Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 21. 22 maj 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 IDUN 165
afhemta sin fina byrå med den stora spegeln,
ljusstakarne, vaserna, porträtten och alla små
porslinsfat och gubbar. Men tomrummet
skulle ännu samma afton fyllas, och barnen
gladde sig redan på förhand åt att få se en
ny byrå med en ny spegel, nya stakar och
nya vaser, porträtter, fat och gubbar, under
det frun däremot med en viss spänning motsåg
stunden, då den nya tjänarinnan skulle
komma.
Denna känsla var å hennes sida så myc-
ket förklarligare, som hon aldrig sett den
kvinna, som nu skulle inträda i hennes tjänst,
och som hon antagit på rekommendation af
kyrkoherden i en af närgränsande landtför-
samlingar.
Det började redan skymma, då en svag
knackning hördes på köksdörren.
Alla barnen skyndade ut för att öppna.
Det blef ett knuffande och skuffande, och
slutligen for dörren upp med en smäll så
stark, att bror Kristian höll på att falla på
näsan. Nu blef det ett flinande och skrat-
tande, som dock plötsligen hejdades, då en
mild och allvarlig röst där utanför uttalade
orden :
»God afton!»
»God afton,» svarade den äldsta af flic-
korna och såg på den främmande liksom un-
drande, hvad hon kunde vilja.
»Jag är den nya pigan,» sade den främ-
mande enkelt.
Vid dessa ord drog sig Kristian väl till
minnes, huru han fått bannor, för det han
vågat kalla den förra jungfrun för piga. Nu
gaf denna sig själf det namnet. Han såg
på henne och insåg då fullkomligt, att det
måste vara en betydlig skilnad i rang mel-
lan deras forna jungfru med sin plymbeprydda
hatt och garnerade klädning och den enkla
varelse, som nu stod framför dem med en
sliten svart silkesduk på hufvudet och ett
litet knyte i handen. Detta senare förmodade
han dock innehålla blott det viktigaste af
hvad hon behöfde, till dess hennes byrå hun-
nit anlända.
»Jag skall genast säga till mamma,» sade
Maria, den äldsta af flickorna.
Kristian och syster Gerda hade emellertid
förekommit henne och voro redan inne i rum-
men, under det den lille minste stod med
fingret i munnen och oafbrutet betraktade
den nykomna.
»Kom med in, Lilien,» sade systern och
drog honom i armen.
Men han stretade emot och ville icke.
»Lilien ska’ vara lydig, eljes går syster
och lemnar Lilien ensam med den främman-
de jungfrun.»
Men herr Lilien ville inte, och när system
tog honom om lifvet för att bära honom ur
köket, räckte han armarne mot den nya tjä-
narinnan.
»Tänk, han räcker armarne mot mig, mot
mig ! »
Det låg någonting så egendomligt i hen-
nes röst, då hon uttalade ordet mig.
»Låt honom vara här, om han vill, stac-
kars liten, han förstår ej ännu att vara rädd
för mig.»
»Han är ej rädd för någon, och inte är
han liten heller. Han är ett år och tio
månader.»
»Ett år och tio månader, nej är han verk-
ligen ett år och tio månader.
Hennes röst lät drömmande och besynner-
lig-
Nu kom husmodem ut och räckte enligt
öflig sed den nya tjänarinnan handen och ön-
skade henne välkommen. Därefter började
hon göra reda för’de sysslor, som husets tjä-
narinna hade att uppfylla. Slutligen till-
sade hon henne att genast börja arbetet, att
lägga Lilien, duka, laga kvällsvarden, bädda,
m. m.
Några timmar därefter hade den nya jung-
frun verkställt dessa sysslor, och det återstod
henne blott att ordna i sitt kök. Men in-
nan hon lemnade sängkammaren, smög sig
den främmande kvinnan helt försiktigt fram
till den lilles vagn, lutade sig ned öfver
densamma och vidrörde lätt med sina läp-
par barnets ljusa lockar. När hon åter lyfte
upp hufvudet glimmade i barnets hår några
klara droppar.
I köket hördes ännu en stund slammer af
kärl och pannor; sedan blef allt därute så
tyst, så tyst, som om ingen varit där.
Slutligen gick husmodern ut för att efter-
höra, om allt arbete var ordentligt afslutadt
för dagen, och för att se, hvad den nya jung-
frun tog sig för.
Där satt hon vid en stol framme vid bor-
det och grät tyst, med ansiktet doldt i sina
båda händer.
»Kära Fredrika,» sade frun vänligt, »har
någon gjort Fredrika ledsen?»
»Nej, frun.»
»Men Fredrika gråter ju; vantrifs Fredrika
redan ? »
»Ack nej, det gör jag visst inte.»
»Längtar Fredrika tillbaka till prestgår-
den, eller har någon varit ovänlig mot
Fredrika?»
»Nej, kära frun, tvärtom.»
»Men hvad är det då, tala om det.»
»Det är att jag inte kan tiga med det
längre, frun, att jag inte vill stanna här öf-
ver natten, utan att frun vet alltsammans.»
