Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 22. 29 maj 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
176 1891
I DU N
dentligt vackra templet. Hr Sjögren utförde ett
par orgelnummer, en fuga af sig själf och en »Béné-
diction nuptiale» af Saint-Saëns. Hr Aulin tolkade
på sin fiol ett andante af Eubinstein och Wieniaw-
skys ofta hörda legend. Hr Aulin vinnlägger sig
på ett synnerligen berömvärdt sätt om ett rent och
känsligt spel, han inlägger i sin exekution både själ
och kropp — kanske litet för mycket af det senare.
Konsertens hufvudnummer var Emil Sjögrens
kantat vid Johannis kyrkas invigning för jämt ett
år sedan, en komposition, som fått berömmelse och
har i hög grad anslående skönbeter att bjuda, exem-
pelvis den ståtliga, såsom en altartjänst högstämda
inledningskören och den varma smekande duetten.
Oafsedt en något svag manskör, fick detta verk, som
ställer ’mycket stora fordringar på rösterna, en vär-
dig tolkning. I kören utmärkte sig särskildt vackra
och tonsäkra sopraner, hvilka pressades af höga
lägen. Solonumren utfördes på ett mångenstädes
glänsande sätt af grefvinnan Mathilda Taube, fröken
Anna Piehl, hrr Oskar Lejdström, Fritz Bachman
och Erik Borgstedt.
%-
Loretos madonna.
En skildring från Italien.
För Idun
af
2j>i[ha jZjinîff.
(Forts.)
Sjhen unge mannen hade, sedan han ändtligen
insett omöjligheten af att intressera Elena,
tydligt röjt sin missräkning och snart därpå
tagit afsked.
Lizzi har dock en tröst. Hennes syster är utan
tadel. Hon uppmuntrar ej Ercole.
Men än sedan? Ercole är och blir dock förlo-
rad för henne, och hon ser nu klart, att bäst är
att slita hans bild ur sitt hjärta.
Det måste ske, huru mycket hon än därvid må-
ste lida! Med stoltheten till hjälp skall det lyckas
henne.
Ercole bör aldrig veta, hvad hans uppförande
har kostat henne. Därför bort med alla tårar och
bort med hvarje tanke på den otrogne, som med
sina varma blickar tjusat det. hjärta, han sedan
så grymt svikit.
Fasthet och mod — blir nu flickans valspråk;
men att detta är lättare sagdt än gjordt, visar nog-
samt den mången morgon tårdränkta hufvudkud-
den.
I Italien liksom i Frankrike aflägger man som
oftast visiter på aftonen efter den sena middagen.
Klockan half nio en kväll anländer Ercole till
Bertarellis villa, där familjen är samlad i salongen,
just i färd med att dricka kaffe.
Bankiren sitter i en länstol bredvid divanbordet,
på hvilket ligga de sist utkomna tidningarna. Han
blickar ömt bort till Elena, som vid ett sidobord
slår upp kaffe i små kinesiska koppar; hon räcker
först en kopp till sin man, innan hon vänder sig
till den inträdande gästen, åt bvilken hon anvisar
plats bredvid Lizzi, som lutar sig bekvämt tillbaka
i en amerikansk gungstol.
Hvilken hemtrefnad herskar ej i detta rum med
sin stora hänglampa, som klart belyser de smak-
fulla möblerna med deras mörka, i varma färger
hållna öfverdrag och den uppslagna flygeln. Etage-
rerna äro betäckta med album, böcker och allt detta
krimskrams, som ögat älskar att hvila på; värde-
fulla tatlor hänga på väggarne, japanska vaser
och arbetskorgar stå här och där på borden och
tyda på flitiga kvinnohänder. Men hvad som
egentligen mest faller i ögonen, är en herrlig mar-
morstaty, en Psychefigur.
Ercole, som först för andra gången besöker
villan, blickar ovilkorligen med välbehag omkring
sig. Detta rum afsticker skarpt mot salongen i
hans eget hem, där möblerna synas styfva och
stela och allt förråder, att den endast är beräknad
ät gäster; gäster, som skulle bli förvånade, om de
fingo se in i de nakna, slarfviga hvardagsrummen,
hvilka sakna hvar skymt af trefnad. De pennin-
gar, advokaten består familjen, förslå knappast till
toiletter och diamanter, hvilka i främsta rummet
måste uppföras på utgiftslistan, »ty man är ju
tvungen att kläda sig efter sitt stånd», säger mo-
dern, som jämte sina döttrar i hemmet går i tra-
sor och föder sig med maccaroni och grönsaker.
Sinne för hemtrefnad är sällsynt i södern, där
allt offras på fåfängans altare.
Elena har hela tiden ett drömmande uttryck i
sitt ansikte, paradt med en viss högtidlighet, som
man aldrig förr har plägat finna hos henne.
Ercole har druckit en kopp kaffe, under det att
han samtalat med Lizzi om sin resa.
Hoppet vaknar därvid åter till lif i flickans hjärta,
och Elena gläder sig redan vid tanken, att den
unge mannen nu har tagit reson och riktat sin
uppmärksamhet åt det rätta hållet.
