Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 19. 8 maj 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 I DU N 149
men det missnöje öfver förlusten, som häraf
kunnat uppstå mot hans fästmö, smälte bort
som aprilsnö för solsträlarne, då vi fingo se
och blifva bekanta med den älskliga varel-
sen. Hon var, både hvad utseende och sätt
angår, fullt värdig att få en sådan make; det
erkände en hvar i närheten. Denna beskrif-
ning må vara tillräcklig. Hennes föräldrar,
en ämbetsman och hans maka, voro båda af-
lidna, och hon var upptagen som fosterdotter
hos en affärsman.
När den af bruket föreslagna förlofningsti-
den var förliden, hemförde Sernell sin brud.
Någon förmögenhet egde ingendera af dem,
men min vän hade en lön, som var tillräck-
lig för en familj, helst när den ej var större.
Det nya hemmet blef snart den medelpunkt,
dit de intimare vännerna drogos. Här bjöds
man på enkel traktering, hvad mat och dryck
beträffar; men det glada och hjärtliga »väl-
komna», som så tydligt stod att läsa i både
värdens och värdinnans anleten, var en krydda,
som satte den finaste smak på allt. Båda
voro musikaliska, så att sången och musiken
voro hemmastadda och flitigt öfvade i vår
krets. Alla musikaliska föredrag stodo kan-
ske ej så högt i konstnärligt hänseende, så-
som då Kalle N. föredrog sina bond- och be-
väringssånger, men då ersatte den ohejdade
munterheten, hvad som understundom kunde
brista i tonernas noggrannhet uti musikaliskt
hänseende. Ja, så var det en annan sak,
som särskildt slog mycket an på en och annan.
Den lilla frun såg lika glad ut, ja, visade
till och med ett uppmuntrande leende, då
en och annan med cigarrmani efter Sernells
råd vågade draga några bloss i förmaket.
Vi hade många gånger varit samlade utom-
hus till glada stunder, men ehuru ej heller
då några bordets utsväfningar förekommo,
kände en hvar af oss att, när vi voro sam-
lade i vännens hem, likväl något finare och
ädlare kringsväfvade oss.
Åren gingo, och snart fingo vi då och då
i den glada förtroliga kretsen mottaga ett par
små, de allra näpnaste flickor, fullkomliga af-
bilder, i västficksformat förstås, af vår afhållna
värdinna.
Så förflöt tiden. En och annan länk i
kedjan lossnade, en ny knöts till, men allt
var oaktadt dessa förändringar så fridfullt
och lyckligt. Jag började ibland tänka: kan
en sådan lycka fortfara? Det var dock natur-
ligtvis mest från mina vänners sida jag då
betraktade saken. Litet hvar af oss har nog
i stunder af varaktigare lycka också tänkt:
kan detta fortfara?
Min vän hade naturligtvis som alla andre
vissa fel. Jag hade icke så mycket reflek-
terat öfver, hvad slags svagheter han möj-
ligen kunnat ega, men det förekom mig, som
om han varit något sorglös i vissa saker.
Icke så, som att han försummade något; visst
icke. Men han tog orden : »När hvar och en
sin syssla sköter, så går oss väl, ehvad oss
möter», han tog kanske dessa ord i för in-
skränkt betydelse, ty »syssla» betyder ju här
ej blott det arbete, vi skola utföra för an-
dras räkning, däri innefattas ju ock i sin
allra största omfattning omsorgen om oss och
de våra.
När vi en dag som vanligt sutto midt emot
hvarandra frågade jag honom:
»Gustaf, tänker du riktigt på de dina?»
Han såg upp, först med en högst förvå-
nad min, men strax efter smålog han. »Hur
tror du själf,» sporde han. »Tror du jag för
ett ögonblick kan förgäta dem, som äro mig
så kära?»
»Förlåt min något ogrannlaga fråga,» fortfor
jag. »Nog vet jag, att den, som är så lyck-
lig och eger en sådan familj, ej glömmer den.
