Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 20. 15 maj 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 I DU N 157
för den urblekta själen och bomullsklädnin-
gen, bar hon sin ljusa indienne, af det fina
storblommiga tyget, med vid handleden tränga,
men uppåt axlarne oerhördt vida ärmar,
kort i lifvet och kort i kjolen, så att de nya
skorna med »korsband» öfver vristen voro
väl synliga. I stället för den gula hatten,
bar hon i det högt upplagda mörka håret en
ofantlig kam och ett par stora bandrosor.
Ty det var söndag, och främmande vän-
tades, och det var just de främmande, hon
stod och såg efter.
Men på andra sidan om staketet, med ar-
marne stödjande sig mot den höga grindstol-
pen, stod en ung man med blankläderahatt
på det ljuslockiga hufvudet och en brokig
sidenhalsduk löst knuten kring den solbrända
halsen. Han såg upprörd ut.
»Tala aldrig om det, Gustaf,» sade hon.
»Du vet, att föräldrarne aldrig skulle vara
med om det; och förresten,» tilläde hon med
en knyck på den fina nacken,» är jag inte
säker på, att jag just har lust att i hela min
tid sitta i lotsstugan därute på udden.»
»Stugan är bra,» svarade han med en viss
häftighet, »och du har inte sett något fel på
henne förut, heller. Men allt sedan den där
skrifvar-slanken kom hit, så har du fått an-
dra ögon att se med. »
»Åh, det vet jag visst! För resten är jag
inte bunden vid någon, utan gör, som jag
vill, det kan jag säga dig.»
»Nej, du aktar dig nog för det! Du skall
väl göra mig lika galen som Dahlströms
Kalle och Per Eriks gosse och allihop de
andra. Men du höll mig kär, innan den
där fine herrn kom, det gjorde du! Det kan
du inte neka till.»
Hon rodnade starkt och det såg ut, som
om hon höll på att få tårar i ögonen. Hade
han ingenting sagt, skulle kanske mycket
varit annorlunda. Men han kunde ej låta
bli att göra henne förebråelser.
»Men, du är ju sådan, att så fort du får
se någon ny, så vill du, att den skall krusa
och kurtisera och springa benen af sig för
din skull! Och nu är det, förstås, för den
där slanthärfvelns räkning, som du styrt ut
dig så här fin! Men det tör hända, att du
har ingenting för det, han kan rätt så snart
narra dig, han, som en annan, och det vore
inte för mycket — för du har själf narrat
så många.»
Nu var hon alldeles blek, och hennes röst
ljöd främmande och besynnerlig i hennes
egna öron, då hon, utan att se upp, frågade:
»Är det slut nu? Eller är det något
mera ? »
»Ja, Helène,» utbrast han häftigt, »det är
något mera! Jag står inte längre ut med
det här — det måste bli ett slut — du får
säga ifrån, om du vill ha en ärlig gosse,
som blir dig trogen i nöd och lust, eller en
spelevink till herreman, som går här och
krumbuktar så länge det roar honom, och se-
dan ger dig på båten ! »
»Nu?» frågade hon med en trotsig blick.
»Fordrar du svar nu ? »
»Ja,» skrek han till och slog sin knutna
hand i grindstolpen,» nu i detta ögonblick
skall du välja mellan honom och mig!»
»Skall jag?» upprepade hon förnärmad.
»Då väljer jag — icke dig!»
Hon hade väntat sig stormande böner och
förebråelser, men han sade icke ett ord. Han
blef mycket blek och vände bort hufvudet.
Men efter ett par ögonblick sade han med
underlig pressad röst:
»Jag förstår: du väljer honom. Men kom
Förbiskymtande skuggor
ur förra seklets kvinnovärld.
För Idun
af
Birger Sehöldström.
I.
Sveriges första boktryekarinna
föreställde Idun i fjol för sin läsekrets —
fru Louise Flodin, f. Söderqvist; men det må
väl märkas, att hon varit den första svenska
kvinna, som ogift satt sig i spetsen för ett
boktryckeri. Hon har i den svenska andliga
odlingens historia haft mer än en föregån-
gerska, hvilken såsom myndig en ka öfver-
tagit tryckeriaffär. Den första, förnämsta och
på sin tid mest kända af dessa praktiska
svenska kvinnor var
Elsa Fougt.
