- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1891 /
156

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 20. 15 maj 1891 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

156 IDUN 1891
lyste hennes rum och en åskknall följde tätt
därpå.
Var det något för hvilket Bella var rädd,
så var det för åska, och att kasta en sjal öfver
sin hvita cachemirsnattrock och rusa på dörren
för att ila till salongen, var en sekunds verk.
Hon fann där Clara, som redan för en stund
sedan förmärkt åskvädret och i följd häraf ej
gått till hvila, utan satt sig att läsa. Järn-
fält och Werenius hade skyndat ut för att
tillse, att sprutorna voro i beredskap och allt
folk uppe.
Åskvädret blef allt starkare, och damerna
började att känna sig mycket nervösa, då lyck-
ligtvis Werenius, skickad af Claes, kom in för
att lugna dem. Bella kröp upp i ett soflhörn
och tillslöt ögonen för att slippa se blixtarne.
Clara gick in till barnen, och Werenius stod
tigande i fönstret och blickade ut.
Plötsligen skakades hela byggnaden af en
våldsam skräll, huset darrade i sina grund-
valar. Werenius rusade ut och såg, att blixten
antändt stallet, ur hvars tak lågorna redan
slogo ut. Han ropade till Clara, som äfven
störtat ut, att stallet visserligen brann, men att
ingen fara vore för själfva hufvudbyggnaden, då
vinden låg åt motsatt håll. Han skyndade in
uti den brinnande byggningen och fann där
Järnfält och några drängar i färd med att ut-
föra de af rädsla alldeles vilda hästarne. Lyck-
ligtvis började ett häftigt regn att falla, och
efter en stund var man herre öfver elden, hvars
framfart sprutorna i förening med regnet lyc-
kats hämma. Hästarne fingo placeras på rid-
banan, och vakter utsattes vid det rykande
brandstället.
Herrarne skyndade därefter in, sotiga och
våta som de voro, för att öfvertyga damerna,
att all fara vore öfverstånden och åskvädret
snart alldeles förbi, samt funno dem halft med-
vetslösa af skräck.
Järnfält tvang dem att nedsvälja ett sked-
blad kognac och försäkrade, att skadan ej var
stor, då stallbyggnaden var assurerad samt hä-
starne räddade, »och således», tilläde han skäm-
tande, »när jag kan taga det lugnt, kunnen I
väl göra sammaledes!»
»Hvad fattas häradshöfding Werenius?» frå-
gade Bella plötsligen. Werenius satt uti en
länstol med bleka drag och sammanbitna tän-
der.
»Jag har skadat mig något i högra armen,
men det är alldeles ingenting», frampressade
han, hvarpå han sjönk afdånad ned på mattan.
Alla störtade fram, och man fann, att hans
högra arm blifvit illa bränd, och att glasskärf-
vor inträngt uti brännsåren.
Järnfält ilade efter kalkliniment och Clara
efter linne till kompresser. Bella bemödade
sig förgäfves att återkalla honom till lif. Till
slut uti sin ångest och förtviflan visste hon ej
annat råd än att med sina varma, friska läp-
par trycka en kyss på hans kind. Detta måtte
vara ett utmärkt medel att återföra afdånade
personer till sans, ty Werenius uppslog ögonen
och hviskade: »drömmer jag?» I detsamma
återkom Järnfält och hans hustru med förbands-
artiklar samt funno då Bella sysslande vid ett
bord och Werenius i halfsittande ställning ännu
på golfvet, seende, trots sina brännskador, helt
kry ut.
»Prökeu Bella», sade Werenius några dagar
senare, »i morgon är jag så pass återställd,
att iag måste resa, men det gifves en sak, som
jag dessförinnan gärna skulle vilja hafva för-
klarad. Jag hade en dröm, då jag låg afdå-
nad på golfvet ; kan ni upplysa mig om, hvad
den betydde, eller var det måhända ej en dröm,
utan en verklighet?»
»Man bör aldrig fästa sig vid drömmar», för-
klarade Bella med bestämdhet, »och dessutom
vet jag ju ej, hvad drömmen handlade om»,
tilläde hon med ett sannt dödsförakt.
»Jag tyckte, att någon andades en kyss på
min kind.»
»Kyssen betyder i allmänhet falska vänner»,
upplyste Bella och undvek hans blick.
»Bella, plåga mig ej med denna förfärliga
ovisshet, säg mig, jag bönfaller, jag ber er
därom, var det dröm eller verklighet?»
Högtärade läsarinnor, betäcken edra rodnande
anleten och beklagen den stackars Bellas brist
på kvinlighet, ty veten I hvad hon gjorde?
»Bella!»
»Arvid!»
* *

