Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 19. 8 maj 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 ! DU N 14;
då vi någon gång tyckte det var kallt, bru-
kade friska upp oss med att berätta, huru
folk hade det i forna dagar. Bland hennes
yttranden vid sådana tillfällen minnes jag
särskildt ett. Med sitt fina, vänliga leende
sade hon ungefär så här: »Min farfars far
var en af tolfte Karls bussar, och vet ni, hur
de hade det?» Och så citerade hon Tegnérs
beskrifning i »Axel»: »De sofvo aldrig uti
säng, men med sin kappa bredd på jorden,
bland snö och drifvor ifrån norden etc.» —
Detta var just rätta sättet att taga pojkar,
ty efter den betan ville vi ej gärna visa oss
frusna!
Denna hennes uppfattning om nyttan af
en förståndig härdning hindrade naturligtvis
ej, att hon var ytterst rädd om vår helsa
och begagnade hvarje tillfälle att gifva oss
föreskrifter till undvikande af förkylning och
sjukdom.
Själf visade hon ännu på ålderdomens da-
gar, att hon icke vansläktats från den gamle
karolinen, farfarsfadren. Aldrig skydde hon
arbete, aldrig sparade hon sig själf och hon
var oss alla ett efterföljansvärdt föredöme af
enkelhet i lefnadsvanor, ihärdighet i bekäm-
pandet af svårigheter och friskt, förtröstans-
fullt mod äfven i motgångens stunder.
Alla dessa hennes framstående egenskaper
voro dock sammangjutna med den finaste
kvinlighet. Jag kan ej underlåta att åter-
gifva ett yttrande af en bland de nu vuxna
kvinnor, som i barndomen åtnjutit hennes
vård. Yid den gamla väninnans nyss kall-
nade stoft sade hon: *Ack, hur skall man
kunna blifva lik henne; jag- kan ej upptäcka
något fel hos henne, och huru mycket jag än
berömmer henne, kan jag dock aldrig göra det
tillräckligt. »
Ett sådant yttrande af en bland hennes
skyddslingar, och det en bland dem som hade
bästa tillfället att se in uti den gamlas oegen-
nyttiga, plikttrogna hjärta, väger mera, än
hvad med andra ord, om än aldrig så många,
kan uttryckas. Äfven omfattar detta yttrande
den allra viktigaste betydelsen i den nu bort-
gångnas lifsgärning, ty detta var just det goda
föredöme hon gaf alla dessa barn, som under
hennes långa verksamhetstid vid barnhuset
kommo under hennes vård.
Mer än ett bland fröken Bergwalls många
fosterbarn skulle säkerligen gärna sett, att
hennes porträtt åtföljt denna anspråkslösa
minnesteckning. Men detta har ej låtit sig
göra, på den grund att, då någon uttryckte
önskan om, att hon skulle låta fotografera
sig, hon alltid afböjde detta med ett leende:
»Du minnes nog ändå, hur jag såg ut.»
Och äfven härutinnan hade du rätt, vörd-
nadsvärda barndomsvän! Yi minnas ditt
ännu i ålderdomen friska anlete, prydt af det
silfverhvita håret och den lilla fina spets-
mössan. Vi minnas ditt genomfriska, frid-
fulla väsen. Men ännu lifligare minnas vi
din kärleksfulla och outtröttliga moderliga
vård om vårt både andliga och kroppsliga
välbefinnande, hvilket det var din egen hög-
sta njutning att med ditt varma hjärta och
klara hufvud söka befordra. Du är själf
borta, men frukterna af ditt arbete skola
fortlefva i oändlighet.
K. G. K.
Glömmen ej Iduns skollofskoloni!
I dag.
’^jjjÈedcLn uti ungdomsåren
^ lifvet visar dig en hägring
och den löftesrika våren
knoppas kring dig uti fägring:
glädjen njut i fulla drag,
dröm din sällhetsdröm i dag!
Medan vänskapen, den höga,
hvilkens låga tid ej släcker,
ser på dig med trofast öga
och sin famn emot dig räcker,
hennes gåfva emottag;
älska ömt din vån /’ dag!
År hon törnbeströdd din bana,
synes gagnlös all din stråfvan,
lyd dock rösterna, som mana
dig att framgå utan bäfvan.
Yåga än en gång ett slagi
Segern kan bli din i dag!
Kanske att bland dina bröder
någon sårad du bemärker;
tillse, att han ej förblöder,
kärlek trötta modet stärker.
Lyd barmhärtighetens lag:
res den dignande f dag!
Om dig oförrätter kränka,
om du tadlas utan skoning,
sök att på din ovän tänka
utan agg - ja, bjud försoning.
Säg: » Jag brutit, äfven jag. »
Ålska och föclåt i dag!
