Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22. 29 maj 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 I DU N 171
sländan med sina fina, lätta vingar och
fjärilarne behöfva hos barnen ingen rekom-
mendation.
Mera likvisst än af insekterna tilltalas bar-
nen af fäglarnes glada skara. Må likvisst
inga föräldrar tillåta barnen vare sig att
samla ägg eller instänga de små sångarne i
bur. Att söka väcka barnets intresse för
djuren genom att låta det hålla åtskilliga
sådana i fångenskap är att från början leda
barnets känsla in på en falsk väg. Äfven
utan att vara öfverdrifvet klemig, måste man
inse, att det är ett grymt öfvergrepp af män-
niskan att blott för sitt nöjes skull fängsla
ett djur, som fostrats i frihet. Annat är det,
om barnen söka tämja fria djur eller söka
vårda ett djur, som råkat ut för någon olycks-
händelse. Det är ganska lätt att med ett utsatt
bräde, på hvilket man utströr säd, dagligen
samla hos sig en skara bevingade gäster, och
åtskilliga af våra småfåglar blifva så hemma-
stadda, att de knacka på rutan, om ej bor-
det är dukadt, då gästerna infunnit sig.
Den finske skaldekungen Runeberg ansåg
sig ej för god för en sådan sysselsättning.
Man berättar om en grönsiska, hvilken han
vårdat, sedan den som fjäderlös unge föll i
hans hand, och som sedan gladt sjungande
troget följde honom i skog och mark; och
under hans långa sjukdomstid, då han var
fjättrad vid sängen, måste en spegel ställas så,
att han i den kunde se sina bevingade vän-
ner, då de vid hans fönster hemtade sin all-
tid färdiga frukost.
Blommor och blad locka redan den lille
treåringen; från smörblomskransen, som skö-
terskan binder åt barnet, växer snart lusten
att själf förfärdiga en bukett eller en krans
att därmed fägna mamma. Må man då ej
låta de enkla gåfvorna af »kattfötter» och
smörblommor ligga att vissna på sybordet.
De äro väl värda att taga vara på; de äro
det första uttrycket af barnets vaknande in-
tresse för naturens skönhet. Visar mamma
ej något intresse för den lilla gåfvan, bryr
barnet sig snart ej heller om några blom-
mor; men med litet uppmuntran och ledning
skall barnet snart själft lära sig finna vackra
färgsammansättningar och snart nog fylla
rummen med buketter och blomsterkorgar och
med dem flytta in en bit af naturens ljufva
poesi i det dagliga lifvets enformiga prosa.
Himlen med sina skiftande moln, skogen
med granarnes mörka skugga eller björkar-
nes lätta leende skrud, hafvet med skum-
mande hvita vågtoppar eller i majestätiskt
lugn erbjuda taflor af så storartad skönhet,
att äfven det mest likgiltiga sinne måste fäng-
slas däraf, och till och med det lätta, glada
barnasinnet finner sig tilltaladt, om dess upp-
märksamhet därpå blir väckt.
Ett stort intresse hafva barnen af att i de
olika molnformationerna föreställa sig än stora
städer, än skogar och sjöar, än eldsprutande
berg, än människor och djur, än dansande
elfvor eller vilda krigshordar. Detsamma
i smått upprepas om vintern på den frusna
fönsterrutan.
Detta är naturligtvis endast några små
antydningar; hvarje moder skall nog själf
finna otaliga anledningar att väcka barnets
naturintresse. Och då hon så med barnet
beundrar naturens skönhet, är det ej blott
en flyktig njutning hon bereder detsamma.
Nej, umgänget med naturen renar och för-
ädlar barnets sinne, det lär sig hysa ömhet
och kärlek för äfven det minsta af Guds
skapade verk, och genom naturens underbara
ordning och skönhet lär det sig vördnad och
kärlek för dess skapare.
Den, som älskar naturen, är äfven skyddad
för mången frestelse. Mången kväll, som
kanske skulle tillbragts i sus och dus vid
glasens klang, tillbringar naturvännen i skog
och mark. Med naturens rena skönhet trif-
vas ej orena tankar, och så länge densamma
skattas har det förvillade sinnet ej helt dukat
under för råhet och cynism.
Nu just stundar den skönaste tiden i vår
nord, nu klär sig ängen i sin vackraste
blomsterskrud, nu jubla alla våra glada, be-
vingade sommargäster i skog och mark, och
nu, just nu må ingen moder försumma att
med vaket sinne föra sitt barn ut i Guds
fria, härliga natur.
Teori och praktik.
S
evisorn satt efter slutad måltid med
kaffekoppen framför sig i sin vackra
salong. Brasan brann trefligt i fajanska-
kelugnen, en präktig björkvedsbrasa, som
spred sin behagliga värme öfver rummet.
Hans hustru, smakfullt och hemtrefligt klädd,
satt med sitt handarbete vid sitt eleganta
sybord. Barnen sprungo där stojande ut och
in, glada, friska, rosenkindade barn, nätt och
ändamålsenligt klädda efter årstiden. Men
stojet störde inte den hedersmannen; det kloka,
godmodiga ansiktet uttryckte tvärtom stor
belåtenhet med tillvaron. Inga ekonomiska
bekymmer tryckte honom, han var hvad man
kallar välbergad, »gumman» och han kommo
väl öfverens, barnen voro välartade och friska.
