Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 21. 22 maj 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891
164
/Nej, lacka vill jag’ Paris det sköna
med eggande, alltid skiftande nytt!
På boulevarderna breda och gröna
man känner sig lycklig, ja, rent förbytt.
Där, min vän, vill jag bygga och bo,
lefva mitt lif och njuta och lära.
Arbeta skall jag, det kan du tro,
och kanske vinna bad1 guld och ära.
Ack vet du, det är ett fasligt: Irak
med detta fattiga svenska språk —
•t:ärans och hjältarncs/ ma det vai a,
fast det, gunås, ju är fraser bara,
■jag säger hellre: det varit har
en gång i längcse’n svunna dar.
Nu är det faktum, att vill man gifva
stora idéer en stilla graf,
skall man just på svenska dem skrifva,
ty då vet ingen i världen dem aj.
Nej, annat är det att tankar skänka
i ord, so/u skiftande låta sig länka
till känslornas mest fördolda vra,
som hundratals millioner jörstå.
Har jag ej rätt? Jo — måste du säga.
Nåväl, om inte jag blir en Daudet,
jag tror mig förutsättningar ega,
att bli en parisisk romancier.
Dit vill jag sträfva. Det mer mig lockar
än skrifva for bönder i vadmalsrockar.
Ah, hvilket lif, du! Hvar enda dag
nya scener af vexlande slag.
Än bland ministrars lysande gäster,
än vid skönhetens rusande fester . . .
och, om man konsten förstår, man har
en nyckel af guld till hvar boudoir!
Visst svinna väl guldmynten mycket kvicka,
men /lågot man alltid far i sin feka.
Och sist, om man korten skickligt for,
så klickar ej ’legion d’honneur1 /»
»Men du! — Åk nej! Jag vill inte såra
ditt känsliga hjärta, min gamle vän.
Jag tror for visso, att en gång än
du vänder åtet* ibland -»de varat.
Förlåt mig, om här jag kanske har
målat i färger alltför bjärta!
Du vet ju, att ännu, som fordom, du har
den bästa plats, som ryms i mitt hjärta.
Jag läste hans bref ännu en gång.
Jag såg honom sitta där själf och tala,
rullande cigarretter smala,
vårdslöst lutad i en chaiselongue.
Och tankarne kommo, manga och lunga.
Jag kände mig icke mer bland de unga,
som gripa allt i ett c/ida Jang.
Jag kände mig gammalmodig och liten,
småstadsaktig och rent försliten,
en arbetsmyra från morgon till kväll,
som måste lystra blindt till appell,
som måste kifvas med uti kifvet
och knappt fick ro, när ögat var lyckt,
som kände titt af det stora lifvet
blott hvad som blef i spalter tryckt.
Här vid mitt bord, mitt arbetes härd,
satt jag fängslad i timmar långa.
Där i gatan, den knaggliga, tranga,
mynnade ut mest hela min värld.
Där var det landtmännen köpenskap s/ogo,
där ifrån krogen de rusige drogo,
där körde likvagnen med sina lik,
där gjorde frälsningsarmen musik.
År efter år! Och evigt detsamma!
Intet att fattiga själen amma!
Gamle vän! Lycka till dit du gar . . .
ögat pressade sönder en tar.
Sakta omkring min hals sig slingrar
rundad och mjätt en älskad arm.
Tåren torkas af mjuka fingrar,
och min kind får en kyss sa varm.
Upp jag blickar, och ögon tvännc
skåda i mifia trofast in,
och titt mitt hjärta jag’sinter henne,
som är min ja, allena min.
Tyst hon. hviskar: /Nu kan du sluta,
ty jag ser, att vännen är trött.
Trygg ditt hufvud intill mig luta,
glöm, hvad förtretligt i dag dig mött!
Icke skall älsklingen sorgsen vara!
Kom, följ med mig, men stilla bara,
ty de/i lille sofver visst sött./
Men därinne i dämpad dager
sitter min gosse i sin bädd,
i sin spetsprydda nattdräkt klädd,
rosig i hyn och frisk och fager.
Blåa ögonen tindra gladi,
IDUN
knubbiga handen han mot mig sträcker,
lilla munnen till kyss han räcker,
och sa jollrar han sitt »godnatt*.
Och jag smeker den runda kinden,
lindar min arm om min älskades lif,
glömmer dagens bekymmer och kif. . .
Och tunga tankarne fly som vinden!
Nu på en gang sa ljust det blef!
Gamle vän, hvad var det du skrej?
Skref du ej, att du mig beklagar,
Skref du ej om min bittra lott?
Om du kunde se, hvad jag fatt
till min tröst under mörka dagar!
Ähj förunderligt! Stark och ung,
senig och fast jag känner min nacke !
Framat och tippat! Det finns ej backe,
som jag tycker för mig för tnng!
Tror du min eld har slocknat till aska?
Tror du jag storknat af kalkstensdam ?
Tror du ej, att bland grus och slam
gyllene korn man ock kan vaska?
Fast det är trängt, är ej världen all
borta vid hörnet. I skummigt svall
sa mångt och myckel vågorna hviska,
och hafsvindar komma, lifvande friska.
De sätta i omlopp mitt tjocknade blod,
de fylla med stärkande luft min lunga,
och än kan jag le, och än kan jag sjunga,
I och ä?t har jag hopp, och än har jag mod!
Behåll, hvad du har! Du får ej förtryta,
min vän, att icke med dig jag vill byta;
jag ock har ett mål ätt lefva for,
om ej precis: legion d’honneur.