*


»Hör du Clara», sade Claes Järnfält en tid
därefter, »det där partiet är ändå min för-
tjänst. »
»Din?» inföll Clara skrattande. »När sko-
len I män upphöra att vara egenkära? Nej
du, din förmåga räckte ej till, eftersom det be-
höfdes både blixt och dunder för att göra slag
i saken 1»
I forna dagar.
Strödda blad ur minnets album, samlade
af Mathilda Langtet.
8.
»Sköna Helène.»
»
ou hade nog också ett annat namn —
hon kallades »mamsell Nyberg», —
men i dopet hade hon fått namnet Helène,
antagligen efter någon förnäm fröken, ty hen-
nes far hade varit »hofmästare» hos en mi-
nister och konungagun3tling. Han var länge
sedan död, och den ovanliga skönhet, som
föranledt dotterns tillnamn, hade också för-
bleknat. De fina dragen hade blifvit skarpa,
och en viss bitterhet lästes kring de numera
något tunna läpparne. Men ännu kunde man
ganska tydligt se, att det ansikte, som blic-
kade fram ur den ofantliga »rottingshatten»
af gul nankin, »i ungdomens vår» helt visst
gifvit egarinnan full rätt till den benämning,
som nu blott brukades bakom hennes rygg
och i litet satirisk bemärkelse.
Ty hon hade icke många vänner. Hennes
tunga var skarp och hennes stolthet stor.
Hon ansåg sig stå betydligt öfver lotsar och
fiskare med deras familjer, men hon kom dock
icke in i »den högre societeten», ty rang-
skilnaden var den tiden vida mera utpräglad
än nu. Hennes umgänge blef således be-
tydligt inskränkt, och ej ens i prestgården
var hon gärna sedd — den unga prestfrun
var ordentligt rädd för henne. Men hon höll
sig lika rak ändå, spatserade med värdiga
och gravitetiska steg i de branta backame
och helsade nådigt, som en furstinna, på både
höga och låga.
En syster hade hon ock, några år äldre,
ful och anspråkslös, som alltid höll sig i
skuggan — i den grad, att man knappast
ens visste hennes namn. Hon gick i »sköna
Helènes» aflagda kläder, visade sig sällan
ute, höll det lilla hemmet pyntadt och fint
som ett dockskåp och biträdde vid expedie-
randet af mindre förmånliga kunder.
»Sköna Helène» dref nämligen handel. Det
vill säga — hon hade hvarken handelsrättig-
heter eller butik. Det skulle för öfrigt på
den tiden ansetts alldeles otillbörligt. Hela
handelslagret inrymdes i ett stort hvitt skänk-
skåp, som i hennes lilla helgdagsrum upptog
hela väggen mellan dörren och kakelugnen.
Den ena sidan af skåpet var inredd med
stora och små lådor; i den andra fanns ett
stort mellanrum mellan öfre och nedre lå-
dorna, Där stodo sockertoppen och sirapskru-
kan i broderlig sämja med såpkaggen och
blanksmörjebuteljen. Och större förråder än
dessa behöfdes ej.
Aldrig glömde Tinnie den viktiga stund,
då hon, sjuårig, blyg, tillbörligt putsad och’
strängt förmanad att niga och säga: »Mani-
ma helsar och her att få köpa för sex- styf-
ver blånelse» inträdde i helgedomen, där det
stora skåpet stod. Ena handen höll hon
hårdt hopknuten om den stora kopparslanten,
på hvilken stod att läsa: »2 skillingar ban-
ko», och den andra framräckte hon litet ta-
fatt till helsning. Mamsell Nyberg var nå-
dig och vänlig, och den lilla hemtade mod
och såg sig omkring. Solen lyste klart in
genom fönstret i det låga rummet, där bjäl-
karne i det hvitlimmade taket voro synliga.
I fönstret stod en myrten och en »geranium»
— den bladrika växten med de små ljusröda
blommorna, som sedan utträngdes af sina för-
nämare kusiner, pelargonierna. Stolarne hade
gulrandiga öfverdrag och den oundgängliga
»uppbäddade» sängen ett bländande hvitt
täcke. På byrån med sin hvita duk stod den
oundvikliga gröna papegojan och gula katten
i gips, de feniciska snäckorna och vaserna
med brasilianska fjäderblommor, medan ur
bibeln, som jämte psalmboken också hade sin
plats där, stack fram den till bokmärke bru-
kade påfågelsfjädern.
Men nu slogos skåpdörrarne upp, och Tin-
nies ögon och tankar fingo en annan rikt-
ning. Än i dag kan hon minnas den heliga
rysniDg, som grep henne, då nu en stark doft
af kryddor, blandad med såpa och tvål slog
emot henne. Hvilka skatter doldes ej där-
inne i dessa hemlighetsfullt tillslutna lådor!
Lyckligtvis kom mamsel Nyberg ej så noga
ihåg, hvar hon hade »blåelsen», hvilket gjorde,
att hon drog ut flere lådor, om hvilkas inne-
håll Tinnie således fick en liten aning. I en
låda lyste brokiga silkesdockor, i en annan
»sidenkantband» i flere färger, i en tredje
lågo »treskillings» runda nystan af hvit bom-
ullstråd o. s. v. Slutligen drogs den rätta
lådan upp, ett par bitar af en blå substans
— såg ut som lös, ljusblå krita — inlades
i papper och anförtroddes åt Tinnie, som i
utbyte mot sin stora kopparslant erhöll en
mindre med stämpeln: 1 skilling banco.
När allt detta var ordnadt, neg Tinnie ef-
ter befallning och sade adjö. Men hunnen
till dörren påminde hon sig något, vände om,
trippade fram, neg återigen och såg med stora,
klara barnaögon upp på »sköna Helène».
»Tack, snälla mamsell Nyberg!»
»Nå, det var en liten artig flicka!» sade
mamsell Nyberg, synbarligen blid. »Jag skall
följa dig ut och hjälpa dig med grinden —
klinkan är så hård,» tilläde hon.
Den lilla neg och tackade än en gång vid
grinden, och Helène stod och såg efter henne,
där hon försiktigt trippade bort med sitt lilla
paket.
Hon stod där ännu några ögonblick, och
det kom öfver henne en underlig känsla.
Tjugu, trettio år veko bort som en dimma.
Hon stod en solig sommarmorgon, som nu,
vid grinden och såg utåt sjön, men i stället

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:44 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1891/0164.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free