Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 18. 1 maj 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
140 IDUN 1891
mensamt med den rena kärleken i äktenska-
pet och familjelifvet.
Sä svårt det än kan vara för en ung, själf-
ständig kvinna att bryta mot de en gäng
fastställda, af ålder häfdade förhållandena in-
om sällskapslifvet, är det likväl endast hon,
som kan åvägabringa en förändring till det
bättre i våra moderna förhållanden. Om än
sällskapslifvet utom hus förvandlat natt till
dag, bör hon likväl på det område, hon her-
skar öfver, hålla fast vid den fastställda na-
turens ordning. Hon bör gifva barnet, hvad
det behöfver: ro, enkel kost, munter, ofarlig
lek, allt med måtta och i rätt tid. Barn-
kammaren bör vara luftig och solig, och öfver-
allt bör finnas det solsken, som skapas af
oföränderlig modersömhet utan extas, utan öf-
verdrifter, hvilka nära den barnsliga fåfän-
gan, men ej gifva hjärtat värme.
Modern är läkarens bästa medhjälperska,
om hon blott förståndigt vill iakttaga sina
barn; ja, hon är den bästa specialist, där det
gäller psykiska sjukdomssymptom hos hennes
kära. Det är hon, som upptäcker de första
fröna till öfverdrifven känslighet i barnahjär-
tat, den första början till vrede och missmod,
den första ofördragsamheten syskonen emellan.
Den öfvermodiga måste böja sig under ett
klander, den missmodiga får en uppmuntrande
blick, den kraftige ger hon en stor uppgift,
och den svaga sluter hon till sitt hjärta. Så-
lunda bringar hon allt i den rätta jämnvik-
ten, och hennes läkemedel förfelar aldrig sin
verkan.
Öm hängifvenhet gentemot föräldrarne, rö-
rande omsorg för de mindre syskonen, hus-
moderlig omtanke för tjänstfolket — hvem kän-
ner ej till dessa älskvärda drag hos våra
små döttrar? Men hvem har icke som mot-
sats därtill äfven gjort sina iakttagelser af ett
trotsigt, hersklystet väsen, passionerade vre-
desutbrott, barnslig sentimentalitet, anlag för
despotism, förgyllda af ett älskligt pladder
hos små prinsessor af alla åldersklasser intill
mogenhetsåldern? I alla gryende fel, i hvarje
kränkning af finkänslighet och kvinlig takt,
i hvarje utbrott af passion hos döttrarna bör
modern känna en förebråelse mot sig själf,
en påminnelse om sin heligaste plikt — själf-
behärskning. Håller hon icke sitt eget känslo-
lif i tygel, är hon det nyckfulla, uppbrusande,
excentriska elementet i hus och hem, då för
hon med ofreden vid den husliga härden ner-
vositetens smittsamma sjukdomsfrö in i famil-
jen. Hennes döttrar skola lika säkert falla
ett lätt byte för denna nutidens farsot, som
hon själf gjorde det.
Där kroppens och själens harmoni störes
af nervositetens anda, skall modern fåfängt
sträfva att odla de skönaste blommor, det
husliga lifvet bjuder oss — helsans rosor på
barnens kinder.
Just nu!
Just nu är ögonblicket inne, när 1 bören
låta edra goda tankar bli till gärning, I
alla vänliga läsarinnor, som från första
stunden ämnat med edert lilla strå till
stacken bidraga till allas vår skollofskoloni.
Ni har dag frän dag skjutit upp — det
brådskade ju ännu ej, menade Ni; men nu
bli vårdagarne allt längre och ljusare, de
fly så snabbt sin kos, att innan vi veta
ordet af, är stunden inne för skolornas
afslutning. Och da bör allt vara klart.
Sätt Eder därför genast ned, då Ni läser
dessa rader, och låt den vackra föresatsen
bli verklighet! Dröj ej längre: den minsta
gåfva af godt hjärta gifven kan bli till
välsignelse!