Men jag menar på annat vis. Har du tänkt
på de dina så, att du ställt och ordnat för
dem, att de ej komma i nöd och svårigheter,
äfven om du skulle falla ifrån?»
Han blef åter allvarsam och svarade: »Jag
arbetar af alla mina krafter för att skaffa
dem ett angenämt och sorgfritt lif. Några
skulder, som jag hade från mina första år,
då jag nästan ingenting förtjänade, har jag
snart afbetalat. Men lägga ihop något har
jag ej ännu kunnat, men om några år får
jag löneförhöjning, så att jag kan samla nå-
got; jag hoppas att då kunna »lägga något
på kistbotten» också, som man säger. Nu,
när jag efter bästa förmåga arbetar samt lef-
ver ordentligt, har jag väl skäl och rätt att
hoppas det bästa.»
»Men hoppet kan bedraga.»
»Visserligen, men tusen sinom tusen lefva
därpå, och det får äfven jag lof att göra i
detta fall, då ej annorlunda kan ske. Jag
är ju också, Gud ske lof, frisk och stark.»
Han böjde sig ned, tog med ena handen en
bredvid stående tung kontorsstol i foten, lyfte
den på rak arm och såg småleende på mig.
»Jag vet, jag vet min bäste vän,» sade
jag. »Men äfven eken kan i sin styrkas dag
krossas af blixten. Förlåt, att jag är envis
och talar vidare om saken, men du borde lif-
försäkra dig! Om du då skulle dö, så hade
ju dina efterlefvande ett på säkraste sätt pla-
ceradt kapital att lyfta. Och penningarnes
värde mångdubblas, när de komma en i han-
den vid dylika tillfällen.»
»Jag ser nog och förstår, att du menar
väl,» svarade han, »och har äfven tänkt på
saken. Jag skall också taga en lifförsäkring
om några år. Nu kan jag det ej; ty en för-
säkring kostar penningar, och jag kan ännu
ej aflägga beloppet, utan att göra inskränk-
ningar, som både jag och min hustru skulle
känna. »
»Om så behöfves, så gör inskränkningar då,»
sade jag. »Din fru skall gå in därpå, om
hon får reda på förhållandet, och ingen af
. dina vänner skall öfvergifva dig för en sådan
sak. Därför––––»
Vi talade en stund om saken. Jag sökte
anföra både skäl och exempel; men Gustaf
stod ej att öfvertala. Jag ville dock ej af-
stå från mitt förslag. Därför vände jag mig
en dag, då hans fru och jag voro ensamma,
till henne och sökte på bästa sätt utveckla
de skäl, som talade för en lifförsäkring. Hon
lyssnade uppmärksamt och lofvade att tala
vid sin man.
Några dagar därefter, då vi åter sutto på
vår arbetsplats, vände sig Gustaf till mig.
»Du har talt vid min hustru om samma sak,
som du för några dagar sedan talade om med
mig. Hon var envis, den lilla ungen, och
det var rätt svårt att få henne till räson ;
först sedan jag allvarsamt föreställt henne och
framhållit de umbäranden, som utbetalnin-
garna till premierna skulle ålägga oss, gaf hon
med sig. Jag ber dig, tala ej vidare om
något dylikt med henne, ty hon var verkli-
gen uppskakad. Jag vill ock säga dig, att
vi beslutit, att jag om tre år skall försäkra mig.»
Jag förstod nog, att han i sin envishet uti
denna punkt gjort myggor till kameler, små-
stenar till berg, och på så sätt skjutit sin
hustrus önskningar i saken å sido. Emeller-
tid ansåg jag mig nu ej böra göra något nytt
försök.
Den lilla svallvåg, jag till följd af min
förtänksamhet upprört, hade åter lagt sig; allt
var gladt, och på framtiden tänkte man ej
mer, än hvad som var alldeles nödvändigt.