»Fredrika kan väl inte tänka på att lemna
oss redan i kväll? Hvad är det jag skall
få veta? Har Fredrika förstört någonting,
eller hvad är det?»
»Det är en lång historia, frun, och visst
har jag förstört något, ty jag har förstört
hela mitt lif. »
»Hur är det fatt, kära Fredrika?»
»Illa, frun; men vill frun höra på mig,
skall jag tala om det alltihop, och sedan får
frun själf bestämma, om jag skall stanna här,
eller om jag redan i kväll skall ta’ mitt
knyte och gå.»
»Hvad är det Fredrika bär på hjärtat?
Tala om det, så blir det nog bättre sedan.»
»Det tror jag inte, men vill ändå tala
om det. Jag blef tidigt föräldralös och hade
plats på en bondgård, då jag för tre år sedan
blef bekant med en gosse härifrån staden.
Han var på tillfälligt arbete i min hembygd,
och som han hade varit gardist och förde
sig fint och ståtligt, så måste han ju förvrida
hufvudet på en stackars enfaldig flicka som
jag. Han var dessutom den första människa,
som visat mig någon vänlighet, och så trodde
jag honom om godt, och det gör jag ännu,
oaktadt allt, ty hvad han än kunnat göra,
så är han god i sitt hjärta och har aldrig
velat mig något ondt.
Så förgick sommaren, utan att vi rätt
tänkte på något, men när det led på hösten,
började vi tala om giftermål.
Vi voro fattiga båda och kunde ej tänka
på att gifta oss, utan att han förtjänt och
sparat ihop en summa pengar, ty hur litet
man än tycker sig behöfva, fordras det all-
tid något för att sätta bo, och gifta oss måste
vi, ja, frun, det måste vi. Men se inte så
strängt på mig, frun, det är inte slut ännu.
Han plägade därför ge mig sina sparpen-
gar vecka efter vecka.
En gång for han dock in till staden och
stannade borta i två hela dagar, och den
gången fick jag inga pengar.
På andra kvällen, när han mötte mig där
utanför stugan, sedan de andra gått till sängs,
kunde jag nog märka, att han hade druckit,
men jag hade inte hjärta att förebrå honom
hvarken detta eller att han ej den veckan
gifvit mig några pengar till vårt bo, isyn-
nerhet som han hade med sig och lemnade
mig ett litet knyte, som han bad mig göm-
ma väl i min kista, i det han tog löfte af
mig, att jag ej skulle se efter, hvad det
innehöll. Jag lofvade, glad .och lycklig, ty
jag visste, att det kort därefter var min
namnsdag, och jag trodde, att han köpt nå-
got till vår bosättning.
Och så lydde jag honom, bar upp knytet
på vinden och låste in det i min kista ; där-
efter gick jag ned i köket och lade mig, och
glad i hoppet att hvad jag brutit snart skulle
försonas genom vårt giftermål, somnade jag
som ett godt barn.
Öfver tre år ha förgått sedan den dagen,
men aldrig sedan dess har jag, som man sä-
ger, sofvit den rättfärdiges sömn.
Följande dag — o, den dagen glömmer
jag aldrig! Det var i skymningen, och jag
hade just börjat reda till aftonvarden, då det
körde på vägen. Jag väntade ingen åkande,
och så lyddes jag icke på det och brydde
mig ej om att se ut efter vägen, hvem det
var, utan först när åkdonet stannade utanför
dörren, tittade jag ut.
Jag såg nu, att det var länsman och fjär-
dingsman, men tänkte inte vidare på det,
utan gick tillbaka till mitt arbete, i tanke
att de hade något otaldt med min husbonde
angående vägarne, som aldrig voro dem i lag.
Snart kom dock bud efter mig. Jag blef
blyg och förvirrad. Att kyrkoherden, hvars
läsbarn jag varit, skulle kunna komma och
hålla skriftetal för mig med anledning af
hvad jag brutit, hade jag nog mången gång
tänkt mig, men hvad länsmannen kunde vilja
mig, det begrep jag icke. Emellertid gick
jag in, helsade och stannade vid dörren.
»Kom närmare,» sade länsman.
Jag lydde.
»Du lär vara bekant med en f. d. gar-
dist, som är på tillfälligt arbete här i för-
samlingen.»
»Ja, så är det allt, befallningsman.»
»Vet du något om den mannen?»
»Jag vet, att vi ä’ bekanta och ska’
gifta oss.»
Länsmannen skrattade. Jag förstod ej, att
det var något att skratta åt, och blef mer
förlägen än förut.
»Och när träfiade du sist din fästman?»
»I går kväll.»
»Hur dags?»
»Klockan var väl vid pass elfva eller nå-
got mera. Det har väl inte händt Johan
något,» tilläde jag orolig.
»Åh nej, du kan vara lugn, han är i godt
förvar. »
Åter skrattade länsmannen.
»Nå, hvarifrån kom han, vet du det?»
»Han kom från staden.»
»Då hade han väl med sig vackra presen-
ter till dig?»
Jag skakade på hufvudet.
»Gaf han dig ingenting?»
»Nej, men han lemnade mig ett knyte att
gömma för honom.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
