Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 21. 22 maj 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1G8 IDUN 1891
syndig bön om befrielse ur ett förhatligt äktenskap,
den enda befrielse som därjämte, kan ge henne
den katolska kvinnan i påfvarnes land, rättighet
att följa sitt hjärtas kraf — nämligen den äkta
mannens död?
Det är en tröst för Bertarelli i all hans djupa
bedröfvelse, att hans Elena ej skall behöfva önska
honom under den gröna tufvan, ty hon, den re-
formerta kvinnan, hvars vigsel ej är något sakra-
ment, kan, om hennes lycka nödvändigt fordrar
det, få sin fulla frihet åter, äfven under mannens
lifstid.
Under mannens frånvaro går Elena omkring nä-
stan som i en dröm, medan hon mekaniskt om-
bestyr utflyttningen till# landet.
Därvid blir hon ej kvitt saknaden efter Ercoles
angenäma, muntrande sällskap, fastän hon ej gör
sig. reda för de känslor, som föranleda densamma.
Ännu alltjämt inbillar hon sig, att det endast
är en varm och innerlig vänskap, tillåten emellan
blifvande släktingar, som drar henne till den unge
mannen.
Andra aftonen efter bankirens afresa har Elena
för första gången glömt sin lilla dotter, vid hvars
hufvudgärd hon brukar förestafva barnets aftonbön.
Med samvetsförebråelser i hjärtat skyndar den
unga frun upp i öfre våningen, där alla sofrum-
men i villan äro belägna. Bredvid barnkammaren
är Lizzis rum, och när Elena passerar förbi hen-
nes dörr, uppfångar hon därifrån ett egendomligt
ljud. Hon träder hastigt in och finner Lizzi med
sitt mörka hufvud nedgräfdt i soffans kuddar, där
hon förgäfves söker kväfva de häftiga snyftningar,
som skaka hela den lilla späda varelsen.
»Hvad i all världen står på?» frågar Elena för-
skräckt.
»Ah, ingenting alls», svarar systern »lemna mig
ensam, så går det snart öfver. Jag känner mig
idag så nervös, och då gråter man lätt utan all
orsak.»
Men Elena går ej. I stället sätter hon sig ned
bredvid flickan och drar ömt hennes hufvud till
sitt bröst, smeker det upplösta håret samt ber
systern yppa sin sorg.
»Någonting», säger Elena, »måste det vara, som
sedan någon tid trycker ditt sinne; tala om det
för din syster, som du vet håller dig kär!»
»Jag har ju en gång sagt, att det rakt icke, är
någonting», svarar Lizzi trumpet. »Kan du då ej
gå: aek, ja gå bara, så är du ändå snäll!»
»Nej, jag blir här, till dess jag har fått veta,
hur det är fatt med dig. En orsak måste dina
tårar ha, såväl som ditt sedan någon tid föränd
rade sätt.»
»Kära Elena», utbrister flickan otåligt, »kan du
då ej låta mig få vara i fred? Hvem ger dig rätt
att så plåga mig?»
»Skulle jag vilja plåga min egen älskling, jag
som lofvade min mor att göra ditt lif så lyckligt
som i min förmåga stode?»
»Ah, du är sannerligen den rätta!» afbryter Lizzi
systern vildt, «.den rätta att sörja för min sällhet!
Det är verkligen en präktig metod,–––-«— ha
ha — ha —»
»Lizzi, är du från förståndet! Tala, förklara
dig, hvad menar du?»
»Nej, ännu är jag ej tokig, fast jag är hardt
när att bli det––––– Ah, om du visste, hur
gränslöst olycklig jag är — jag önskar, att jag
vore död!»
»Hvad menar du?» genmäler Elena. »Du som
snart skall gifta dig och får en sådan man. Håller
du då ej af Ercole, är du ej glad öfver att bli
hans hustru?»
»Åh, håna mig ej ! Hur kan du tala med mig
om detta giftermål, du som bättre än någon an-
nan bör veta, att Ercole försmår mig!»
»Hvad pratar du nu, Lizzi — ditt giftermål är
ju för länge sedan en afgjord sak, och jag för-
modar, att när våra båda herrar komma hem, blir
allting ordnadt.»
»Elena», utropar flickan, »hur kan du vara så
alsk! Du, som vet, att det ej finnes, en gnista
af tillgifvenhet för mig i Ercoles bröst!
O, om jag vore död! Ingen älskar mig, ingen
bryr sig det ringaste om mig! — — — Men du,
Elena, du är ej endast falsk, du är äfven hjärtlös
Först stjäl du min älsklings kärlek ifrån mig,
och sedan låtsar du, som om du ej visste något
därom! — — —»
Elena förblef svarslös gent emot systerns häf-
tiga anklagelser.
Hvad kunde hon invända mot de vilda utbrotten
af denna länge närda och tyst burna sorg — denna
sorg, som var så djup, att den beröfvade flickan
hvarje gnista af sundt förnuft — så menade åt-
minstone Elena — ty fanns det väl någon som
hälst grund till Lizzis antagande, att Ercole äl-
skade henne, den gifta kvinnan!