Gustaf hade hyrt ett litet sommarnöje uti
Saltsjön, och dit kommo äfven vi, husets när-
mare vänner. Vid utresan dit en ruskig efter-
middag på eftersommaren hade Gustaf förkylt
sig, ehuru missödet ej var af svårare art.
Han var endast litet »hängsjuk», som man
säger. En dag, då vi voro på arbetsrummet,
sade han åt mig, sedan han suttit tyst en
stund :
»I den här lilla krämpan har du fått en
kraftig bundsförvandt, hvad lifförsäkringen an-
går. Missödet hade ju kunnat vara allvar-
sammare, och jag... Ja, vet du, jag lifför-
säkrar mig och går strax till läkaren.»
Jag kände mig riktigt glad öfver detta
besked och lyckönskade min vän därtill.
Efter något mer än en timme kom han åter:
han var då allvarsam och såg mycket orolig ut,
»Så förargligt,» sade han, »läkaren bad
mig dröja några dagar. Han kunde icke
lemna mig ett rent och dugligt betyg,» sade
han, »förr än det här onda upphört. Men
det var bara något tillfälligt, som snart skulle
gå öfver. När så skett, går jag dit igen.
Bara lugn, sade han.»
Nåja, detta var ju, som sagdt, litet förarg-
ligt, men också öfvervinneligt. Jag sökte
hålla min vän vid godt lynne.
Nu var det Gustaf, som med både ifver
och otålighet motsåg den stund, då försäkrin-
gen skulle kunna afslutas. »Jag är verkli-
gen litet orolig,» sade han till mig. »Tanken
att jag skall falla ifrån, och min hustru och
mina barn skola stå nödställda, lemnar mig
ingen ro.» Så var det ock; just hans oro
gjorde, så sade äfven läkaren, att det onda
höll i sig. Jag talade vid ett par läkare i
andra försäkringsbolag, jag uppvaktade per-
sonligen direktören i en sådan försäkringsin-
rättning: någon försäkring kunde ej ske un-
der närvarande förhållanden; vi stodo rådlösa.
Sorg och själfförebråelse gnagde på min så
käre väD, så att han blef verkligt sjuk; kunde
han blott vara lugn och nöjd, så fanns in-
gen fara, men annars... Vi kunde då intet
åtgöra. Det tycktes blifva värre. Den sjuke
utfor, nästan så ofta jag såg honom, i de bitt-
raste själfanklagelser. Han ansåg sig hafva
varit den lättsinnigaste usling, som ej lydt
mitt råd, som nedtystat hustruns bekymmer
med falska tröstegrunder. Hon visade sig
modig i sjukrummet, sökte trösta och hjälpa,
men de bleka kinderna, de förgråtna ögonen
skvallrade om, hvad hon bar inom sig. När
jag råkade henne i enrum, brast också hennes
förtviflan mer än en gång lös. Hvarför hade
hon icke hållit i sig med sina öfvertalnings-
försök? Det hade ju varit hennes skyldighet.
Hade hon icke släppt efter i detta fall, skulle
hennes man nu varit fri från sin förtärande
oro och frisk för länge sedan. Och nu, hur
ginge det! Hennes barn! Och hon, hvems var
felet! Hvad jag sålunda såg och erfor, var
hjärtslitande, och jag kunde intet, intet göra!
Så kom en ännu sorgligare dag. Läkaren
underrättade mig i hemlighet om, att sjuk-
domen tagit en svår vändning. Ännu kunde
dock ingenting med säkerhet sägas. Men
oron och sorgen äro förfärliga, när de stå i
förbund med döden. Om några dagar visste
vi, att hoppet var slut. Den sjuke och hans
hustru måste underrättas därom.
Jag vill ej, jag har ej hjärta att söka skil-
dra, hurudana dagar, som nu följde. Det
lugn, som resignation och tro skapa, vanns
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
