- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1891 /
160

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 20. 15 maj 1891 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

iiJO [DUN 1891
po, än hvad i tisdags var fallet, dock ej därmed
sagdt, att icke den framställning Dramatiska teatern
gifver är både verkningsfull och vårdad, just detta
senare kanske litet för mycket. .»Den blonda» och
»den brunetta» hade i tvänne af teaterns unga kvin-
liga elever, fröknarna Svanström och Janson funnit
ypperliga representanter, utmärkande sig genom fäg-
ring och täckt spel. Särskildt egde den förstnämnda
momeut af rent af öfverraskande god verkan, som
särskildt den stora scenen med Maurice i tredje akten,
från hvilken fröken Svanström skildes med all heder.
Med nöje såg man naturligen åter hr Hedins Car-
bonel, hr Norrhys Pérugin, hr Backströms Duplan.
Hr Personne som Maurice gaf god färg och karak-
täristik åt den unge millionären i valet och kvalet,
och fröknarna Ahlander och Klefberg sekunderade
ypperligt som styckets intrigspinnerskor sina mesige
herrar män. »Blond eller brunett» bör vara en angenäm
ny bekantskap att göra för en stor del af våra dagars
teaterpublik och en icke mindre angenäm att åter-
upplifva för den något äldre. Vi tro, att ingendera
parten kommer att försumma sig.
Konsert gafs i måndags i k. operan med biträde
af kejserlige österrikiske kammarvirtuosen Franz
Ondricek, hvilken visade sig vara en af samtidens
allra främste violinspelare. Hans föredrag är ädelt
och själfullt, tonen fyllig och bred, och då härtill
kommer, att de vidunderligaste svårigheter i tekniskt
hänseende såsom dubbla flageoletpassager, ackord-
löpningar o. d. öfvervinnas med den största lätthet,
är det ej underligt, att publikens entusiasm, såsom
i måndags, når kokpunkten. Hr O. förfogar där-
jämte öfver ett af de härligaste instrument, vi någon-
sin hört. Ledsamt, att den framstående konstnären
kommit så i elfte timmen af säsongen. Publiken
skulle annars med säkerhet varit talrikare än vid
nu omskrifna tillfälle.
K. danske kammarsängaren Simonsen, den berömde
operasångaren, har anländt hit och börjar i dagarne
ett gästspel å k. operan. Hans första uppträdande
lär bli som Figaro i »Barberaren i Sevilla».
%-
Loretos madonna.
En skildring från Italien.
För Idun
af
IÇtUia 2i>infj{.
(Forts.)
Vid denna tanke våndas dock Bertarelli på nytt,
och hans hjärta svider, under det han med hela
sin själ her om hjälp från höjden!
Bertarelli möter den unge tysken utanför den
med de vackraste kant- och basreliefer sirade mar-
morbaldakinen, hvars konstnärliga värde de båda
herrarne efter nogare beskådande tillfullo upp-
skatta.
Öfver de bägge männens drag ligger ett förkla-
radt skimmer. De ha båda, ehuru deras religiösa
åsikter nu äro så olika, höjt sina själar ur gruset
och svingat sig upp i de regioner, där hvardags-
lifvels bekymmer ej existera.
Den unge mannen är så hänförd, att bankiren
ej kan förmå sig att med ett enda tviflets ord
rubba den enkla, enfaldiga tro, medels hvilken
han ser himlen öppnad.
Båda sökte de den högste, ehuru vägarna, de
valde, skilde dem åt.
De besågo därpå kyrkans rika skattkammare
med sina många dyrbara klenoder, hvilka till en
stor del blifvit af jordens mäktige på dödsbädden
testamenterade åt Loreto, i hopp att de därigenom
skulle undgå den fruktade skärselden.
Därvid visades den underbara, äkta pärlan, som
i en from fantasi antar madonnans former, och
hvarom den lille tjocke presten, som var förevisare,
berättade en legend. En fiskare hade utbedt sig af
Loretos madonna en stor ynnest, för hvars erhål-
lande han utlofvat sin första fångst. Och se, då
fann han den stora, dyrbara pärlan.
^Vidare uppmärksamgjordes herrarne på de rika
gåfvor, hvilka nyligen förärats af en ung furstinna,
som i sin grämelse öfver ett barnlöst äktenskap
hade vändt sig till Loreto och strax blifvit bön-
liörd.
Flere guldsydda fanor buro vittnesbörd om seg-
rar, vunna medels förböner i »la casa sanla», och
ett öfverflöd af diamantstycken och guldprydnader
förvarades inom väldiga glasskåp.
»Och ändå», sade presten suckande, »hade de
ogudaktiga fransmännen år 1797 plundrat vår
kyrka och bortfört allt, som man ej hade lyckats
gömma undan deras roflystnad. Men tack vare
madonnans nitälskan för sin helgedom, ha sedan
dess så rikliga gåfvor influtit, att de godtgöra den
lidna förlusten.»
