Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 23. 5 juni 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
178 I DU N 1891
**É£j££Æ££ÉÉâÉ£âÉÉÂÉâàÉ£ÉÉ*ÉÉÉÉÉÉ££ÉÉÉÉÉÉÉÉÉÉÉÉÉ*â*£êâÉÉÈÉÉÉâ*ÉÊÉ£ÉÉÉâ*ÉÉÉÉÉÉÉɣɣg£éi£££££*££*
Och göms din gärning i en okänd vrå, Där Gud allsvåldig själf för hären fram,
Så fyll din plikt med lust och fröjd ändå, Där är för stoftets son det ingen skam
Fast ej millioner mänskoögon se det; Att stå som simpel krigare i ledet.
fjAUAR.
FZ********************?***¥9¥¥¥¥¥¥¥WW¥W&&§R¥W¥SWWf*9¥&¥¥9¥¥¥¥¥WW¥¥¥¥W?W¥9¥¥¥SWW9gW9¥¥¥¥¥?
trodde sig genast vara fullfärdig skald. Rim
och vackra ord — mer kunde väl icke behöf-
vas. Ej långt därefter uppträdde hon som
poet vid hvarjehanda högtidliga tillfällen, så-
som födelsedagar, bröllop, m. m., och rönte
den framgång, som ofta nog kommer tillfäl-
lighetsdiktaren till del. Detta var den Da-
linska, namnsdagsdiktningens, period.
Därpå följde lärodikternas, så de fosfori-
stiskä sagospelens och de hemska balladernas
tid. Sedan kommo arbeten i Götiska för-
bundets stil med fornnordiska motiv och Teg-
nér-efterbildningar och till sist sonettdiktning
i Snoilskys manér.
Under den tid Selma Lagerlöf dyrkade
den fosforistiska skolan —- hon var då nitton
år — hade hennes yngre syster tagit hennes
diktning i sitt hägn. Denna yrkade framför
allt på ett klingande och lättflytande språk.
De båda systrarna upprättade en dockteater,
måhända någonting alldeles »enastående» i
sitt slag. Naturligtvis skrefvo de sina pjäser
själfva. Den äldre förde pennan, den yngre
skötte granskningen. För kuriositetens skull
meddelas här ett prof på denna dockteaters-
poesi.
Hofmästaren talar.
Som sagdt, den saken än jag minns.
Alektryo, vår unge prins,
på skönhet rik och ära,
han satt just vid sitt middagmål,
åt snöhvit glace ur silfverskål,
men råkade sig. skära.
Skarp som en stråle knifven var.
Djupt in i prinsens hand den far,
och strax han börjar blöda.
Jag såg från sårets röda rand
till silfverfatet i hans hand
de dunkla droppar flöda.
De droppar fann jag likna då
en rosenkrans, som nedlagts på
en marmorgrafs ruiner.
Men också, som ni väl förstår,
uti en pudrad skönhets hår
ett smycke af rubiner.
När dockteatern blef omodern, diktade de
båda systrarna ballader. Detta skedde nä-
stan alltid nattetid — på dagen måste de
arbeta och läsa — och modigt kämpande
med.sömnen, smidde de samman rim på rim.
Om väggarne i det lilla flickrummet på Mår-
backa haft öron, hade de nog mången natt
fått höra vidunderliga saker. Nästa dag blef
det författade upptecknadt och afprofvades
sedan vid pianot, ty balladerna skrefvos all-
tid till vissa favoritmelodier, så att de lätt
skulle kunna sjungas.
Till denna glada tids dystra poesi hör
»Tsar Ivan den Förskräcklige», som, afsjun-
gen på en munter valsmelodi, åstadkom en
minst sagdt skräckinjagande effekt.
Det tycks, som om dessa båda systrar va-
rit bra barnsliga, alltför barnsliga kanhända.
Men det låg dock något genialiskt öfver de-
ras lekar. Det var två konstnärsnaturers för-
sök att gifva smak och färg åt en tämligen
enformig verklighet.
Den unga författarinnan var välbeställd se-
minarist, då sonetternas blomstringstid inföll.
Trots den nästan till ordspråk blifna öfver-
ansträngningen vid Norra seminariet, fick hon
dock tid att ganska flitigt besöka hufvud-
stadens teatrar och att sedan i sonettform
skildra, hvad hon där sett. Flere af dessa
sonetter ha varit intagna i tidskriften »Dagny».
Här meddelas en:
Fra Diavolo.
Det finns ett värdshus där i Terracina,
beskuggadt utaf lummiga plataner,
en tillflyktsort för främlingskaravaner,
tack vare viner, eldiga och fina.
När månens strålar, dallrande beskina
dess utaf murgrön kransade altaner,
utspelas där små glödande romaner,
beskyddade af Sancta Mandolina.
Då lutar ladyn sig mot rankans galler,
och nedanför i doftberusad natt
markisens röst dör bort i smeksamt daller.
I morgon tar han väl karbinen fatt
och plymbeskuggad kalabreserhatt
samt fordrar skatt af lydiga vasaller.
