Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 21. 22 maj 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166 1891
»Ett knyte,» sade länsmannen ifrigt, »hvad
har du gjort af det?»
»Jag har det i min kista.»
»Nä, du vet naturligtvis, hvad det inne-
håller ? »
»Nej. »
»Kan du inte gissa det?»
»Kanske,» sade jag och kände, att jag
blef ännu rödare än förut.
»Vill nämdemannen ta’ med sig Anders
här och hans hustru till vitnen och gä och
undersöka kistan?»
Jag gjorde mig i ordning att följa med de
andra upp pa löftet.
»Du kan stanna kvar här,» sade läns-
man. »Ge dem bara nyckeln. »
»Den ligger pä stocken ofvanför kistan.»
»Vet du,» sade nu länsman och såg mig
rakt i ögonen, »vei du, att dörren till sak-
ristian blifvit uppbruten i natt, och att kyrk-
silfret är borta?»
Jag stirrade pä honom, utan att få fram
ett ord; allting gick rundt för mina ögon;
jag måste hålla mig i soffkanten för att ej
falla omkull.
»Gör dig inte till,» fortfor han, »utan er-
känn nu först som sist, att du och din fäst-
man stulit — — —»
Jag hörde icke mer och vet icke, hvad som
sedan tilldrog sig omkring mig. När jag
åter kvicknade till lif, låg jag på soffan. Jag
hörde, hur de tisslade och tasslade omkring
mig, och kände, hur man baddade min panna
med vatten. Jag låg där med slutna ögon,
ännu halft medvetslös och utan’ att kunna
reda upp tankarne och få klart för mig, hvad
som var dröm eller verklighet. Slutligen
öppnade jag ögonen.
Där borta, på bordet framför länsman, såg
jag de dyrbara silfverkärlen, så som de plä-
gade stå på altaret, då församlingen gick
till nattvarden. Jag stirrade dit bort och
kunde ändå ej få riktigt klart för mig, hvad
det var fråga om. Slutligen hörde jag läns-
man nämna mitt namn.
»Fredrika,» sade han, »känner du dessa
kärl ?»
Om jag kände dem? Det var inte så
värst länge, sedan de för första gången du-
kats fram äfven för mig. Om jag kände
dem !
»Ja,» hviskade jag till svar.
»Och du känner igen denna duk, i hvil-
ken de varit inknutna?»
»Ja !»
Det var en stor brokig näsduk, som Jo-
han hade fått af mig.
Länge fortfor länsmannen med sina frågor,
som jag knappast hörde än mindre uppfat-
tade, så förvirrad och bedöfvad var jag.
Hvad jag svarade, vet jag icke, men det föll
mig aldrig in att söka försvara mig, och så
lär jag ha erkännt allt hvad man sökte för-
må mig att erkänna.
»Jag behöfver nu inte veta mer,» sade
slutligen länsmannen och reste sig upp. »Och
du, Fredrika, får allt stiga upp nu och utan
några vidare krånglerier följa med oss till
länshäktet — — —»
Jag vill ej trötta frun med att något ut-
förligare berätta, hur det sedan gick; från
den stunden tycktes det mig, som om jag
själf, den Fredrika jag ej behöfde skämmas
för, var död, och som om den Fredrika, som
sedan dess lefvat, vore en helt annan, som
drar skam och vanära med sig, hvart hon
går. För resten har frun kanske läst det i
tidningarne. Johan blef dömd till fyra års
fästning för inbrott, och jag, jag dömdes till
I DU N
sex månaders fängelse, därför att jag gömt
tjufgods. Sådan är lagen, och den skall väl
vara rättvis, kan jag tro. Det var bränvi-
net, som drog Johan i olycka, och kärleken
till Johan, som vållade min.
I fängelset föddes vår lille gosse; han
skulle nu varit ett år och tio månader, om
han lefvat, men det kanske är bäst, som det
är; han behöfver nu inte skämmas för sina
föräldrar, åtminstone inte inför människor.
Ja, och sedan, när jag hade tjänt ut mitt
straff, så förbarmade sig kyrkoherden öfver
mig och tog mig i sitt hus, men han tyckte
inte jag borde stanna kvar där i församlin-
gen, för folket kunde förstås inte glömma,
att jag varit straffad, och därför ansåg han
det vara bäst för min egen skull, att jag
kom bland främmande människor, som inte
kände till den där historien, och så kom
jag hit.
Och nu har jag talat slut. Nej, inte rik-
tigt, jag har ännu en sak att bekänna. Nyss,
när jag var in i sängkammaren och fruns
lille gosse låg där som en Guds engel och
jag tänkte på, att min lille gosse, om han
lefvat, nu varit lika stor och lika rar, så
vet jag inte, hur det kom sig, jag kunde inte
stå emot frestelsen, fast jag visste, att det
var illa gjordt af en sådan en som jag, och
så smög jag mig fram och kysste honom,
bara på lockarne, frun, bara på lockarne,
det kan jag försäkra frun.»
Hon tystnade, hon hade slutat.
Länge satt matmodern tyst; slutligen reste
hon sig upp, gick fram till den brottsliga
och räckte henne sina båda händer.
»Stackars Fredrika,» sade hon, »här skall
du ej känna dig bland främmande män-
niskor. »
»Frun vill då, att jag skall stanna?»
»Ja, Fredrika, från i dag är du min tro-
tjänarinna.»
»Tack, frun, det skall frun ej behöfva
ångra.»
Och det gjorde hon ej heller.