»Här har», tilläde presten, »blifvit stiftadt ett
förbund, som af vår nuvarande påfve Leo XIII är
godkändt och välsignadt, och hvilket har till syfte
att utbreda vår madonnas tillbedjande öfver hela
jorden. Det är en mäktig orden, hvari jag hoppas,
att mina åhörare låta inskrifva sig.»
Utan tvekan begaf sig bajraren med presten in
i sakristian, där kongregationens medlemmar plä-
gade församlas.
Bertarelli, som vägrat att följa med, stannade
utanför, och hans räknevana hufvud började sys-
selsätta sig med siffror. Han gjorde ett öfverslag
och fann, att det döda kapital, som representera-
des af de dyrbarheter, som han här skådat, skulle
rikligt förslå till inrättande af så många stiftelser,
att de tusental af tiggande män och kvinnor, som
öfversvämma Italien, kunde bli försörjda samt an-
stalter uppföras, där alla de arma barnen af lan-
dets proletariat, hvilka nu slräfva såsom viise får
omkring på vägar och gator, kunde tagas i förvar
och uppfostras till nyttiga samhällsmedlemmar.
Helt förnöjd kommer tysken tillbaka med två
stora paket under armen. Han drar Bertarelli bort
till en afsides placerad bänk och vecklar upp ur
omslagen en mängd rosenkedjor, madonnabilder,
medaljer och små skrifter på tyska, franska, ita-
lienska och engelska språken.
»Hvad i all världen skall ni med delta?» spörjer
bankiren.
»Läs bär i en af böckerna», svarar tysken, »så
skall ni få se, hvilka fördelar, som ernås genom
anslutning till förbundet, för hvilket jag nu blifvit
så intresserad, att jag betraktar det såsom min
förnämsta plikt att värfva anhängare.»
»Gör mig nu till viljes ocb läs här», ber den
unge mannen ännu en gång med ett så bevekligt
uttryck i sina trohjärtade ögon, att Bertarelli ej
kan motstå hans begäran.
Han tar alltså den lilla, på tyska författade bo-
ken, som räckes honom, och på hvars titelblad
Loretos »casa santa» med dess englar och dess
madonna är afbildadt.
Bertarelli letar ut de ställen, där han tror sig
bäst finna nyckeln till hela skriftens innehåll, och
läser följande :
»Huru varmt skall ej den nåderika madonnan,
som tronar i den heliga hyddan, antaga sig dem,
hvilka genom ett särskildt förbund tillhöra henne,
och huru flitigt skall hon ej öfver dem utgjuta de
rikaste skatter af sin gudomliga barmhertighet.»
Full aflat utlofvas åt en medlem den dag, han
intages i förbundet, såvida han dessförinnan bik-
tat sig och undfått nattvarden.
Vidare erhålles aflat för femtio dagar, så ofta
man kysser madonnans medalj under utropet:
»O, du Guds moder från Loreto, bed för oss!»
För sju år tillkommer alla medlemmar aflat:
hvarje gång de följa ett lik till grafven,
hvar gång de bedja för en död,
hvar gång de bevista messan på en hvardag,
hvar gång de ransaka sitt samvete, förrän de
insomna,
hvar gång de besöka sjuka i hospitalen eller i
hemmen,
hvar gång de besöka fångar,
hvar gång det lyckas dem att bilägga tvister,
hvar gång de i kyrkan be sju Pater noster och
sju Ave Marias.
All denna aflat kan också genom nämnda gär-
ningar förvärfvas för de döda i skärselden.
Aflat vinnes dessutom af förbundets medlemmar,
om besök sker i Loretos helgedom eller i en den-
samma tillhörig kyrka, medan det allra heligaste
(det vill säga »hostian») är utstäldt för tillbedjare
i fyrtio timmar.
Vidare läser bankiren intyg af personer, hvilka
varit farligt sjuka och tillfrisknat, så snart de blif-
vit inskrifna som medlemmar i förbundet och där
öfver utlöst attest samt kysst den medföljande
medaljen.
En man i Sydamerika berättar i en skrifvelse,
daterad den 23 augusti 1886, huru en af hans
vänner, som alltid hade hyst en stor vördnad och
kärlek till Loretos heliga madonna, i sin döds-
stund blifvit benådad med hennes uppenbarelse,
och att han farit hädan med vissheten om att
finna paradisets portar för sig öppnade.
En annan betecknar det som sin plikt att, så-
vidt det står i hans makt, utbreda tron på Loretos
madonna, så att de, som lida och äro i behof af
hjälp, måtte anlita henne. Han själf har nämligen
flere gånger varit i tillfälle att bevittna, huru man
genom att ingå i hennes förbund och genom att
kyssa medaljen, räddats undan svåra olyckor, och
huru det i sjukdomsfall visat sig särskildt välgö-
rande att dricka ett spetsglas vatten, uppblandadt
med något dam från »la casa santas» murar.
Brochyren förmäler vidare, att personer, som
varit nära döden tillfrisknat, sedan en högtidlig
förbön hållits vid Loretos högaltare.
En qvinna, som genom giktsmärtor var beröfvad
sina lemmars bruk, hade med troende hjärta låtit
hänga om sig den mantel, som madonnan burit,
och plötsligt försvunno alla plågor, krafterna kom-
mo åter, och den sjuka kunde utan hjälp stiga
upp och gå.