Vid denna tid hade Selma alldeles kom-
mit bort från det lif af drömmar och lekar,
som hon och hennes syster fört. Hon har
sedan dess fått smaka på åtskilligt af lifvets
allvar, ty sorg och bekymmer af flere slag
ha kommit på hennes lott. Men ur pröfnin-
gens eld har hon framgått luttrad och stärkt,
mera handlingskraftig och med både varmare
och djupare uppfattning af världen och män-
niskorna.
Redan samma år Selma Lagerlöf började
studera i Stockholm, uppstod hos henne tan-
ken att uppteckna och till ett helt samman-
foga de Vermlandssägner hon från flere håll
samlat och för hvilka hon fått så varma sym-
patier genom faderns ovanligt stora talang att
med friskhet och lif berätta om forna tider
och hans sätt att se allt gammalt i ett egen-
domligt strålande ljus. Tid och krafter räckte
dock icke till, hvarför det stannade vid blotta
tanken. I Landskrona upptogs åter idén;
arbetet afbröts än genom skolgöromål, än ge-
nom författarskap i Dagny, men med out-
tröttlig energi upptog hon det ånyo. Än
skulle ämnet utarbetas i romanform — åtta-
åringens beslut att skrifva romaner tyckes
förut ha varit alldeles förgätet, — än skulle
det bli ett skådespel, än skrefs det på vers,
än på prosa.
Slutligen bragtes hon dock af friherrinnan
S. L —d Adlersparre att på fullt allvar för-
söka sig med prosastilen, men den unga för-
fattarinnan var i förtviflan öfver sin oförmåga
att gifva den rätta stämningen åt det hon
ville berätta. Under flitigt studium af de
bästa författare sökte hon efter en passande
förebild; hon gjorde därigenom förtrolig be-
kantskap med det snillrika och sköna och
lärde att uppskatta betydelsen af ettvårdadt
språk, men sitt egentliga syftemål vann hon
ej. Så kom ändtligen för henne den tid, då
det ej längre blef fråga om att göra efter,
då hon kastade alla mönster, skolor och före-
bilder öfver bord för att uteslutande hålla sig
till sitt eget skrifsätt. Det är egendomligt
och förtjänar att här särskildt nämnas, att
hon samtidigt afsade sig allt hopp om literär
framgång. Hon ansåg sig visserligen ha fun-
nit just den stil, som passade för hennes
Vermlandshistorier, men hon tänkte sig ej,
att någon annan skulle känna sig tilltalad
af den. Hon gaf dock vika för sin systers
enträgna böner, eller rättare sagdt stränga
befallning, att insända några kapitel till Iduns
pristäfling, men då hon afskickat manuskrip-
tet, gaf hon luft åt sin misströstan genom
att bränna upp koncepten för att slippa på-
minnas om denna dumhet. Icke dess min-
dre fortsatte hon med en märkvärdig energi
arbetet på sin roman för att åtminstone kun-
na säga, att hon utfört något helt i sitt lif,
och genom att för några vänner uppläsa styc-
ken af berättelsen, som tilldrog sig deras lif-
liga sympatier, vann hon en viss själfför-
tröstan.
Att Selma Lagerlöf fick Iduus högsta pris
och därjämte ett varmt och odeladt erkän-
nande af prisdomarne, är allmänt bekant.
Den obemärkta lärarinnan har med ens blif-
vit en ryktbarhet, hennes bok har blifvit
granskad, diskuterad, tadlad och berömd, allt
till hennes egen stora förvåning. Att hela
romanen, när den en gång skulle komma ut,
borde göra ett visst uppseende, det hade hon
nog under det fortskridande arbetet på den-
samma lärt sig förstå; men att dessa kapitel
skulle så fästa det allmänna intresset vid
sig, det hade hon, som ofvan nämnts, varit
långt frän att ana. Såsom den bästa vinsten
af sin framgång räknar hon, att hon nu ge-
nom friherrinnan Adlersparres ingripande blif-
vit satt i tillfälle att under någon tid ode-
ladt kunna egna sig åt sin roman.
Bland allt det material, som stått mig till
buds, hur jag sökt att till denna skildring
utvälja, hvad som kunnat vara af allmännare
intresse. Med flit har jag afhållit mig från
någon karaktärsskildring, likasom jag under-
låtit att fälla något omdöme om fröken La-
gerlöfs skrifter. De ha dessutom blifvit till-
räckligt bedömda förut. Endast det vill jag
säga, att det i hennes yttre framträdande fin-
nes så mycket lugn och själfbeherskning, att
jag ej kan neka mig nöjet att tro, att hon
med förstånd och omdöme skall kunna lyck-
ligt afsluta sitt verk. Att fantasi och poe-
tisk begåfning icke brista, det vet jag.
—n—s.
Teresa.
ç^cresa tror ej på älfi
från blotta, namnet hon hastar,
och sina regnvåta blommor
kon rätt i mitt anlct kastar,
Dylen när jag ser henne ila
med, vårdslöst, luftigt behag
kring gräsets fuktiga ringar —
då tror på älfvor jag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