Revisorn var en mycket lycklig man. Hans
största bekymmer voro, när hyresgästerna hade
allt för stora fordringar, ty han var hus-
egare i en större landsortsstad, samt att hitta
på presenter åt »gumman» till jul, födelse-
och namnsdagar, hon som hade allting så
fullt upp.
Just i dag hade fattigvården haft samman-
träde. Revisorn, med sitt kloka, rediga af-
färshufvud var naturligtvis medlem af den-
samma, och många förståndiga beslut hade
fattats. Ibland andra var att aldrig gifva,
så länge föräldrarne lefde och kunde arbeta
för barnen. Skaffa dem arbete skulle de om
möjligt göra, men aldrig gifva.
»Hör du, gumma», sade revisorn nu plöts-
ligt, där han satt, »brukar du ge barnungar
och sådana där, som komma upp och tigga?
Jag fruktar, att du brukar det.»
»Nej, i allmänhet gör jag det inte, åtmin-
stone inte annat än mat, som de äta upp,
när jag ser det,» svarade frun. »Ingenting
är mera demoraliserande än att ge utan ur-
skiljning. Men jag försöker att ta’ reda på
deras förhållanden, och om det är verklig’nöd,
så ger jag.»
»Verklig nöd, hvad menar du med verklig
nöd, det skulle jag bra gärna vilja veta?»
Revisorn såg spetsig ut.
»Kära gubben, det är väl inte så svårt att
förstå.» Frun såg litet förvånad upp. »När
barnskaran är så stor, att föräldrarne inte
kunna försörja dem; om man och hustru äro
slarfviga eller så.»
»Joo, se där ha vi det! Då ger du då,
och barnens naturliga försörjare sitta och se
på, hur ungarne bli uppklädda och mättade
och få allting fullt upp utan deras åtgörande,
och så super karlen, och hustrun springer till
grannarne och dricker kaffe. Jo, det där
blir bra det!»
»Nej, söta gubben, så menade jag visst
inte, jag menade bara, att det kan finnas
undantag. »
»Inga undantag, absolut inga. Ser du,
lilla vännen, ni kvinnor duga inte i fattig-
vården, de må skrika därom aldrig så myc-
ket, ni låta alltid hjärtat springa bort med
förståndet, och det får man inte, om man
skall kunna göra något verkligt gagn,» sade
hennes man moraliserande och öfverlägset.
»Men ni låta förståndet springa bort med
hjärtat, åtminstone i teorien,» svarade frun
skälmaktigt, »och göra fattigvården till en
affär i stället för ett kärleksverk, det är
mycket sämre. Hellre då för mycket än för
litet hjärta.»
»Äkta kvinnologik, riktigt äkta,» utbrast
revisorn ironiskt. »Ser du, min lilla väD,
man måste synas hård ibland och inte låta
förvilla sig af sin känsla.»
»Och helt lugnt se på, hur de små oskyl-
diga små barnen frysa och svälta, bara af
idel förstånd,» sade frun.
»Om jag en gång kunde få dig att se
saken mera i stort och inte bara i detalj,»
utropade hennes man, »men just för denna
brists skull äro ni kvinnor så absolut odug-
liga till alla offentliga värf. Det är inte in-
dividen, utan samhället i stort, representeradt
genom arbetaren, som skall räddas. Tro mig,
det är rätta vägen, den kommer jag inte att
frångå. »
»Nej, kära gubben, håll ut du, om du kan,*
sade frun lugnt.
Det ringde på tamburdörren, jungfrun
öppnade.
Revisorn spetsade öronen. Eu späd, af tå-
rar kväfd röst bad att få tala med frun.
»Sitt stilla du, gumman, jag skall ta1 reda
på saken,» sade han och lyfte ned sin lilla
rödkindade Ida från sitt knä, dit hon krupit
upp.
En blek liten flicka på fem à sex år, tera-
ligen snygg, men med tunna, otillräckliga
kläder, blickade upp på honom med stora,
rädda ögon. Hon ledde en liten bror vid
handen.
»Hvad heter du mitt barn?» började han
examen.
»Serafina Eulalia Svensson,» svarade hon.
»Det var granna namn det, kära du. Hur
många syskon är ni?»
»Di ä’ fyra hemma å’ så lilla bror.»
»Jaså, sju. Är det din bror den där lilla
också? Hvad heter han?»
»Leonard Ferdinand Svensson.»
»Lefver era föräldrar?»
»Jaa.»
»Hvad har din pappa för sig då?»
»Han ä’ arbetare, men han har inte nå-
got arbete nu.»
»Är han snäll emot er?»
»Jaa.»
Gossen, som hela tiden stillatigande stirrat
på revisorn, blandade sig nu helt oväntadt i
konversationen och utropade: »Men när pappa
super, då ä’ han inte snäll, då ä’ han så
elak så.»
»Jaså, pappa brukar supa. Hvar bor ni?»
»Vi bor på södra gatan, Anderssons hus
inpå gâr’n.»
»Fryser du inte? Har du inga varmare
kläder än de där?»
»Nej, schalen har mamma på lilla bror.»
Revisorn hade öfverrocken på sig. »Traska
före ni småttingar, jag kommer efter jag,»
sade han mildt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
