Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 19. 8 maj 1891
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 IDUN 151
Målningen framskred fort, sedan ändtligen
resolution fattats, och snart stod skåpet färdigt
uti sin nya glänsande skrud.
Men nu började en diskussion om, hvarthän
det skulle flyttas. Slutligen gick Bella seg-
rande ur striden. I detsamma inträdde Claes
och ögonblickligen fattande situationen, utro-
pade han mera sanningsenligt än diplomatiskt:
»Hallå Werenius, det var ju det jag skref till
dig, att Bella visste, hvar skåpet skulle stå».
Tablå!
Claes hastade ut, högst förlägen; Werenius
fick plötsligen mycket att syssla med det om-
tvistade skåpet.
»Hvad menar han väl?» frågade Bella oskyl-
digt. Hon förstod sammanhanget mycket tyd-
ligt och njöt utaf Werenius’ skuldmedvetna ut-
seende.
Claras inträdande med ett bref i handen
räddade honom från att svara.
»Här är en bjudning från Yråröd till mid-
dag i morgon. Jag har antagit för oss alla
fyra. Ekenhjelm är återkommen från Egypten
och är nu där på besök, hör du Bella», säger
Clara med ett litet elakt småleende.
Werenius spetsade öronen bakom sitt skåp.
Han kände nog Ekenhjelm. »Den fördömde
rikskurtisören, han skulle nog o. s. v.» mum-
lade han.
»Det gläder mig verkligen att åter få träffa
honom», sade Bella, som sett Werenius’ mörka
min och naturligtvis var färdig att genast draga
nytta däraf.
* *
*
En stor sval matsal med mattbelagdt par-
kettgolf. Sommarsolen var utestängd medels
tunga draperier och rummet upplystes däm-
padt af spetsbehängda lampor. Luften var upp-
fylld af vällukten från den mångfald af Gloire
de Dijon, som i låga silfverskålar prydde mid-
dagsbordet. Dinern nalkades sitt slut, och stäm-
ningen var mycket animerad.
Werenius hade, mörk i hågen, nnder hela
middagen betraktat Bella, som af Ekenhjelm
förts till bordet och med denne underhållit en
särdeles liflig konversation.
De adjektiver, hvarmed Werenius, under
denna jämförelsevis korta tid, uti tankarne för-
sett Ekenhjelm, voro rent utaf häpnadsväckande
uti såväl kvantitativt som kvalitativt hänseende
och voro ett ej vidare vackert vittnesbörd om
häradshöfdingens mänskovänliga sinnelag.
Bella var intagande, klädd uti en ljus silkes-
dräkt, som i mjuka veck föll kring hennes
smärta gestalt. Slutligen såg Werenius henne
taga en ros och lemna den åt sin kavaljer,
hvilken med hänryckning fäste den uti sitt
knapphål. Yår häradshöfding skar tänder utaf
raseri och svor ve och förbannelse öfver denna
koketta varelse, som snart skulle lyckas att
göra honom svartsjuk som en turk.
Senare på aftonen dansade man, men We-
renius hade uti sin förbittring gått ut i par-
ken för att ensam med cigarren få gifva luft
ät sina känslor.
»Werenius, hvar är du?» hördes Järnfält
ropa. »Du måste komma in för att dansa;
damerna fråga efter dig; för resten är du bra
ohöflig, som så här undandrager dig dina ka-
valjersplikter. Kom nu ! »
Werenius åtföljde honom motvilligt och in-
trädde i salongen just i rätta stunden för att
se Bella dansa förbi med Ekenhjelm. Han
bet sig förargad i läppen och uppbjöd Clara
Järnfält samt visade sig så pessimistiskt och sa-
tiriskt anlagd under denna korta stund, att
hon förvånad blickade upp på honom, men då
hon följde riktningen af bans blickar och såg
Bella inbegripen uti en liflig flirtation med
Ekenhjelm, förstod hon sammanhanget och hade
svårt att dölja ett småleende.
Werenius’ sinnesstämning var ej afundsvärd,
men han lugnade sig något, då vid hemfärden
Claes på ett högst märkvärdigt sätt intrigerat
sig själf och sin hustru på det främre sätet
uti den lätta jaktvagnen, då naturligtvis Bella
med häradshöfdingen fingo placera sig bakom.
Hvar och en försjönk uti sina egna tankar,
såsom det ofta händer, när man efter flere
timmars oafbruten sällskaplig konversation åker
hem en varm sommarnatt. Bella tänkte på
Ekenhjelm och kunde ej undgå att jämföra
honom med Werenius, en jämförelse, som,
trots allt hennes koketterande med den först-
nämnde, utföll till den senares fördel. Hon
tyckte egentligen utmärkt bra om Werenius,
satte värde på honom, hade lärt sig att upp-
skatta och högakta hans många goda egenska-
per, och när hon nu ändå en gång skulle gifta
sig, ty det måste hon ju antagligen, så kunde
hon lika så väl taga honom som någon annan.
Men att Claes skulle få rätt, det var harmligt,
och därför hade hon ju visat sig så intresse-
rad af Ekenhjelm, fastän hennes hjärta sved
vid tanken på häradshöfdingens kval.
(Forts. o. slut i nästa n:r.)
As
Liten efterskörd
från svenska skaldinnors blomparterr.
För Idun af Birger Schöldström.
III.
