Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 21. 22 maj 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162 (DUN 1891
Det är lycka, då man har allt, hvad man önskar, men det är större lycka att icke
önska sig mera, än man har.
j-i. ^SCHOKKE.
des därefter flere är som guvernant i ett en-
skildt lius pä landet. Först 1849 slog hon
sig ned i Upsala och grundade där själf en
skola af ytterst anspråkslösa dimensioner, en-
dast 8 elever och ingen annan lärarinna än
hon själf.
Skolan utvecklade sig endast så smånin-
gom, men så mycket mera harmoniskt och
»Gustafva Nisbeths Flickskola» var från se-
nare delen af femtitalet till den tid, våren
1874, då hon lemnade den, med all sä-
kerhet en af de bästa flickskolor, som på den
tiden funnos i vårt land, så väl med afse-
ende på den undervisning, som där gafs, som
med afseende på den allmänna uppfostran
eleverna där erhöllo. Denna skola var också
den tiden vida känd och mottog lärjungar
från vidt skilda delar af Sverige. Under
vårterminen 1874 räknade skolan 11 lärare,
10 lärarinnor och 112 lärjungar.
Orsakerna till den framgång, »Gustafva
Nisbeths Flickskola» under den senare ti-
den vann, voro nog delvis att söka i en
mängd gynsamma omständigheter, men utan
tvifvel i främsta rummet hos föreståndarinnan
själf. Säkerligen spelade dock hennes un-
dervisningsskicklighet härvid, åtminstone un-
der de senare åren, en jämförelsevis obetyd-
lig rol. Sina kunskaper i skolämnena hade
hon hufvudsakligen erhållit under trettiotalet
och, oaktadt hon nog sedermera ökade dem,
höllo dessa hennes kunskaper dock ej jämna
steg med tidens fordringar. Hon hade också
aldrig för studier beträdt utländsk mark.
Därför undervisade hon på senare tider mest
i de nedre klasserna, och äfven där torde
hennes undervisning haft den stora betydel-
sen genom den personliga kännedom om lär-
jungarne, hon därunder förvärfvade sig. Men
det är nog vid skötandet af en skola, lika-
som vid så många andra förhållanden i lif-
vet, så, att den tekniska utbildningen och de
teoretiska kunskapernas omfång äro af vida
mindre vikt än ett klart omdöme och ka-
raktärens fasthet. Det var föreståndarinnans
personlighet, som samlade omkring sig skick-
liga lärare och lät dem smälta tillsammans
till ett konsekvent lärarekollegium, som med
aldrig tröttadt intresse sökte skolans fram-
gång och utveckling. Det var också hon,
som vid frågor angående skolan, där hon
fann, att hennes kunskaper ej räckte till,
hade nog själfuppoffring att ställa sig själf
i andra rummet och lemna afgörandet åt lä-
rarkollegiet. Det var föreståndarinnan, som
samlade omkring sig utmärkta lärarinnor, af
hvilka de flesta förut genomgått skolan, och
det var hon, som ingöt den anda af ordning,
flärdlöshet och plikttrohet, som framför allt
karaktäriserade denna skola. Hon ställde
sig ockå i ett innerligt personligt förhållande
till sina lärjungar och sökte lära känna ej
blott deras anlag för studier, utan äfven de-
ras karaktär samt därefter så vidt möjligt
lämpa undervisningen och lärjungarnes be-
handling i öfrigt.
Ofta, särskildt i yngre dagar, torde hon
nog vid tillrättavisningen äfven af mindre
förseelser ha förefallit nog sträng, men hen-
nes bestraffningar lemnade ej någon bitterhet
kvar hos de unga, öfvertygade som de voro,
att hon ville vara rättvis, och att hon vid
deras behandling ej tog den ringaste hänsyn
till den ställning, deras föräldrar intogo i sam-
hället, eller till det förhållande af mera el-
ler mindre intim vänskap, hvari dessa kunde
stå till henne själf. Till förtagande af hvarje
bitter känsla hos lärjungarne bidrog också
i hög grad den omständigheten, att hon, då
inga förseelser förelåge till bestraffning, i sitt
sätt var ytterst vänlig. Hon älskade också
sina unga lärjungar varmt ooh deltog med
fröjd i deras glädje, likasom hon äfven mer
än de flesta människor, tack vare ett varmt
intresse, rik erfarenhet och lång bekantskap
med de unga, hade förmåga att sätta sig in
i deras små eller stora sorger och ingjuta
tröst och mod hos de bedröfvade.
Så kom det sig, att hon blef varmt afhål-
len af — man kan säga — så godt som
alla sina lärjungar, äfven af dem som i sko-
lan fruktat henne mest. Hennes intresse för
dem sträckte sig också långt utöfver skolans
gränser, och många äro de, som ha henne att
tacka för den anställning de sedan erhållit.