»Allt detta är rena sanningen», därmed slutar
boken dessa och flere andra liknande intyg.
Därpå följa många sidor med böner, lämpliga
att bedja till madonnan vid olika tillfällen.
Till slut meddelas, att de personer, som önska
skrifva in sig i förbundet, böra uppge dop- och
familjenamn samt hemort och efter råd och lägen-
het lemna en gåfva, som är ämnad att bidraga
till kyrkans restaurering, på det att den må kunna
visa sig i en värdig skrud vid sekularfesten, som
skall firas den 10 december år 1894, jämt sex-
hundra år efter »la casa santas» förflyttning genom
englarne.
Detta och åtskilligt annat, som boken innehöll,
var undertecknadt af
Tomas:),
Biskop af Loreto och Recanato
den 27 maj 1887.
»Hvad säger ni härom?» frågade bajraren Ber-
tarelli, sedan denne hade slutat läsningen.
»Att jag ber att få behålla den lilla boken till
närmare begrundande», blef svaret.
I bankirens sinnesstämning föreföll honom det
mesta han hade läst såsom nonsens. Honom
tycktes skriften beräknad på att underblåsa män-
niskornas benägenhet för vidskepelse.
Försänkt i djupa tankar, närmar han sig ut-
gångsdörren, då tysken plötsligt rycker honom i
armen och uppmanar honom stanna.
Han ser framför sig en brudskara, hvars ögon
äro riktade på en af biktstolarna, där bruden i
sin hvita slöja ligger pä knä och hviskar sina
synder i örat på den lyssnande presten, medan
bredvid henne brudgummen väntar, att hans tur
också skall komma.
Många eller svåra måtte de båda älskandes syn-
der ej ha varit, ty inom kort äro de åter i spetsen
för bröllopsgästerna.
Den unge bajraren vill gärna bevista en vigsel
i Loreto, hvarför herrarne följa med till ett af
sidokapellen, där en rikt smyckad prelat jämte en
liten korgosse emottaga paret, som böjer knä vid
altaret, medan gästerna taga plats till höger om
detsamma. Men hvarför börjar då ej ceremonien?
Ah, man vill siå två flugor i en smäll, ty där
närmar sig ju ännu en brudskara. På dem var
det alltså presten väntade. Sedan äfven de ny-
komna hunnit placera sig, inledes messan.
Därefter gifves nattvarden, och de öfliga vigsel-
löftena afläggas.
Brudparen, som därunder rikligen blifvit be-
stänkta med vigvatten, ha under största delen af
den långa ceremonien hållit hvar sitt stora Infin-
nande vaxljus i handen.
Ändtligen är nu allt slut, och de nygifta vandra
hand i hand in i »la casa santa», som därvid är
afstängdt för andra besökande.
Med tindrande ögon utträda de unga åter ur
helgedomen, fast öfvertygade om, att deras äkten-
skapliga lycka skall bli evigt beståndande.
De båda vännerna kunna ej lemna Loreto, utan
att ha besökt dess prisade utsiktspunkt. De van-
dra alltså upp för den långa gatan med dess hvit-
rappade små hus och anlända till »Monte Reale».
»Det kungliga berget» gör skäl för sitt namn,
ty den mest storslagna och imponerande vy erbju-
der sig ifrån den höga kullen, hvars spets är be-
kransad med sekelgamla cypresser.
(Forts.)
Innehållsförteckning:
Leonilda Sjöström ; af J. N—g. (Med porträtt.) — Pingst ;
två sonetter af E. Geibel ; tolkade af Fågel Blå. — Kvinnans
intressen vid 1891 års riksdag. — Ett gifvet resultat ; skiss
för Idun af Dolly Boon. (Forts. o. slut.) — I forna dagar ;
strödda blad ur minneis album, samlade af Mathilda Langlct.
8: »Sköna Heléne». — Förbiskymtande skuggor ur förra sek-
lets kvinnovärld; för Idun af Birger Sehöldström. I: Sveriges
första boktryekarinna. (Med silhouettporträtt). — Om hem och
skola; af Laura Fitinghoff. — Redovisning för insamlingen
till Iduns skollofskoloni. (Forts.) — Några praktiska vinkar
för utstyrseln ; af R. IV. — Mottagningsdagar ; af A. a. T.
— Literatur; af Robinson. — Teater och musik. — Loretos
madonna ; en skildring från Italien, för Idun af Hilda
Hintze. (Forts.)
Oe smycken, som fortfarande för den s. k. lilla toaletten äro förherskande, äro alltjämt de små emaljerade blommor och fjärilar, som under vintern 1890 väckte så stort
uppseende i Paris. De modernaste äro Viol-, Blåklint- o. Penséebroscherna samt de små hvit- och blåema/jerade fjäri/arne. Prisen ställa sig olika fr. 6 till 15 kr. Sändas efter
rekyisition tu, tandsorten i rek. bref, från Juvelerar HALLBERG, Regeringsgatan 9

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:44 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1891/0168.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free