Bertarelli uppmanar Lizzi att sjunga en af de
vackra skotska balladerna. Han ber henne skynda
på, ty om en halftimme måste han in till Neapel,
där han klockan tio skall möta en vän, som sam-
ma natt afreser med tåget norrut.
Bankiren har redan meddelat Elena, att han
ämnar tillbringa natten inne i staden, ty han vill
ej komma tillbaka så sent och störa dem alla.
Elena har protesterat häremot och bönfallit sin
man att återvända vid hvad tid det Un månde
vara, men bestämd som Bertarelli ibland kan
vara, har han nekat gifva efter.
Lizzi sjunger med en harmonisk, men tämligen
svag stämma, hvilken dock i den enkla skotska
folksången tar sig väl ut.
Ercole står i ett af de öppna fönstren, hvilka
i de flesta neapolitanska hus snarare borde kallas
dörrar, som vetta utåt en liten utspringande altan.
Han blickar förströdd ut i den mörka natten.
Elena varsnar ett vemodsfullt drag i hans an-
sikte, och det gör henne ondt om honom. Hennes
hjärta ömmar för denna stumma smärta, hvars
ofrivilliga orsak hon är.
Men, ej för något pris i världen vill hon visa
det starka intresse, han inger henne. Hon kan
emellertid ej lemna å sido vanlig höflighet, som
värdinna; därför fyller hon ännu en gång en af
de små kopparne och räcker honom den.
Han bugar sig djupt, innan han lar den heta
drycken ur hennes hand. Därvid kommer, som
tillfälligt, hans hand att snudda vid hennes hvita,
bländande fingrar, medan han hviskar:
»Signora, hvad har jag egentligen förbrutit, att
ni nu sedan min återkomst är så grym mot mig?
—––– Ser ni då ej, huru djupt jag lider af er
ovänlighet? Jag är er ju så oändligt tillgifven ;
ja, hvarför ej nu rent ut säga det, jag älskar er,
älskar er af allt mitt hjärta!»
»Ni eger ej rätt att älska mig!» svarar hon, döl-
jande sin förvirring under ett svagt leende.
»Nåväl, säg mig, hvarför ej?» frågar han ifrigt.
»Därför att jag är en gift kvinna.» lsiga och
afkylande ljuda orden.
»Hvad gör det?» hviskar han, medan hans svar-
ta ögon flamma upp i en eldig och passionerad
blick.
Lugnt står hon framför honom, utan att med en
enda min förråda sin starka rörelse, ej heller vi-
ker den skära rodnaden från kinderna, medan hon,
betonande hvart enda ord, varnar:
»Signor Ercole, ni glömmer er.»
Den unge mannen, som irriteras af detta lugn,
utbrister häftigt:
»Gå, signora Elena, ja, gå! Ni drifver gäck
med en mans allra heligaste känslor. Gå, ty ni
är grym och hjärtlös och förtjänar ej ert namn af
kvinna!... Ja gå, ty nu känner jag, att jag ha-
tar er — — —»
Elena följer uppmaningen, i det hon skakar på
hufvudet, såsom man brukar göra åt ett själfs-
våldigt, oberäkneligt barn.
Under tiden sjunger Lizzi, och Bertarelli sitter
tillbakalutad i sin stol, lyssnande på sången, me-
dan hans blickar sorgset hvila på de två där borta
i den djupa fönsternischen eller, rättare sagdt,
halft ute på den lilla smala balkongen.
Elena är åter vid sin mans sida. Hon räcker
honom cigarettetuiet och håller fram en brinnande
tändsticka, medan hon skämtande förebrår honom
det orätta uti att lemna damerna ensamma.
»Ercole stannar nog hos eder en stund», svarar
den äkte mannen, »och känner jag honom rätt,
skall han nog veta att roa er.»
Frisk blåser hafsbrisen in genom det aflånga
rummets tre öppna fönster. I det ena står den
unge mannen alltjämt kvar, synbarligen ett rof
för dystra tankar, medan han låter blicken utan
mål irra ut i den vida rymden, ut öfver hafvet,
som omedelbart bryter sig mot den lodräta klip-
pan, på hvilken huset är bygdt.
Vattnets nära grannskap har alltid utgjort vil-
lans förnämsta dragningskraft. Det skänker svalka
under sommarens heta dagar, och vågornas brus
bildar en musik, som isynnerhet tilltalar den unga
sentimentala Lizzi.
Det med balkonger och Here verandor försedda
huset ligger tämligen högt uppe; nedåt utsträcker
sig terassformigt trädgården med sina lusthus och
slingrande gångar, beskuggade af storbladiga pal-
mer, plataner och blommande akacior.
Elena hyser medlidande med den unge mannen.
För att visa honom, det hon ej är vred öfver
hans häftiga ord, går hon till honom med cigar-
rerna.
Ercole ser upp i hennes lugna, blida ansikte,
och han gripes på nytt af passionen. Han be-
herrskar sig dock och ber:
»Signora Elena, signora, förlåt hvad jag nyss
sade ... Vill ni tillgifva min öfverilning?»