Om värdet af hennes verksamhet vittna också
de talrika och hjärtliga besök hon erhöll från
f. d. lärjungar äfvensom de många andra
bevis på tacksamhet och tillgifvenhet hon
fick mottaga så väl från forna lärjungar som
från deras anförvandter.
Det var dock icke endast lärjungar, deras
anförvandter, lärare och lärarinnor hon räk-
nade som sina vänner. Hennes i många af-
seenden rikt utrustade personlighet, hennes
glädtiga lynne, hennes rättframma och svek-
lösa väsen, hennes behagliga och förtroende-
ingifvande sätt förvärfvade henne äfven utom
skolan en stor och henne varmt tillgifven
vänkrets, bestående så väl af äldre som
yngre personer. Särskildt anmärkningsvärd
är den dragningskraft hon ännu i sena dar
utöfvade på sina yngre vänner, af hvilka
många rätt ofta på lediga aftnar samlades i
hennes trefna hem för gladt skämt eller all-
varligt samspråk.
Ett särskildt utmärkande drag i Gustafva
Nisbeths karaktär var hennes stora hjälpsam-
het mot behöfvande. Denna tog under den
tid, hon stod i spetsen för skolan, i första
rummet form af nedsättning i terminsafgiften
för behöfvande lärjungar, och många fingo
också utan all afgift åtnjuta undervisning i
hennes skola. Men äfven mot andra visade
hon stor hjälpsamhet, och detta tillika med
hennes vana att ej sky några utgifter för
skolans förbättring gjorde att, då hon lemnade
denna, den summa hon hopsparat var ringa.
Hennes välgörenhet fick då inskränka sig till
några få personer, men dem omhuldade hon
också på allt sätt och försakade gärna själf
för att bereda andra glädje.
Gustafva Nisbeth afsomnade lugnt och frid-
fullt d. 28 april detta år, och begrafningen
egde rum den 3 maj. Vid den ännu öppna
grafven sjöng en dubbelkvartett följande af
signaturen A. N. L—m författade verser, och
många äro helt säkert de, till hvilka »värmen
därinom» i någon dyster och kulen stund
sändt en uppfriskande stråle, hvilka erfarit
ett helsosamt och lifgifyande intryck af den
varma känslan hos denna kvinna, som från
sin anspråkslösa plats utöfvat ett godt och
varaktigt inflytande i vida kretsar.
Mel: »Mitt lif är en våg».
Det spirade fram
I solfattig vår
En lifskraftig slam
För kommande år:
Väl frestade köld på nyskjuten rot,
Men värmen därinom — den kämpade mot.
Den vecklade ut
En krona af blad,
Som skugga till slut
Ät plantorna gaf.
Väl bleknade blad på höstliga dar,
Men värmen därinom — den stannade kvar.
Och vinter med snö
Se’n plockade af
Den del, som kan dö
Och läggas i graf:
Och så är den slut, den jordiska strid.
Men lifvet därinom — det vaknar i frid.
Tycho Tullberg.
Beriktigande.
I den lefnadsteckning öfver undertecknad,
som var införd i n:r 18 af Idun, har ett
ytterst beklagligt misstag insmugit sig, helt
säkert föranledt af missuppfattning från för-
fattarinnans sida. Tvärtemot hvad som upp-
gifves, har förhållandet mellan mig och min
styfmoder alltid varit särdeles godt, och hyser
jag för henne den allra största både tillgifven-
het och tacksamhet. Det kan ej heller gärna
vara annorlunda, enär jag alltid i henne fun-
nit en mycket god och uppoffrande moder, ej
allenast mot mig själf, utan i lika hög grad
mot mina barn. Själf hade jag ej sett ar-
tikelns innehåll, förrän jag fick läsa den i
Idun.
Uppgiften, att jag har oinskränkt rätt att
antaga eller icke antaga elever, eger heller
icke någon grund. — Namnet på min födel-
seort är Röstånga, icke som uppgifvits ös-
långa.
Alice Bonthron.
Fröken Amanda Leffler har i bref till Re-
daktionen på det lifligaste beklagat det miss-
tag, hvartill hon, naturligtvis ofrivilligt, gjort
sig skyldig och bedt oss beriktiga detsamma.
Genom detta meddelande och genom att in-
föra ofvanstående beriktigande från fru Bont-
hron själf hoppas vi, att alla parter skola
anse sig tillfredsställda.
Redaktionen.
Kvinnans intressen vid 1891 års
riksdag.
ii.
Högre skolor för kvinlig ungdom.
»Om det är en sanning, att samhällets väl-
färd ytterst hvilar på religion och sedlighet,
att familjen är dessas första och säkrast frukt-
bara plantskola, att det är kvinnan, som gif-
ver hemmet dess prägel, så måste man med-
gifva, att äfven betydliga offer äro väl försva-
rade, om en allmännare spridd kvinnobildning
genom dem kan vinnas. Detta syfte är, långt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