Så måtte då allas edert beslut bli detta:
just nu! Ingen, som något kan offra, om
än aldrig så ringa, skall tveka att vara
med, när det gäller de fattiga barnens
sommarfröjd.
Bidragen insändas till Redaktionen af
Idun, Stockholm, i postanvisning eller post-
sparmärken (ej frimärken). Vid försändel-
sen bör tydligt angifvas, att den är afsedd
för »Iduns skollofskoloni». Alla inflytande
bidrag redovisas i Idun.
Vi begynna här nedan redovisningen
öfver hittills influtna medel.
Eed. af Idun: 100: —; Anna B—n 10: —; A. H.,
Häggatorp 10: —; G—y 1: —; Börje Wickbom,
Vexiö 1: —; Lycklig maka och moder 1: —; »Anna»,
Konehamn 2: —; »Elin», d:o 1: —; S. B. 1: —;
Nanny B. 1: 50; Vänner af landtluft 5: —; 15-åring
5: —; Apa, Falun 3: 25; M. C S., Udde 1: 50; Hanna
Pettersson, Glindran 1: 50; A. M—a, Karlskrona 1: — ;
E. A. 3: —; Elsa och Signe 1: —; Elsa och Gun-
nar 2: —; S. L. M. 20: —; En vän af Skollofsko-
lonier 1: —; Bede 1: 50; Hanna Henning 3:—; S.
W Göteborg 2: —; Från en lidande sjukling i Ystad
5. a. W. 2: —; F—é 5: —; H. H. 1: —; A—
1: —; Enkans skärf 3: 50; Lova 1: —; Lille Conrad
10: —; E . . . 3: —; Onämnd 1: —; Axel och Otto
1: —; Hildur 3: —; Fru Carl Smith, Trelleborg
10: —; A. Komare, Helsingborg 5: —; M. A. Karls-
hamn 5: —; Ernberg 3: —; Emmy Evert, Sand-
viken 4: —; Adolf 5: —; Hla, Högfors 1: —;
Familjen K., Malmö 5: —; E. P. 0: 50; E. D., Eke-
by 5: —; Avek 5: —; H. & A. E., Halmstad 2: —;
Några af Iduns prenumeranter i Valdemarsvik 3: 60;
Skatunge 1: —; »Kedbar» 10:—. Summa 280: 85.
(Forts.)
M-
. Vår.
Stämningsbild af John En.
Ä
te var det starkt solsken, drifvorna hade
för längesedan smält, och gräset låg bart,
grått och gult. Häggen och vinbärsbuskarne
i trädgården började se vårliga ut med gröna,
svällande knoppar, stararne byggde i sina hol-
kar, och uppe i alléens almar hade skatorna
nästan fullbordat sina bon.
Ini den unga guvernantens rum föll sol-
ljuset ymnigt och varmt, glittrande mot skrif-
ställets stålglans, ända bort till bordet, där
småflickorna sutto lutade öfver böcker och
kartverk, medan en ung, blond dam i mörk-
blå dräkt stod framme vid fönstret och för-
strödt såg ut. Framför henne bredde sig
nejden, vid och vän, med tinande mark och
rykande mylla, en flock barn lekte nere på
vägen, och från brygghuset kommo gårdens
pigor med tvättbaljor och klappträn, rödkin-
dade och bararmade i det varma solskenet.
Hon tog upp sitt ur; — gudskelof bara en
kvart kvar, tills lektionerna för dagen voro
slut och man kunde få rå om sig själf en
timme eller ett par.
