Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 20. 15 maj 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 IDUN 155
sammanfalla, d. v. s. att den lagligt lägsta
åldern för ingående af äktenskap skulle vara
21 år. Denna reform ansågs dock alltför bråd-
störtad ocb afslogs af riksdagen, men intresset
för reformen, om också mindre långtgående,
fanns kvar, ocb hr Borg uppmanades från Here
håll att förnya motionen, ehuru något modi-
fierad.
Den har också kommit fram vid innevaran-
de års riksdag endast med den skilnaden, att
hr B. nu föreslog äktenskapsåldern till 18 är.
Att frågan i denna nya form hade sympati
är alldeles påtagligt, men saken är viktig och
fordrar noggrann utredning, innan den i lag
bestämmes. Andra länders föredömen tala
onekligen för en framflyttning af äktenskaps-
äldern, men till och med 18 år föreföll våra
lagstiftare för mycket. I Frankrike är kvin-
nans äktenskapsålder 15 år, i Norge, Danmark
och Tyskland 16. Vi svenskar torde i utveck-
ling kunna anses närmast likställda med de tre
senare landens invånare, hvilket faktum ger
ytterligare skäl för en framflyttning af äkten-
skapsåldern.
Se vi på förhållandena inom vårt eget land,
visa sig inga synnerliga hinder för en moderat
framflyttning af kvinnans äktenskapsålder. Un-
der tioårsperioden 1878-87 var det högsta antal
äktenskap, ingångna af kvinnor mellan 15 och
16 år, 19, således ett rätt obetydligt antal, allra
hälst då man ser, att lägsta siffran för samma
äktenskap är så låg som 5. Kvinnans äkten-
skap i åldern 16—17 år företer ej häller höga
siffror. Högsta årliga siffran under samma
tioårsperiod är 79, den lägsta 45. Erfarenhe-
ten synes sålunda visa, att det ej kan anses
vara någon obillig eller allt för långt gående
reform att låta 15- och 16-åriga kvinnor stanna
utanför den åldersgräns, där lagen utan något
särskildt tillstånd medgifver äktenskap.
Med 17-åringarne blir förhållandet något an-
norlunda, Taga vi de siffror, som utvisa an-
talet äktenskap, ingångna af 17-åriga kvinnor
under den omnämnda tioårsperioden, är den
högsta siffran 252, den lägsta 157, således i
båda fallen rätt stora tal. Detta förhållande
har gjort våra lagstiftare betänksamma; riks-
dagens lagutskott, som underkastat förslaget
en förberedande behandling, synes luta åt den
åsikten, att 17 år skulle vara lämpligt att be-
stämma såsom lägsta äktenskapsålder.
Men det är också gifvet, att denna viktiga
fråga ej kan bedömas och afgöras endast på
grund af jämförelser med andra land eller ge-
nom några statistiska beräkningar. Biksdagen
har därför utan tvifvel handlat klokt, då den
i stället för att direkt bifalla förslaget, anmo-
dat regeringen att låta utreda de omständighe-
ter, som inverka på bedömandet af en fram-
flyttning af äktenskapsåldern, och sedan fram-
lägga ett förslag i detta afseende för riks-
dagen.
Den viktiga frågan om framflyttning af kvin-
nans äktenskapsålder ligger nu hos regeringen,
och vi kunna sålunda till 1892 års riksdag
förvänta en framställning i detta ämne.
I sammanhang med denna fråga står frågan
om införande af
civiläktenskap
denna liksom föregående år förelagd riksdagen
till afgörande af hr Waldenström. Hr Wal-
denström hade velat likställa den civila och
den kyrkliga vigseln, så att svenska kyrkans
medlemmar skulle ega tillfälle att välja sättet
för ingående af äktenskap. Frågan har visserli-
gen för denna riksdag förfallit genom Första
kammarens afslag, men såsom ett ingalunda
betydelselöst tidens tecken torde man få be-
trakta Andra kammarens beslut att godkänna
motionärens förslag. Detta är, så vidt vi
kunna erinra oss, första gången, som andra
kammaren ger sitt bifall till civiläktenskapets
införande såsom lika gällande och lika bety-
dande med det kyrkliga äktenskapet. Beslutet
fattades med en rätt ansenlig röstmajoritet och
man kan däraf taga för gifvet, att frågan ett
annat år återkommer. Troligen kommer frå-
gan att under en längre tid blifva stående på
riksdagens program, så mycket mera som ett
definitivt afgörande nog låter vänta på sig.
Till samma kategori hör äfven den af re-
daktör Borg på tal brakta frågan om
äktenskapsskillnad
under vissa förhållanden. Hr Borg hade före-
slagit, att fattigvårdsstyrelsen skulle ega rätt
med makans samtycke begära skilsmässa, om
det nämligen visade sig att mannen i följd af
lättja, dryckenskaper eller andra laster vägrade
att försörja hustru och barn. Den vackra
tanke, som låg till grund för denna framställ-
ning, hade ej fått ett fullt praktiskt uttryck i
motionen, och häraf kom det sig, att båda
kamrarna afslogo det framställda förslaget.
Familjens och uppfostrarinnans förhållanden
beröras äfven af det förslag Första kammaren
antagit i syfte att motverka katolikernas pro-
paganda inom vårt land särskildt genom före-
byggande af
• samvetstvång
från själasörjares och vigselförrättares sida.
