Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22. 29 maj 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 ! DU N 175
från 1700-talet, enkla kjolar,släta fram och rika
bak ; långa kragar, hvilka från de epålettlik-
nande vecken på axlarne i rika veck falla efter
gestalten; stora hattar, uppvikna bak, djupt och
klädsamt nedböjda på sidorna; yfviga rysch eller
utstående kragar, som bidraga att ge mjukhet
åt det hela. Det är den vackraste, graciö-
saste dräkt man sett på länge — i fina,
mjuka tyger och på damer i hvila, stående
och konverserande eller sittande i sina öppna
vagnar. Den passar ovanligt litet att kopi-
eras i gröfre tyger och bäras af folk, som
har brådtom. Dock har den redan kommit
därhän. Öfverallt ser man långa peleriner
af kläde, mest öfversållade med glasbitar af
en femtioörings storlek. Till dessa bäras
allmänt stora hattar. Den vanliga klädseln,
som man ser i både eleganta och banala
former, består af en vridning af crêpe i ljus-
gult, hvitt, rosa, laxfärg eller ljusblått —
mest ljusblått. Crêpen anordnas frampå brät-
tet i en knut, bakom hvilken ett par utspär-
rade vingar af annan färg stå upp som ett
högt diadem. Eller dignar hufvudet under
blommor i tjocka, rika klasar på små spets-
stommar. Tillsammans med den släpande
kjolen bildar allt detta ett hölje, eller en
form, som just icke uttrycker idén af liflig
käckhet. De rätta parisiskorna hafva också
lärt sig att gå med långa smygande steg och
hålla kroppen stilla. Men det finns många
i Paris, som icke äro parisiskor, och när man
ser de högaxlade vida kragarne bäras af fet-
lagda småkrämarfruar, ute för att gå i bo-
darne, eller kantiga halfvuxna flickor, önskar
man att pelerinens tid vore ute.
’Au Bonheur des Dames’ har Zola, som
bekant, kallat de stora »magasins de nouve-
autés», som tillhöra sevärdheterna i Paris.
Sevärda äro de nog — men lyckan; om det
skulle vara i köplustm, som denna består,
finner man där sällan. Ibland kan hon nog
komma, när man väntar henne minst. Man
går in med’ en suck af resignation för att
köpa någon småsak, som man ej utan letande
får på andra ställen, men råkar in i ett af-
sidesliggande galleri, där det är tyst och stilla,
varorna ligga friska, lockande och bodher-
rarne stå påpassliga vid hvarje tecken till
svaghet. Då får man vara på sin vakt,
om man icke vill vara svag, och skynda till
centrum. Där försvinner snart all möjlig
köplust i hettan och trängseln. Anblicken
kan nog vara liflig; det höga, ljusa midtel-
rummet, där bomullsparasollerna hänga i
stora röda och blå klasar uppe på pelarne,
dyrbara mattor och brokiga skynken hänga
ut öfver räckena, som vore det en renässans-
stad, smyckad till fest; dubbeltrappan, där
de ljusa sommartoiletterna och frestande
eleganta morgon-rockarne stå på sina dockor,
eller sommarmöblerna af brokig halm och de
stora japanska paraplyerna tala om villor
och svalka och trefnad; perspektiven åt alla
håll förbi pelarne i förgrunden, klädda med
pösande sidenkjolar eller skiftande parasoller,
nedåt de oändliga sidoskeppen i detta fåfän-
gans tempel. Men tilloppet .af trogna är
också så stort och luften så förskämd, att
man blir blaserad, innan man ens hunnit
njuta objektivt af anblicken. Allt det pris-
billiga och eftersökta har ju ock sin plats
nära hufvudingången, och blott åsynen af
handsklådorna och alla de händer, som rifva
i dem, är nog att inge leda för denna vår
»civilisation», som är fånig nog att fordra,
att man ofvanpå sitt eget skinn skall dra ett
fodral af ett annat djurs skinn, som fått
släppa till lifvet för ändamålet!
