Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22. 29 maj 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170 ! DUN 1891
Det är en ganska slipprig grund Sök fram din rena skyldighet
På andras tycke bygga Ur blindhets mörka gömma,
Och uppå ryktets lösa mund Och följ du den, när du den vet,
Sin lefnadsregel trygga. Låt världen sedan döma.
ft. p. fiORDENFLYCHT.
viss män beroende af ledarnes duglighet. Säll-
spordt lycklig var därför den nya föreningen,
när den som sin ordförarinna erhöll afdelnin-
gens förra ordf., fru Yarenius. Föreningens
och fru Yarenii verksamhet sammanfalla helt
naturligt; och hvad ordf. i spetsen för sin
förening uträttat är icke ringa. Dels har man
sökt inverka pä det uppväxande släktet genom
bildandet, liufvudsakligen i Stockholm, af barn-
djurskyddsföreningar. Det betungande arbetet
med dessa har nästan uteslutande fallit på fru
V. Dels ock har man sökt på allt sätt verka
för införandet af ett mildare slaktsätt för våra
husdjur. Rekvisition af olika slags apparater
ombesörjdes länge af styrelsen. Sedan tid-
skriften »Djurskyddet» tillkommit, ombesörjas
dock numera dessa rekvisitioner genom dess
expedition. Därjämte har föreningen utöfvat
en mycket storartad verksamhet genom spri-
dandet af skrifter — några författade af fru
V. personligen —, berörande olika sidor af
djurskyddssaken.
Föredrag ha under sommarmånaderna, på
många ställen hållits af fru V., och till och
med föreningar ha bildats på hennes initiativ,
t. ex. den i Mörsil.
Fru Josephine Varenius, som härstammar
från en gammal, aktad vestgötasläkt och i äk-
tenskap är förenad med f. d. generalkrigskom-
missarien Varenius — jämväl han en varm
djurvän —, har helt naturligt från menings-
fränder fått mottaga lifliga erkännanden för
sin gagnande verksamhet. Så var hon den
första, som erhöll Sv. allmänna djurskyddsför-
eningens silfvermedalj, och Nordiska djurskydds-
föreningen har kallat henne till sin heders-
ledamot. Hennes största betydelse ligger må-
hända dock däri, att hon visat hvarje ädelt
tänkande kvinna ett sätt, på hvilket denna kan
taga verksam del i det stora humanitetsarbe-
tet. Lifvet är ju hårdt, och kampen för till-
varon är hård. Sedan sekler tillbaka har ci-
vilisationen dock arbetat för att i denna kamp
införa rättvisa och barmhertighet. Länge gällde
striden befrielsen af bröder, som trycktes af
slafoket. Sedan slaffrågan emellertid lyckligt
lösts, har en ädel grundtanke kunnat utveck-
las i sin naturliga konsekvens, och man fordrar
nu med skäl rättvisa mot alla och barmhertig-
het mot det stora oförskyllda lidandet — de
lidande må vara hvilka som helst t. o. m.
värnlösa djur, hvilka, åtminstone hvad de högre
beträffar, såväl i förmåga att känna välbefin-
nande och smärta som i kroppsligt afseende
föröfrigt i det stora hela föga skilja sig från
oss. Grymheten mot djuren är så mycket mer
tadelvärd, som de, i saknad af förmåga att tala,
ej kunna klaga öfver nöd och hård lott.
F, A. Wingborg.
Glömmen ej Iduns skollofskoloni!
Minsta bidrag emottagas tacksamt.
En bal.
%)et är bal, och ljusen glimma
Än i dunkel midnattstimma
Genom fönstrens täta imma
Uti festligt smyckad gård.
Valsens toner örat smeka,
Ystra välljud muntert leka
Genom salen, än i veka,
Än i lorusande ackord.
Sal i präktig ljusskrud prålar,
Glädjen alla kinder målar,
Fram ur hvarje öga strålar
Under munter dans och lek.
Ungdomsfriska röster strömma
Mot mig, skämtande och ömma
Här en stund man tyckes glömma
Världens split och kif och svekJ
Och musiken Torusar, klingar...
Själf i dansen om jag svingar,
Buren som på lätta vingar —
Lustig lek det är minsannI
Till mitt tröst min mö jag trycker,
Rusig utaf fröjd, jag tycker,
Att den yttre värld sig lycker
Och vi äga blott hvarann’!
