att du kom
så snart, jag är så glad,» skrattade hon och
svängde rundt om med honom på köksgolfvet,
så att mjölkbudet, som just i detsamma knac-
kade på, trodde att där var stor bal.
Så tog han henne om lifvet igen och ville
dansa galopp in i salen, men hon skrattade
och spjärnade emot. »Biffen, biffen, hör du
då inte, vi ska’ ha den med.»
Och hon tog det ena fatet och han det
andra — och en minut därefter sutto de vid
bordet, vid den trefligaste lilla 3upé de ätit
sedan så länge de mindes ...
»Hör du Harald,» sade Laura, när de
efter slutade omsorger sutto tillsammans i
lilla soffan i sängkammaren, »hittills ha vi
nästan endast skämtat om hvad vi så tragiskt
afhandlade i middags. Men nu vill jag, in-
nan jag somnar, säga ett allvarligt ord. Ser
du — jag har varit mycket felaktig, det med-
ger jag, men äfven du har felat. Hvarför
sade du ej öppet, huru du hade det, hvarför
hade du ej förtroende till mig? Nu vill jag
bättra mig, d. v. s. själf taga hushållet om
hand och ha blott en enkel jungfru, men så
får du ock lofva mig att alltid vara öppen
och sann, behandla mig som din hustru och
ej som ett barn och» — nu skrattade hon
och ryckte honom i skägget — »inte brum-
ma, när det är något litet fel med maten. »
»Ty nu måste jag börja från första klassen
i skolan, lifvets skola,» tilläde hon allvarligt,
med fasthet i blicken.
Hans enda svar var att tillsluta hennes
läppar med en kyss.
Teater och musik.
Kungi. operan. Fru Olefine Moe uppträdde i mån-
dags i sin andra gästroll, nämligen som Mignon i
operan af samma namn. Uppriktigt sagdt lyckades
fru M. här mindre än i sin förra uppgift. Figuren
är alldeles olämplig för denna roll, gester och mimik
enformiga. Sången präglas nog af intelligens och
de högre tonerna äro vackra och fylliga; det lägre
registret företer däremot åtskilliga brister och text-
uttalet är rent af jämmerligt. Vokalen u uttalades
som å och a m. m. dylikt. Det lifliga bifall, som
helsade sångerskans förra uppgift, hann här svalna
åtskilligt. Fröken Karlsohn och hr ödmann voro
båda betydligt indisponerade. Främsta intresset
stycket igenom var ovilkorligen fäst vid hr Bottero,
hvilken som gubben Lotario har sin kanske för-
nämsta uppgift. Ett. så intelligent och i detalj fint
utarbetadt spel är en sällsynthet på en operascen,
och den klangfulla stämman gör sig här som alltid
förträffligt gällande.
Vid galaspektaklet sistlidne fredag uppfördes »Me-
fistofeles». Operan gick alltigenom förträffligt, och
hufvudrollernas innehafvare fröken Oselio, fru Öst-
berg, hrr Ödmann och Bottero belönades med blom-
mor och lagerkransar. Salongen, fylld af en hög-
tidsklädd publik, företedde en den ståtligaste anblick.
K. Dramatiska teatern uppför i morgon första gån-
gen »Ett lysande parti», svenskt original af förfat-
taren till »Sveas fana».
Svenska teaterns senaste nyhet utgöres af Jules de
Martholds sensationsdrama L’ogre, hvilket i svensk
tolkning mindre lyckligt benämts »Varulfven». Pjäsen
har i Paris gjort stormande lycka, och att den konst-
art, den representerar — om man nu ej skall vara
så sträng, att helt oeh hållet stryka branschen från
konstens kategori — äfven här har sin publik,
därom vittnar i synnerhet radpublikens ljudliga bi-
fall inför de mest uppskakande scenerna i de Mart-
holds brottsmålsdrama. Onekligen tillhör detsamma
det njutbarare i sin art; ett par af de sju tablåerna
äro synnerligen väl beräknade och verkningsfulla,
så den första och enkannerligen den sista med den
effektrika scenen emellan den oskyldigt misstänkte
Fabreuil ’och den lille André, då den förre söker
och lyckas återkalla förståndets ljus hos det alltse-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:44 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1891/0143.html