Organisationen af dessa jättestora magasin,
där allt är så billigt, anses för mönstergill
och är det kanske — ur ägarens synpunkt.
Kunderna få vanligen betala i tid det de
spara i penningar. Värst är det i »la mer-
cerie», sybehörshandeln, där hvarje herre skö-
ter 3—4 på en gång och man får vänta i
oändlighet, sedan man valt ut sina synålar
och linneband, innan alla de andra valt ut
sina trådrullar, silken, hakar och fiskben, och
man får föras fram i flock som offer till
kassan. Det förargliga är, att varorna tyckas
så lätt åtkomliga — strumpebanden och silkes-
flätorna hänga i knippor på pelarne, hatt-
blommorna ligga i öppna fack, toilettsaker,
reseffekter, allt hvad människan begär —
och mycket mera står uppradadt på borden.
Det tyckes bara vara att välja,betala och gå.
Men pytt vackert! Man är nog omgifven af
folk, men det är kontrollörer och vägvisare,
icke försäljare, de kunna icke göra annat än
ropa den ifrågavarande artikeln, tills herrn
behagar komma, eller skicka en vidare, om
man valt ut en hattfjäder och med den i
handen vandrar kring och frågar, hvar man
skall få lof att betala den. Vanligen råkar
man då till sist på en herre, hvilken håller
på att betjäna någon dam, som alls icke kan
få den rätta färgen eller formen på sin blå-
klintskrans, och där får man stå och ge sig
tålamod — så godt man kan. En trappa
upp är allt bättre — i vissa afdelningar, i syn-
nerhet i hvitvaruhandeln. Allt det löpande god-
set, billiga näsdukar, halsdukar o. dyl. säljes
där nere; dit upp är det blott de allvarliga kö-
parne, som komma. Hvitvaruhandeln i Lou-
vren åtnjuter också verkligt anseende och
utgör ensam för sig en hel serie med djupa
butiker, förenade medels en mattbelagd mid-
telgång, utefter hvilken de mest frestande
läckerheterna äro utställda. Däruppe får man
sitta och betjänas med den mest förstående
sympati vid valet af underlif eller babyut-
styrsel. En fransman, som har tid att vara
artig, låter nämligen oftast sin artighet
ta sympatiens form. Ingenstädes kan man
emellertid bli så rent af snäsigt bemött som
i det artiga Frankrike, när de icke, ha tid
att vara sympatiserande och det byråkratiska
elementet hos dem tar öfverhanden. Man
får minsann erfara det i stormagasinen —
och i synnerhet i kappafdelningen under bråda
tider, då alla vilja ha nya vårkappor. Ve den,
som då lägger beslag på en af försäljarnes
tid förgäfves och icke står till att öfvertala,
att en lialflång klädeskrage med tunga sten-
kolsprydnader är en liten nätt och lämplig
sommarkappa. »Något annat finns inte.
Spetsar? Dans les cent francs? Jackor —
men det är varmare. Jackor brukas mycket,
men peleriner mera. Ni får icke se något
annat än peleriner!» Och man får icke se
mycket annat, åtminstone. Man känner igen
dem och vet, att de äro tunga och varma,
men de bäras ändå, så länge det är ’vår’ och
man skall vara ’chic’ och icke sommar —
då man gör som man behagar.
Smånotiser från kvinnovärlden.
Kvinlig klockare, organist och kantor.
Fröken Marie Knutson har med öfverväldigande
majoritet blifvit vald till klockare, organist och kan-
tor i Arsta församling, Halland.
Besvär hade anförts hos k. m:t mot fröken Knut-
sons kompetens, men de hafva ogillats och hennes
kompetens vunnit godkännande efter många och
långa skrifvelser för och emot. Församlingens val
skall hafva fallit på en intelligent och kunnig kvinna,
som antages skola komma att väl reda sig med de
till en sammanslagna trenne befattningarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