Magiskt hennes ögon låga.. .
Skall jag nu, mânn’tro, mig våga
Ställa till dem denna fråga,
Som mig bränner... ? Törsjag...? Jai
. .. Hennes läppar ej sig rörde,
Blicken till mig svaret förde,
Jag med själens öra hörde,
Hur hon jublade ett »ja»!
Som en eldström blodet brände,
Fast sig hvarje muskel spände,
I ett ögonblick jag kände
Mig mer stolt än någon kung!
Åck, med henne vid min sida
Modigt jag i världen vida
Vill mot onda makter strida,
Ständigt fri och stark och ung.
Underligt de nornor spinna,
Underligt sin lycka finna,
Underligt en brud att vinna
Midi i dansens hvirfvel het-..
Underligt att hår omkring en,
Trängas hundra väl i ringen,
Men af alla vet dock ingen,
Hvad jag ensam, ensam vet... I
Gurli.
ms
Umgänget med naturen.
Några vårerinringar till alla mödrar
af M. N.
S
et finnes många slag af njutningar:
kostnjutningar, bordets njutningar, dans,
sport o. s. v. ; museer, teatrar, konserter,
värdshus, allt inbjuder till njutning, n. b. om
man har en fylld börs. Men det finnes en
njutning, tillgänglig för alla, om rik eller
fattig, ung eller gammal, ovansklig och för-
ädlande, och den borde hvarje fader och mo-
der söka tillförsäkra sitt barn, d. v. s. alla
föräldrar borde bilda barnets sinne för nju-
tandet af naturens storartade skönhet.
Den, som en gång fått ögat öppet för denna
skönhet, bär inom sig en skatt af outtömlig
rikedom; den behöfver ej resa till Rom och
Paris för att se mästerverk, dem ingen män-
niskohand kan efterbilda; den har njutning
nog inom det egna hemmets område och fin-
ner där skönhet nog för att tillfredsställa
äfven den mest förfinade konstnärssmak.
Man kunde tycka, att då barnen dagligen
omgifvas af naturens härligheter, de också af
sig själfva borde lära sig att uppfatta dem.
Men denna förmåga måste utbildas, likasom
sinnet för musik, målning o. s. v.
Om ock barnet växer upp i ett hem, där
väggarne äro fullt behängda med de utmärk-
taste konstnärers arbeten, får det likväl ej
sinne för skön konst, om i detta hem ingen
riktar dess uppmärksamhet däråt. Barnet har
blifvit vant att alltid se dessa taflor på väggarne
och fäster sig ej vidare vid dem. Så är det
äfven med naturen: barnet står midt inne i
all dess härlighet, men fäster sig ej vidare
därvid. På sin höjd kunna de lysande blom-
morna, de skimrande fjärilarna eller en glitt-
rande sten för en stund fängsla dess upp-
märksamhet.
Likgiltigt sönderrifver barnet det fula grå
spindelnätet och bortkastar tanklöst de af-
rifna bladen, då det finner en lysande blom-
ma. Men skulle barnet göras uppmärksam
på spindelnätets underbart regelbundna spets-
väf, skulle det se nätet en morgon, då dagg-
perlorna skimra på detsamma, skulle det få
veta om bladets betydelse för den vackra
blommans lif, då skulle det helt visst en an-
nan gång behandla dem med mera intresse,
och det skulle snart lära sig att ej tanklöst
förinta ett lif, hvaraf det ej har någon
skada.
Ju mera man söker fästa barnets upp-
märksamhet vid naturens under, desto flere
rikedomar finner man äfven själf, man gör
den ena upptäckten efter den andra, och man
ledes från skönhet till skönhet.
Kanske man första gången endast för att
frigöra barnet från en dum rädsla, då det
såg en otreflig »timmerman» på sin hand,
gjorde det uppmärksam på insektens fina,
regelbundna teckning; barnets vakna sinne
tillämpade genast intresset på alla insekter
och fann den ena vackrare än den andra.
De oansenliga myrorna väcka intresse ge-
nom sin klokhet och flit, de obehagliga lång-
benta steklarne genom den nytta de göra vid
förstörandet af för fruktträden skadliga lar-
ver, spindeln genom sin konstfärdighet; troll-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