De hyste för hvarandra en innerlig vänskap,
intet annat.
Lizzi var orättvis mot Ercole. Visserligen hade
han förefallit äfven Elena väl mycket tillbakadra-
gen mot sin blifvande brud, men så var nu en
gång landets skick och bruk — den goda tonen
kräfver ju, att en man aldrig före vigseln visar
den utkorade, huru kär hon är honom.
Lizzi kunde därför vara lugn, Ercole blefve
säkert en både god och öm make, ty han hade
ett varmt hjärta, det kunde man tydligt döma af
hans stora, svarta ögon.
Den äldre systern drog Lizzi närmare intill sig,
lade på nytt hennes tårdränkta ansikte till sitt
bröst och började under smekningar att vagga
henne fram och tillbaka, såsom hon så ofta hade
gjort med sin lilla dotter, då denna varit sjuk eller
bedröfvad.
Hon kysste bort tårarna, hvilka tillrade ner för
Lizzis kinder, och först sedan flickan hade blifvit
lugnare, sköt hon henne ifrån sig, under det hon
sade:
»Stackars min egen lilla syster, nog är det
smärtsamt att ej vara rätt säker om genkärlek,
när man själf håller af någon; men tro mig, att
äfven om Ercole ännu ej älskar dig, han säkert
inom kort kommer att göra det. Han kan omöj-
ligen i längden förbli känslolös för dig ; han må-
ste ju se, huru intagande och älsklig du min egen
lilla syster är.
Lofva mig att vara lugn, så blir nog allt godt
igen och framför allt torka bort tårarna, ty röda
förgråtna ögon och ett retligt, nervöst sätt kläda
ej–––-ja, hvem vet, kanske du just genom din
under sista tiden visade kyla har stött honom
tillbaka, så att han därför mera har slutit sig till
mig, än annars skulle ha skett.
Ja, så förhåller det sig säkerligen. Blif därför
åter vänlig och älskvärd, såsom min lilla syster
brukar vara, så skola vi snart få dansa på ditt
bröllop.»
Elena lemnade därpå systern, betydligt lugnad;
ty Lizzi, som älskade Ercole med hela kraften hos
den första svärmiska kärleken, hade alltför svårt
•att helt uppge hoppet om gensvar. Hon ville där-
för lyda Elenas råd och uppbjuda allt för att
fjättra det hjärta, hvars egande hon skattade så-
som den högsta lycka.
Hon måste tillstå för sig själf. att hon, som
kunde förtrolla alla andra, just emot den hon
älskade ofta hade visat sig kapriciös och tvär.
Hvarpå berodde det egentligen, att hon i hans
närhet alltid känt en viss retlighet, en viss ona-
turlig stelhet?
Dock, det skulle bli annorlunda, när Ercole kom
tillbaka, det lofvade flickan sig heligt, medan det
nyvaknade hoppet aflägsnade de sista tårarna.
Om han blott snart vore åter! Lizzi längtade
gränslöst.
Elena hade hastat till sin lilla dotter, som hon
fann insomnad.
Hon sjönk ned vid barnets säng och dolde an-
siktet i sina händer, medan hon börjada strängt
ransaka sitt inre.
Hade Lizzi rätt? Var det tänkbart, att Ercole
älskade henne, modern, som nu knäböjde vid sitt
barns läger?
Älskade han henne i stället för den brud, som
hans far utvalt åt honom, och som var så skön,
så tjusande, att ingen man borde kunna förbli lik-
giltig inför henne?
Hvarför föredraga den äldre, gifta kvinnan fram-
för den unga flickan? Det var ju vansinnigt!
Och ändå —–––-ju mer hon grubblade på
saken, ju tydligare insåg hon, att Ercole under de
sista veckorna hade försummat systern för att
nedlägga sin hyllning för hennes — Elenas —
fötter.
Hur blind hade hon ej varit, då hon ej långt
förut upptäckt detta!
Men nu, hur kom det sig väl, att hon ej för-
sporde någon riktig sorg öfver upptäckten ?
Hvilka känslor hyste då den unga frun för den
unge mannen?
Hon hade alltid tyckt om honom ; efterhand hade
hennes vänskap blifvit varmare — — — men
nog hade hon rättighet att hysa tillgifvenhet och
sympati för den blifvande svågern? Icke hade
däri legat något ondt — — — så hade hon åt-
minstone trott ända till nu, då på en gång upp-
flammat ett ljus, hvilket med det mest intensiva
sken belyste alla vrår och vinklar i hennes hjärta;
Som en blixt slog henne sanningen, att det ej
mer var den lugna vänskapen, som drog henne
till Ercole, utan att denna, så småningom och nä-
stan utan att hon märkt det, måtte ha öfvergått
till en eldigare känsla, som, oklar och obestämd,
redan en längre tid oroat hennes själ.
Hon höll ju dock af sin man, hvilken hon allt-
jämt egnade sin aktning, beundran och tacksam-
het, känslor som hade skänkt henne så många år
af oblandad sällhet.