»Min vän», svarar Elena mildt, »jag är ej mer
ond på er?»
»Jag .förtjänar ej ert öfverseende, ty jag är ju
ett odjur, medan ni är den personifierade god-
heten.»
»Nej, säg ej så!» och hon vill gå vidare.
»Men hvarför är ni nu för tiden så hård mot
mig? Ni unnar mig aldrig mer ett enda ord —
— hvad har jag egentligen gjort? Hvarmed har
jag förbrutit mig?
»Hvarför är ni så förändrad? Ack, säg mig det,
så att jag sedan må få uttala mitt hjärtas alla
tankar,’må få bikta allt, hvad som rör sig i min
själ!» Härvid var den unge mannens stämma nä-
stan ohörbar af inre sinnesrörelse.
»Min vän, fattar ni då ej, att min plats ej är
här? Kom med mig in i rummet och sätt er hos
min man, som redan tyckes vänta på mig för att
få en ny cigarrett; han är nu en gång van vid
att mottaga dem ur min hand.»
Graciös och smidig ilar Elena fram till Berta-
relli och glider ned på en låg stol vid hans fot-
ter, hvarunder det äkta parets blickar kärleksfullt
mötas.
Oafvändt betraktar Ercole dem, hvarvid den vil-
daste svartsjuka rasar i hans bröst.
Han är just i begrepp att lemna fönstret, ty den
tafla han har framför sig är nära att göra honom
vansinnig.
Men i detsamma är den unga frun åter vid hans
sida, och i det hon medlidsamt betraktar hans för-
störda drag, frågar hon:
»Signor Ercole, vill ni ej sjunga den vackra
franska duetten tillsammans med Lizzi ? Min man
och jag önska så mycket att få höraden!»
Utom sig öfver Elenas kallblodighet hväser Ercole
fram mellan tänderna:
»Är ni ej egentligen en demon, som så gycklar
med en mans känslor? Fruktar ni ej min svart-
sjuka, när ni så oförsynt, som nyss, midt för mina
ögon vågar kokettera med er make? Har ni al-
drig hört talas om, att förälskade narrar, sådana
som jag, bruka döda de män, som hindrande träda
deras kärlek i vägen?»
Till utseendet förblir den unga kvinnan lugn;
hon låtsar sig ej ens ha hört de lidelsefulla orden.
Ercole fortfor: »Signora, jag ber, lek ej med
elden! Akta er, ty jag hotar ej på lek. Vakta er,
att jag ej en dag dödar er man, och då är ju
skulden er, ty det är då er kalla hjärtlöshet, som
drifver mig till ett brott!»
Utan att svara aflägsnar sig Elena, men nu äro
hennes drag djupt allvarliga, och man ser tydligt,
att en pinande och plågsam tanke sysselsätter hen-
nes sinne.
Lizzi slutar just sin sång, för-hvilken hon mot-
tager sin svågers tacksägelser.
Flickan närmar sig Ercole, dragen till honom
liksom mot sin vilja, och frågar med osäker
stämma:
»Signor Ercole, hvad tycker ni om våra skotska
ballader?»
»Skotska ballader?» mumlar han drömmande,
som om han nyss hade uppvaknat ur en sömn.
Huru modlös är ej den blick, som flickan drö-
jande kastar på ynglingen. I den läses den hopp-
lösa kärlekens sorgliga historia.
Månne Ercole ens lägger märke till all den till-
gifvenhet, som här oförbehållsamt bjudes honom ?
Hvarför försmår han väl den fagra lilla blommän,
som så gärna vill utveckla all sin rika skönhet
inför honom, och griper i stället, likt en okynnig
pojke, efter den förbjudna frukten?
(Forts.)
Innehållsförteckning:
Josephine Varenius ; af F. A. Wingborg. (Med porträtt.)
— En bal; dikt af Gurli. — Umgänget med naturen; några
vårerinringar till alla mödrar af M. iV. — Teori oeh praktik;
af Aurore Lundqvzst. — Förbiskymtande skuggor ur förra sek-
lets kvinnovärld ; för Idun af Birger Scköldström. II: En eclip-
serad actrice. — Redovisning för insamlingen till Iduns skol-
lofskoloni. (Forts.) — Stark som döden; berättelse för Idun
af E... — Husmoderlig almanack : juni ; af Stenia. — Nya mo-
der och »magasins de nouveautés». Nägra anteckningar från
Paris för Iduns läsarinnor af Cecilia Warn. — Smånotiser
från kvinnovärlden. — Teater och musik. — Loretos madon-
na ; en skildring från Italien, förIdun afHilda Hintxe. (Forts.)
De smycken, som fortfarande för den s. k. lilla toaletten äro förherskande, äro alltjämt de små emaljerade blommor och fjärilar, som under vintern 1890 väckte sa stort
uppseende i Paris. De modernaste äro Viol-, Blåklint- o. Penséebroscherna samt de små hvit- och blåemaljerade fjärilarne. Prisen ställa sig olika fr. 6 till 15 kr. Sändas efter
rekvisition till landsorten i rek. bref, från Juvelerar HALLBERG, Regeringsgatan 9.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