Grefvinnan Berger.
g
n framstående svensk författare* har sagt,
att man kanske kan finna det vara att
gifva för mycken vikt åt en enda visa, då man
lemnar lefnadsuppgifter om den, som i det
hela icke utfört någon annan vitter bedrift än
diktat den. Därtill drista vi oss svara, att,
så framt diktarstil mates med annat än längd-
mått, en populär visa alldeles icke utgör nå-
gon ringa vitter bragd. Atterbom säger ock,
som vi vilja minnas, att »Ich denke dein» är
en större gärning än den stora literaturhisto-
rien af Gervinus. Under det inom poesiens
öfriga arter talang och konstnärligt förstånd
till viss grad kunna insättas i stället för ur-
sprunglig danande kraft, minskas inom lyriken
dessas betydelse, under det å andra sidan for-
dringarna stegras på den primitivare kraften,
den första af skaldens egenskaper. Till att
frambringa ett äkta poem fordras en élan, af
hvilken icke många äro mäktiga, och dess po-
pularitet betyder så till vida mera än andra
vittra alsters, som dess oäkthet lättare ertap-
pas, därför att det är så föga sammansatt. Må
penningmannens namn utplånas, hans, som blott
lefde för sig själf — han hade godt, medan
han lefde — men ett minnets tack åt den,
som kännt för andra och utsjungit, hvad han
erfor djupare än de!
Dessa reflektioner äro närmast fällda i an-
ledning af den kända visan »Lilla, vackra
flicka, om du vill, hörer dig mitt hela hjärta
till», författad 1824 af den vermländske prest-
mannen Bernhard Alstermark — hvilken, i
förbigående sagdt, ju gamla vermländingar säga
stått delvis modell till Gösta Berlings bild—;
men de kunna delvis äfven tillämpas på en
annan af de på sin tid allra populäraste sven-
* Bichard Bergström: Literatur o. Natur, sid. 162.
ska visorna, hvilken ännu alltjämt aftryckes i
våra större vissamlingar samt säkerligen ännu
lefver på mången åldrig kvinnas läppar, ett
känsligt och melodiskt minne från barndomens
eller ungdomens tid, den tid, då till pianots
eller helst guitarrens accompagnement ljöd:
Mossbelupen hydda
står vid Heklas fot ;
mörka granar skydda
den mot stormars hot.
Men där inne
— sorgsna minne —
lifvets storm en ros bröt af!
An vid strand vi finne
kors på Idas graf...
»Kors på Idas graf» är väl det enda af
Charlotte Bergers för en 40 à 60 år tillbaka
så rikligt inom den periodiska pressen kring-
strödda poetiska blomstergåfvor, som numera
lefver och i en framtid kommer att lefva.
Framför oss å arbetsbordet ligger emellertid
en prydligt inbunden volym : samling af bortåt
150 poem i manuskript af Charlotte Berger
samt originalbref från henne till den bekante
journalisten Paul Fritz Mengel, sprittande kvicka
och spirituella bref, men af väl enskild natur
att offentligen kunna intressera — en unik sam-
ling, tillhörig grosshandlaren C. M. Carlander
i Stockholm. Som sagdt, brefven äro af ringa
intresse för allmänheten, men af poemen torde
ett och annat förtjäna ätergifvas, t. ex. nedan
följande, hvilket så att säga är ett åpropos
för årstiden; sista versen är en hyllning åt
minnet af författarinnans broder, grefve Otto
August Cronhjelm, en af sin tids mest upp-
märksammade män, född 1800, löjtnant vid
sjöartilleriet, en af de främste riksdagstalarne
inom det första ståndet, riddarehusdirektör,
ordförande bland fullmäktige i riksgäldskonto-
ret, död af kolera i Stockholm 1834.
Till
Blomsterkrukorna i mitt fönster,
i mars månad.
Vintern sorgligt kring min boning hvilar,
frostig drifva öfver fältet rår,
och man hör den kalla stormens ilar ;
men uti mitt fönster är det vår;
blomman där med vårens färger prålar,
grönskan står så frodig där, så rik,
och för ögat alla dagar målar
mången aning frisk och sommarlib.
Passifloras rika krans, så nära
kring det hvita korset delar sig,
om odödlighetens hopp och ära
mången gång den gladt påminner mig;
fritt snöflingorna må slå mot rutan,
sorgens pilar nå mig i sitt lopp!
Ack, hvad vore detta lifvet utan
religionens tröst och ljusa hopp?
Obemärkt vid passifloras sida
står resedan, anspråkslös och mild,
för att ambraljufva ångor sprida
ifrån ytans tomma fägring skild;
lik välgörarn, som i tysthet skänker
vård och hjälp i nödens ögonblick
ocb, då han det goda gör och tänker,
döljer sig för tacksamhetens blick.
Stolt resedans granne, höga lilja,
skjuter du din rika stängel där!
Drottningtiteln blomstren dig bevilja,
och en kunglig sinnebild du är.
Oskuldens och fridens hvita ängel,
dubbla egenskaper har du fått,
vällukt doftar från din vackra stängel,
du ej bländar våra ögen blott.
Med kanariefågelns sång du höjer,
gula nejlikstånd, din stängel opp,
som för blommans rikedom sig böjer,
festligt omhvärfd utaf knopp vid knopp.
Lik en lycklig mor bland barnens skara,
då på dem hon blickar ned så huld,
tyckes blomman stolt och fåfäng vara
öfver sina rika knoppars guld.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:44 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1891/0159.html