Den böjelse, hvilken ingafs henne af den unge
mannen, gjorde henne allt annat än lycklig. Un-
der de sista veckorna hade hon beherskats af
ständig oro och af en längtan efter, hon hade ej
rätt vetat hvad — och tyckt sig otillfreds med sig
själf och hela världen, när hon ej, såsom ofta
också hade varit fallet, försjunkit i vakna dröm-
mar, hvarunder Ercoles ord och isynnerhet hans
sinnesrusande sånger hade sväfvat för hennes in-
billning.
Sinnesrus — ja det var rätta ordet för det till-
stånd, hvari den unga frun befann sig.
Man kunde ej som kärlek beteckna denna kän-
sla, som medförde sorg och förvirring och, likt
öknens brännande sand, uttorkade och förhärjade
den sanna lyckan.
Djupt skakad af den inblick, hon gjort i sitt
eget hjärta, beslöt den unga frun att söka hjälp
hos Gud, för att hemta kraft till att motstå det
onda, motstå sin svaghet.
Nästan samtidigt ha de båda resande åter-
kommit.
Ercole medhar till Elena och Lizzi två dyrbara
ringar af orientaliskt arbete.
Då han själf vill sätta smycket på den unga
fruns finger, drager hon sin hand tillbaka. Hon
ville ej, sade hon, bära andra ringar än dem hen-
nes man gifvit henne vid deras förlofning och
vigseln. Men tacksamt mottager hon ändågåfvan,
såvida Ercole medgifver, att den gömmes, till dess
dottern, liten Mary, blir stor nog för att den skall
kunna passa en af hennes fingrar.
Ercole blef mystifierad af den köld, som så
oväntadt visas honom, medan den unga frun,
tvärt emot sin vana, nu i hans närvaro ömt sme-
ker och kysser sin man, hvilken hon ej tycks
kunna tacka nog för det vackra sicelerade skrin,
som han hemfört till minne från Rom.
Hon uttrycker därjämte varmt sin saknad öfver
bankirens frånvaro, under det hon ej, såsom Er-
cole hade hoppats, framställer en enda fråga an-
gående hans fjorton dagars långa resa.
Ercole kan icke förklara sig det förändrade sätt,
hvarpå den unga frun nu behandlar honom.
Skulle hon verkligen vara kär i sin gamle man?
frågar han sig misstroget. Är det möjligt, att öm-
mare känslor binda henne vid en make, som i
ålder tyckes vara hennes far?
. Åh, nej, tänker han, detta är endast en ny me-
tod att kokettera! Hon smeker mannen endast
för att väcka min afundsjuka. Kvinnorna äro sig
ju alla lika; hon är ej bättre än andra.
Ercole tänker ej högt om kvinnan, ty under det
lättsinniga lif han fört, har han funnit mer än en
ung fru hågad att gynna hans kurtis, och hitin-
tills hade han trott sig äfven hos Elena röna ett
villigt öra för sina fagra ord. Ja, förr så snart
han lyckats yttra något kvickt eller djuptänkt,
hade det alltid blixtrat till i hennes vanligen så
lugna ögon, men nu — Ercole kunde anstränga
sig bäst han ville — hade den unga frun ej mer
någon gillande blick för honom ; istället voro hen-
nes ögon stadigt riktade på Bertarelli, och i dem
upptäckte den uppmärksamt forskande unge man-
nen understundom en afbön.
Äfven bankiren var slagen med förvåning. Här,
sade han för sig själf, skulle en rättrogen katolik
spåra ett nytt mirakel, åvägabragt genom Loretos
madonnas undergörande makt?
Men en riktig glädje kände han dock ej; alla
dessa i aridras närvaro gifna kärleksbevis före-
föllo onaturliga.
Lizzis alla nyvaknade förhoppningar äro åter
ramlade.
En dyrbar ring har visserligen Ercole öfverlem
nat äfven åt henne under några smickrande fraser,
om huru den vackra handen skulle pryda ringen,
i stället för tvärtom m. m.
Men sedan hade hon ej bevärdigats med ett
enda ord.
(Forts.)
Innehållsförteckning:
Gustafva Nisbeth ; af Tycho Tullberg. (Med porträtt.) —
Beriktigande. — Kvinnans intressen vid 1891 års riksdag. II:
Högre skolor för kvinlig ungdom; af H. L. Victorin.— Ett
bref; dikt af Algot Sandberg. — När barnen växa ifrån oss;
några ord till barnen ; af Mathilda Langlet. —. Den nya tjä-
narinnan ; skiss för Idun af lb. — Kvinliga turister ; af Chri-
Stel. — Loretos madonna ; en skildring från Italien, för Idun
af Hilda Ilintze. (Forts.)
©gr- De smycken, som fortfarande för den s. k. lilla toaletten äro förherskande, äro alltjämt de små ema/jerade blommor och fjärilar, som under vintern 1890 väckte sa stort
unpseende i Paris. De modernaste äro Viol-, Blåklint- o. Penséebroschernajamt de små hvit- och blåema/jerade fjärilarne. Prisen ställa sig olika fr. 6 kr‘ Sandas efter
rekvisition till landsorten i rek. bref, från Juvelerar HÅLLBERG, Regeringsgatan 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