Hennes lifs öden erbjuda ingenting af hvad
man — tämligen enfaldigt ibland — brukar
kalla »romantiskt». Hon var dotter af den
framstående boktryckaren Momma i Stock-
holm och blef vid 18 års ålder gift med in-
nehafvaren af Kongl. boktryckeriet, sekrete-
raren i Bergskollegium Henrik Fougt, den
förste på sin tid i sitt yrke och äfven den
förste svenske boktryckare, som erhöll Vasa-
orden (af Gustaf III och redan 1774). Då
han 1782 aflidit, öfvertog enkan Kongl. bok-
tryckeriet och förestod det i många år, »med
ovanlig skicklighet», intygas det. Elsa Fougt
skildras såsom »ett vittert och ansedt frun-
timmer», och af hennes hand har man tryckta
åminnelsetal, hållna i Amaranterorden öfver
fruarna Schröderheim och Theel. Hennes
dödsår uppgifves 1815, men detta är orätt,
ty hon lefde till strax efter 1826.
Det silhuettporträtt af Elsa Fougt, hvaraf
vi här ofvan meddela en afbildning, eges af
hennes dotterdotterson, kapten J. E. Hagdahl
i Stockholm, den bekante konstsamlaren och
mecenaten.
ihåg, hvad jag nu säger: du får honom al-
drig! Han reser härifrån och kommer aldrig
tillbaka. Men jag — jag skall komma igen,
ty jag vill se dig, när ditt stolta sinne är
förkrossadt och din trotsiga nacke är böjd!»
Och så var han borta. Och det gick, som
han spådde. Den sprättige »skrifvaren» fick
Helenes ja och föräldrarnes förtjusta bifall
och reste med ett guldhjärta i en svart snodd
om halsen såsom underpant på hennes tro, i
utbyte hvaremot han gifvit henne ett par ör-
hänsen med ametister, som sedermera befun-
O 1
nos vara oäkta. Han reste och kom aldrig
åter. Jo — en gång kom han, på väg till
utlandet med sin rika brud, då han med
vänlig nedlåtenhet helsade på »lilla Helène»
och talade om, huru han »i unga dagar» till-
bringade många trefliga stunder tillsam-
mans med — hennes far.
Den andre — han kom däremot aldrig
tillbaka.
Något varmt droppade ned på mamsell
Nybergs hand, där hon ännu stod kvar vid
grinden. Hon for upp, strök med afviga
handen öfver ögonen och såg sig omkring —
huru länge hade hon stått där? Hvad hade
kommit öfver henne? Hvad var det, som
fört hennes tankar tillbaka till detta, som
bon i sitt stolta sinne så länge hållit gömdt
och doldt?
Ah, det var de där ögonen, de blåa klara,
oskyldiga ögonen!
Ty just sådana ögon, sådana blåa ärliga
barnafromma ögon hade han, den trohjärtade
»gossen», som för hennes skull for till främ-
mande land och »kom aldrig mera igen».
Hvarför skulle han också vara så häftig?
Och hvarför skulle hon vara så stolt? Ack
det finnes så månget »hvarför» här i lifvet,
som man aldrig får svar på!
Icke heller visste Tinnie, hvarför mamsell
Nyberg alltid nickade så vänligt åt henne,
och när den lilla kom för att göra sina små
uppköp, drog ut själfva russinlådan och gaf
»på köpet» fem, sex russin, och det inte af
de torraste och minsta, heller!
Om hem och skola.
8
ehjärtansvärda äro i sanning de ord, som
1 under märket I. K. i ett af Iduns se-
naste nummer förekomma.
Detta isynnerhet med afseende på de egen-
skaper, som borde tillkomma en ung flicka,
den där af en eller annan anledning söker
sig ut ur hemmet.
Att en sådan flicka framför andra kun-
skaper behöfver ega insikt uti klädsömnad,
lappning, lagning, stoppning, omtalas, på
samma gång som nyttan och nödvändigheten
af skolor, där sådana kunskaper kunna för-
värfvas, framhållas.
Klokt och präktigt och bra sagdt allt-
sammans!
Men, utom dessa egentliga skolor, skulle
man kunna förorda ett oändligt antal små-
skolor — skolor i hemmen.
Inom familjerna frågas numera lika ofta-V
Hvad skall hon, dottern, bli — som hvad
skall han, sonen, blifva ?
Mer och mer gör sig den kloka åsikten
gällande, att äfven flickor böra få följa sin
kallelse och »blifva något» — och huru skulle
man utan att söka upplysning »utifrån» kunna
lyckas häruti.
Ifrån sina mer eller mindre goda hem, i
staden eller på landet, strömma unga flickor
till de undervisningsanstalter, som skola göra
dem kompetenta att följa dessa sina visade
anlag. Och skolor finnas för hvart sådant
anlag. För att nu inte tala om sådana, och
de äro legio, där de så kallade intellektuela
anlagen odlas, utvecklas eller inympas, finnas
andra, snart i lika stort antal, till gagn för
de praktiska anlagen. Alltifrån de storar-
tade praktiska arbetsskolorna, besökta af hun-
dradetal af elever, till hushållsskolor, väf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