Rå om sig själf — huru obeskrifligt en-
samt och fattigt lät det icke! Rå om sig
själf — ja, det hade hon nog fått göra mest
hela sitt lif. Och medan hon vemodigt stödde
hufvudet mot handen, lät hon minnena gifva
revy. — —
Hon mindes hemmet, koministerbostället,
där fadern efter att ha förnött sin bästa tid
som konsistoriets skjutshäst, sist hamnat. In-
bäddadt i lummig löfskog låg det med utsikt
öfver dalen, där kyrkans spira höjde sig, hög
och hvitrappad, öfver husen och gårdarne
rundtorn. I ljumma junikvällar, när syre-
nerna blommade i hagen och dimman steg
hvit öfver kärren, brukade pappa komma ut
med långpipan i munnen och sätta sig på
förstutrappan, medan barnen, som nu slutat
att leka, kröpo samman vid hans knäu.
Därinne gick mamma och stökade med kvälls-
varden, pigan kom hem från betesmarken
med mjölken skumhvit i stäfvan, från den
öppna stalldörren hördes gnäggandet af en
häst, öfver allting låg en stämning a? stilla
lycka och frid. Men motgångarne töfvade ej
att infinna sig, pappa dog, och när nådåren
voro förflutna, stod intet annat öfrigt för
familjen än att upplösa sig och hvar på sitt
håll söka sin utkomst; själf fick hon genom
släktingars bemedling plats som guvernant
hos majorens på Björkvik.
Det var nu fyra år sen dess, fyra långa
år. Hon hade kommit med hela sin unga
själ törstande efter ömhet, men i denna om-
gifning af kylig förnämhet och korrekt stel-
het fann hennes längtan ingen genklang.
Så hade hon sårad dragit sig tillbaka, lärt
sig att i hvart vänligt ord, som bestods henne,
söka en antoning af likgiltig nedlåtenhet, i
hvar blick, som dröjde vid henne, en glimt
af förnämt förakt. Alla de tusentals små
förödmjukelser, dem tjänarinnans ställning
tvungit henne att fördraga, stodo plötsligt
fram för hennes blick. Och ingen, ingen
att sluta sig till, att förtro sig åt, att lung-
nande stryka öfver ens panna, när lifvets
bitterhet kändes alltför tung! Ensam, en-
sam! Det kom öfver henne eu plötslig kän-
sla af tröstlös öfvergifvenhet, och när hon
med handen torkade öfver ögonen, kände hon,
att de stodo fulla af tårar.
Hon spratt till vid ljudet af en barnröst.
»Fröken» — det var favoriten, lilla Elin,
som talade — »nu slog klockan».
»Fröken» vände sig om.
»Ja så, ja då är det slut för i dag. Gå
nu barn!»
Hon såg, huru de rafsade samman sina
böcker och gåfvo sig i väg, hastigt så att de
knappt hunno niga adjö. Ja, hvad kunde
det också vara för en idé att stänga sig inne
mellan fyra väggar en dag som denna. Och
lydande ögonblickets plötsliga ingifvelse fick
hon hatt och kappa på och skyndade ut.
Längs stigen, som slingrade fram mellan
parken och vildskogen därutanför, gick hon,
vinden blåste henne i ansiktet, stark och frisk,
eller susade vekt i trädkronorna öfver hennes
hufvud. Borta var nu allt, som tyngt och
ängslat, naturens vårliga helsa strömmade in
i alla fibrer, i alla sinnen, och när hon i
bergsluttningens skrefvor fann årets första
sippor, helsade hon dem med ett gladt leende,
en varm glimt i ögat.
Uppe på höjden af åsen stannade hon och
satte sig att hvila på en kullstjälpt trädstam.
Inunder sig skönjde hon dalen med solskens-
glitter öfver järnvägsspårets stålskenor, det
lyste grönt från vinterrågsfälten, en plogbili
glänste till ibland vid vändningarne, och längst
i fonden reste sig skogen, fjärrblå och hög.
Från träden omkring henne steg kvittret högt
mot ljusblå himmel, en svartglänsande stare
satt och gungade i toppen af en björk och
guldskimrande i solljuset flög en ensam fjäril
tätt förbi hennes hufvud.
Plötsligt vände hon sig om vid prasslet af
fotsteg bakom. Framför henne stod en res-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