Förslaget riktar sig särskildt mot de förbin-
delser, som i äktenskap mellan makar, där den
ene tillhör sveDska kyrkan, den andra något
främmande trossamfund, pläga före eller efter
äktenskapet afgifvas rörande barnens trosbe-
kännelse. Första kammaren vill, att dylika
förpliktelser skola anses kraftlösa, och att pre-
sten skall vara förbjuden att begära eller mot-
taga dylika förbindelser. Kammaren har där-
jämte beslutat, att barn af dylika s. k. blan-
dade äktenskap skola uppfostras i evangelisk-
lutherska läran, för den händelse makarne ej
kunna enas, om hvilket trossamfund barnen
skola tillhöra. Frågan har dock ännu ej fö-
revarit i Andra kammaren, men man kan taga
för gifvet, att denna kammares starka obenä-
genhet för restriktioner särskildt i den kyrkliga
lagstiftningen skall komma hela förslaget på
fall. — Kvinnans
politiska rättigheter
hafva endast undantagsvis och liksom i förbi-
gående kommit på tal vid 1891 års riksdag.
Men antydningar och uppslag till reformer i
denna fråga hafva ej saknats. Vid rösträtts-
debatten i första kammaren erinrade en talare
om att en utvidgning af rösträtten konsekvent
borde medföra politisk rösträtt äfven åt kvin-
nan. Förslagsställaren i rösträttsfrågan hr
Mankell var ingalunda obenägen för att med-
gifva kvinnan rösträtt, ehuru han »ej ännu»
ville framkomma med något förslag härom.
Den, som gick längst i detta afseende, var hr
Hedin, som formulerade ett bestämdt förslag
att förskaffa kvinnan politisk rösträtt genom
att i en grundlagsparagraf utbyta ordet »man»
mot »person». Gent emot de många olika
intressen, som under debatten om rösträtts-
frågan gjorde sig gällande, mäktade detta för-
slag ej hålla sig uppe. Det blef knappt nog
omnämdt i debatten och begrofs sålunda »är-
liga, men i tysthet». De anförda fakta visa
dock, att frågan om kvinnans rösträtt saknar
hvarken målsmän eller anhängare inom sven-
ska riksdagen.
Ett gifvet resultat.
Skiss för Idun af Dolly Roon.
(Forts. o. slut fr. föreg. n:r.)
Hon blef afbruten uti sina funderingar utaf
Werenius, som uti sin ordning också anställt
själfbetraktelser och härigenom kommit till det
resultat, att som det i allmänhet ej hände sig
hvarje dag, att man satt bredvid en ung dam
uti en hög jaktvagn, så var det bäst att taga
tillfället i akt; härmed uppeldade han sitt mod,
tills det kom under högtryck.
»Fröken Bella», sade han sakta, »jag har
något, om hvilket jag skulle vilja fråga, och
Bella såg på honom och förstod, hvad som
komma skulle. Nu hade hon visserligen ögon-
blicket förut tänkt på möjligheten att gifta sig
med honom så där uti en obestämd, aflägsen
framtid, men detta kom för brådstört, och
när därtill hennes ögon föllo på Claes’ rygg,
var det förbi med hennes kallblodiga beslut-
samhet; alltså sade hon med ett misslyckadt
försök till skämt: »häradshöfding, man bör all-
drig vara frågvis.»
»Ja, men det är något af högsta vikt» fort-
for han med otydlig stämma, »och jag fruktar,
att ni, min fröken — — —»
»Häradshöfding, jag ber er, fortsätt ej, det
vore förgäfves. Jag skulle ej gifva er det
svar, som ni synes önska.» Hon lade sin
hand på hans arm och såg bedjande på ho-
nom.
Var det månen, som just frambröt ur några
moln, eller hvad var det, som gjorde honom
så blek?
Han böjde sig ned och kysste vördnadsfullt
hennes hand och sade med skälfvande röst:
»gifves ej något hopp för mig således?»
Hvad var det, som dref henne till att svara
nej i stället för ja?
I detsamma stannade vagnen framför trappan,
och man åtskiljdes i förstugan.
»Godnatt fröken Järnfält», sade Werenius
ceremoniöst, tilläggande sakta: »må Gud väl-
signa er, Bella». Därpå förklarade han, att
han i följd af erhållna bref måste återvända
till hufvudstaden tidigt påföljande morgon samt
tackade för den angenäma tid, som han till-
bringat på Vårnäs.
»Hör du, Claes», sade Clara till sin man,
då de blifvit ensamma, »där ser du följden af
dina intriger. Werenius är verkligen förälskad
i Bella, har friat i kväll och naturligtvis fått
korgen.»
»Huru vet du det?» frågade Claes, som
visste, att damerna ej hunnit vexla ett ord
med hvarandra, eftersom Bella genast gått upp
till sina rum.
»Du är en gås, Claes», svarade Clara öfver-
lägset, »och därtill en blind gås!»
När Bella uppkommit på sina rum afske-
dade hon sin kammarjungfru och slog sig ned
på en chaiselongue för att öfvertänka aftonens
händelser.
Hon hade tänkt länge och väl samt slutligen
funnit den hjältemodiga utvägen att taga sig
en riktigt grundligt hjärtlättande gråt.stund,
emedan hon tyckte det egentligen vara synd,
dels om Werenius, som hon värderade, och dels
om sig sjäif, som varit nödsakad att göra ho-
nom sorg. Det var nu alltihop Claes’ fel och
besannade det gamla ordspråket, att släkten är
värst o. s. v. Den kvinliga logiken är i san-
ning högst besynnerlig!
Vete Gud, huru länge hon skulle kunnat
ännu pågå med detta själfplågeri, om hon ej
afbrutits, genom att en blixt plötsligen upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