Men barnen saknade den forna jungfruns
fina byrå med den stora spegeln, ljusstakarne,
vaserna, porträtten och alla de små faten
och porslinsgubbarne. Det är ej alla, som
kunna skilja mellan guld och slagg.
Kvinliga turister,
S
et är lyckligtvis ej längre opassande för
damer af värld att röra sig en smula i
Guds fria natur. Man har mistat smaken för
den intressanta blekheten och lärt sig se, att
en vacker kvinna är dubbelt vacker, när hon
bär helsans prägel på sitt anlete. Vår tids
kvinna är ej heller rätt nöjd med att endast
»klappa i små hvita händer», medan männen
under kroppsöfningar utveckla sig till harmo-
niska människor. Också hafva allt flere röster
höjts från behjärtade uppfostrare, som säga :
»låt flickan komma med i den stärkande leken
bland gossarne, och låt den unga kvinnan ge-
nom sommarvandringar öfva kroppskrafterna,
stärka viljan, värma känslan och stadga om-
dömet, ty det är bildning.» Är ieke också
denna nära nog det bästa vi kunna få ?
Det är därför med glädje jag söker meddela
unga vandringslystna läsarinnor några förhåll-
ningsregler. Sedan man gjort klart för sig,
hvilka trakter man vill lära känna, bestämmer
man de särskilda orter därinom, dit hågen dra-
ger, och uppgör härefter en plan för färdens
hufvuddrag. Detta gör resan fruktbringande
och angenäm, men tvingar oss visst icke att
följa någon till punkt och pricka utstakad
marschruta, hvilket ofta kan förstöra hela nöjet.
En tvifvelaktig glädje njuta många af våra
s. k. rundresare, hvilka varda tämligen okun-
niga om allmänna karaktären af de trakter de
ila igenom och ytligt öfverse. Bästa behåll-
ningen af en resa till fjälls får vanligen den,
som på förband väljer lämpliga hufvudstationer,
från hvilka sedan utflykter till fots företagas.
I våra åtkomligare bergstrakter kunna exem-
pelvis nämnas: Åre, Dufved, Enafors och Stor-
lien i Jämtland samt Meraker i Norge, Jerkin
i Dovrefjällen och Röisheim i Jotunbeimen.
Huru man än lägger sin plan, är det klokt att
noga studera densamma, ty det spar både tid
och pengar, på samma gång intresset ökas. Af
kartor och resehandböcker inhemtas upplysnin-
gar om afstånd, kvarter, befordringsmedel och
vägvisare eller förare m. m. Tillförlitliga och
på samma gång intressanta vägledningar i vårt
lands sevärdare trakter finnas i Sv. Turistför-
eningens årsskrift. Redan därför tillåter jag
mig på det varmaste att anbefalla denna för-
ening, som ihärdigt arbetar för behjärtansvärda,
fosterländska syften.
Att fara »mol allena» är naturligtvis aldrig
roligt. Under skydd af en äldre, erfaren kvinna,
som är glad med de glada, erfaren och kun-
nig i det som rör resan, trakten och allmänna
förhållningsregler, kan man alltid vinna mycket
af en turistfärd, men däremot sällan om en-
dast unga damer — kanske med något oför-
stånd och tanklöshet — ge sig ut på fotturer.
Som hustru till en ifrig sportsman och van
bergvandrare prisar jag sådant sällskap framför
allt. Har man tillfälle att få följa en manlig
släkting och erfaren turist, så bidrager detta
till stor vinning för båda parterna. Ett turist-
sällskap af en herre och tre damer, eller två
herrar och två damer, kan alltid vänta att finna
tak öfver hufvudet. Mot större sällskaper ser
säterjäntan med bekymrad min, helst då »sai-
sonen» är inne och ett antal främmande kan-
ske redan börjat anställa en babylonisk förvir-
ring i den lilla stugan. Turisthyddorna äro ej
heller beräknade för hela myggsvärmar.
Resekostnaderna torde kunna beräknas till
3—4 kr. för marschdag.
Baedekers måtto fr. 17 århundradet är än i
dag ett litet »guldkorn.»
»Wer reisen will, der schweig’ fein still,
Geh’ steten Schritt, nehm’ nicht viel mit,
Tret’ an amfrühen Morgen, undlasse heim die Sorgen.»*
Kanske undrar den ärade läsarinnan öfver
den anbefallda tystlåtenheten, men vi må be-
sinna, att Baedeker främst talar till sina lands-
män. Om ni någonsin tillbragt en afton i
Kjöbenhavns Tivoli, så har ni sett glada, nöjda
ansikten rundt omkring, men tyst och stilla
rör sig den böljande mängden under de tusen
brokiga ljusen. Det är »Kongebyens barn»!
Men — där står en grupp ifrigt gestikule-
rande, högröstade människor. Gå dit, och ett
ordsvall af »herrlich, wunderschön, zu reitzend»
m. m. brusar för örat — man känner sig obe-
hagligt berörd och vänder sig bort för att
lyssna till orkesterns toner, som tränga ut från
konsertsalen. Det är Lumbyes fantasier, hvaraf
ingen ton går oss miste. Ute som inne är allt
idel öra. Se engelskan på konstsamlingar. Hon
tiger och studerar noga det föremål, som väckt
hennes intresse. Fransyskan frågar sakta om
besked, kastar en hänryckt blick på taflan
Om du vandra vill, håll då munnen still,
Gå med lugna steg, för ej mycket på väg,
Stå upp med solen klara, och låt bekymren fera.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