Snart din lefnadsväg skall stupa,
om ock oförmärkt och sakta,
ned mot årens dal, den djupa —
därför uppå tiden aktal
Förr än handen blifver svag,
gör ditt verk, gör det i dag!
Charlotte Lindholm.
•Vä.
Till kontinenten.
Ett par* praktiska vinkar.
Ï
asâ, ni ämnar resa ut, min nådiga, ut
och se på världen under ett par måna-
der?
Ja, nu är rätta tiden att resa. När jag
lemnade Paris — det är redan mycket länge
sedan, ett par, tre veckor allra minst, så
länge sedan, att jag hvar dag längtar dit igen
— så började det att knoppas i Tuilerieträd-
gården, och Bon Marché hade redan haft sin
stora utställning af allt hvad till vårtoaletten
hör. Våren väntar er i Paris, pyntad och
färdig, och för hvar dag ni dröjer, går ni
miste om mer, än ni anar.
Vi resa alldeles för litet, vi svenskar. Vi
gräfva ner oss i vårt Skråköping och kunna
allt för ofta inte se längre än inom dess
horisont. Man måste se andra länder, andra
folk, för att få jämförelsepunkter, för att lära
sig inse, hvari vi ligga efter, hvad vi böra
arbeta oss ur, och hvad vi ha att hålla på.
Ni säger, att resor kosta? Naturligtvis
kosta de. En resa till Marstrand för en
sommar är nog lika dyrbar som en tur till
Paris — för något kortare tid visserligen.
Men nog vet jag, hvilket jag föredrar — och
hvilket som är helsosammare för mig.
För resten bli resorna till utlandet inte så
fasligt dyra, om man bara förstår att ställa
sig. Men man får naturligtvis betala lär-
pengar, och den första månaden i Paris kostar
mer slantar än de båda till samman, som
komma efteråt. Hvad som i alla händelser
blir relativt dyrast, det är småuppehållen i
städer, man reser igenom. När man skall
upp med sina saker till ett hotell, betala räk-
ningar där och drickspengar till alla, som
bocka. Men i Paris hyr ni ett rum på må-
nad hos folk, som alls ej ha till yrke att
skinna resande, och ni kan ha det riktigt hem-
trefligt och alls ej hotellikt för billigt pris.
Och när ni lärt känna trakten, där ni bor,
hittar ni säkert på någon restaurant, där ni
äter både billigare och bättre, än på de stäl-
len, där ni hamnar under de första veckorna.
Hvad befalls? Bo i pension? — Ja, hvar
och en har sin smak. Men var säker på, att
då hinner ni inte se hälften, af hvad ni skulle
få se, om ni lefde utelif. Och skall ni hinna
med både att se på staden och att passa på
mattimmarne hemma — kom i håg att hvar
ni är, så har ni en timmes väg hem — så
vill jag verkligen inte åtaga mig att kon-
voyera er i Paris. Utschasad kan man bli
där ändå.
Hvad behagas? Passar det sig inte? —
Ja, det beror på, hur pass mycket af små-
stadsvanorna ni tar med er. Jag får
väl inte råda er att packa in dem alle-
sammans, rubb och stubb, i en byrålåda
hemma. Till och med de mest korrekta
engelska misser anse för öfrigt, att allt pas-
sar sig för dem, när de äro ute och resa.
Hemma skulle de förakta den kavaljer djupt,
som frågade, om de läst Zola — han är ju
för öfrigt förbjuden i England — men tror
ni inte, att jag har sett dem på Café des dé-
cadents, en af de mest — hur skall jag säga?
— extravaganta lokalerna i »Paris fin de siè-
cle»? Man är ute för att ’studera lifvet’,
som det heter. Hemma däremot lefver man
familjelif.
Jag vet damer, som tro sig känna Paris,
därför att de bott i pension där en månad,
gått i Louvren och åkt i vagn på boulevar-
derna. Jag känner många löjtnanter, som
inte känna till stort mer af Paris än Café
américain ...
Hvad som passar sig för en dam i en stor
stad, beror helt och hållet på henne själf, på
hur pass förtroende hon har till sig själf och
hur mycket förtroende hennes närstående ha
orsak att hysa till henne. — Nå, det var
inte det, jag skulle tala om. Men tillåt mig
påminna er om, att det mest karaktäristiska
för lifvet i Paris alls inte träffas på Boule-
vard des Italiens. Vill man lära känna fol-
ket och lära något af sin vistelse där ute,
får man minsann söka sig fram på annat
håll. Boulevard des Italiens är kosmopoli-
tisk som Friedrichstrasse, som Boms Corso,
som de stora hotellen vid Villa Nazionale i
Neapel. ..
Men börjar jag en gång att tala om Pa-
ris, så blir ni inte af med mig så snart.
Och jag skall inte hindra er — ni ämnar
er ut för att ’klä’ Drottninggatan — inte
sannt ?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