Bland raffinemangens mästerkockar
gör gärna för mig karrier, epok!
jag nöjer mig med att för vadmalsrockar
skrifva milt ärliga svenska språk.
Hur var det? Svek jag,’ hvad förr jag tänkte?
Vek från den rätta kosan jag af?
Nej, min vän, men på lifvets haf
olika fyrbåkar för oss blänkte:
du tog på ärans och njutningens sikt,
min var mer blygsam : den hette plikt.
Brefvet med kanterna icke skurna
gömde jag se’n i kuvertet med urna,
och ctl leende jag betvang:
Gud, hvilken doft af Ylang-Ylang!
Algot Sandberg.
När barnen växa ifrån oss.*
Några ord till barnen.
å‘is
<$r uç
jag skrifvit och afsändt min föregående
uppsats i ämnet, kom jag ihåg, att
Jdun» icke läses blott af de gamla,
utan ock af de unga, de. som själfva kunna
bidraga till sin utveckling och utbildning. Vi
fä ej skylla allt pä föräldrarne, få ej all-
deles fritaga barnen. Ty det fjärde budet
är icke skrifvet förgäfves, och ej heller är det
en händelse, att detta är det enda bud, som
»hafver löfte med sig».
Ej heller kan det förnekas, att föräldrar-
nes bästa försök att »växa med sina barn»
stundom stranda mot barnens oginhet och
själfviskhet, när dessa kommit så långt,
att de tro sig stå på egen botten. Och
detta tro de ganska snart. Det är ungdo-
mens privilegium att tro sig om allt, både
möjligt och omöjligt. Och i visst afseende
är det godt för ungdomen detta, ty eljes
skulle de unga, om de visste, huru opröfvade
deras krafter äro, hur bedrägligt hoppet är,
aldrig våga försöka sina unga vingar, aldrig
utan hjälp våga taga ett steg ut i den okända
världen. Detta känna de flesta föräldrar in-
stinktmessigt, och deras efterlåtenhet har må-
hända mången gång sitt upphof i känslan af
att barnet ej får beröfvas sin själfständighet.
Detta måste dock ske med förstånd, med
stor urskiljning och försiktighet, och det sker
icke alltid så.
* Se uppsatsen under samma rubrik i n:r 8 för i år.
Men till de unga, som äro nog lyckliga
att ega ömma och förståndiga föräldrar, till
dem ville jag säga: »Älsken edra föräldrar
och stån dem icke emot!» Ty då de en
gång äro borta och ingen godtgörelse eller
förlåtelse är möjlig, då skall hvarje hårdt
ord, hvarje uppstudsigt svar stå med eldskrift
för edert minne; då skall hvarje tår, som fa-
der eller moder fällt för eder skull, med
blytyngd hvila på edra samveten. Då och
då döfvas väl detta minne af världens larm,
då och då förgäter man dessa småsynder och
tror, att de äro för alltid begrafda i glöm-
skans djup. Men när du minst väntar det,
komma de åter fram, bjärta och tydliga, som
om de ej vore äldre än sedan i går, och med gna-
gande smärta erfar du, huru omöjligt det är
att göra sig fri från sina egna handlingars
följder. Och hvarje sådant minne pinar* dig
dubbelt med att ständigt hviska sitt: »För
sent! För sent att ångra, för sent att godt-
göra ! »
Och dock hur lätt hade det ej varit att
förekomma! Blott litet mera lydaktigt hjärta,
blott litet mera uppriktig ömhet, och det
sårande ordet hade aldrig fallit, den retsam-
ma öfverlägsenheten hade aldrig kommit fram.
Här, såsom ofta eljes, fordras medverkan.
Skola föräldrarne växa med barnen in i deras
intressen och framtid, så skola också barnen
då och då hejda sig litet och besinna, om
det också går väl framåt, när dst går fort.
Och om, såsom tingens ordning väl fordrar,
den unga, den växande tiden kommer med
mycket, som är nytt, skola dess barn komma
ihåg, att den gamla har sofrat det, som en
gång också var nytt, och behållit det bästa.
Det är därför erfarenheten är lika god som
den nyupptäckta visheten, och det är därför
de unga skola hedra de gamla, äfven där
dessa icke kunna fullt följa med i den raska
farten.
Där den unga, ifriga kraften och viljan
tillgodogöra sig den lugna erfarenheten, lyss-
na till välbetänkta råd, hejda sin uppbru-
sande häftighet, undvika att öfverskatta sin
förmåga och sina förvärfvade kunskaper, där
måste resultatet blifva en harmonisk utveck-
ling, en gagnande och kraftfull verksamhet.
Och när kärlek och öfverseende så enas, och
kärlek och vördnad å andra sidan äro det
band, som förenar autid och framtid, de gamle
och de unga, föräldrarne och barnen, då skola
heller aldrig hvarken föräldrarne behöfva
klaga, att barnen växa ifrån dem, eller bar-
nen öfver, att föräldrarne med föråldrade för-
domar stänga de ungas väg.
Mathilda Langtet.
Den nya tjänarinnan.
Skiss för Idun
af Ib.
var på flyttningsdagen; klockan hade
idan längesedan slagit tolf, och den
lilla familjens enda tjänarinna hade ej för-
summat att profitera af sina rättigheter för
att njuta af den så ofta prisade och kanske
ännu oftare missbrukade friheten, som fri-
veckorna erbjuda. Frun hade själf nödgats
laga middagen, och barnen hade hjälpt att
torka disken och sätta in sakerna, och nu
såg det helt tomt och ödsligt ut i det stora
köket,, sedan den förra jungfrun gått och låtit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
