Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 23. 5 juni 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891
sängs utan kvällsmat. Aftonbönen förrätta-
des liksom morgonbönen, dock sjöngo vi all-
tid en hymn om kvällarne. Efter bönen om-
famnade vi mrs B., lärarinnorna och dem
bland kamraterna man tyckte om, hvarpå vi
gingo upp till våra sofrum. En stund efter
kom en lärarinna för att släcka gasen i rum-
men, och sedan voro alla samtal förbjudna.
Detta var lätt att kontrollera, då dörrarne
till sofrummen stodo öppna om nätterna.
(Ports. o. slut i Dästa n:r.)
”Iduns skollofskoloni”
Tack vare våra läsarinnors offervilliga
bistånd har insamlingen till skollofskolo-
nien nu så långt framskridit, att i det när-
maste ett tusental kronor influtit — ett be-
tryggande belopp för den goda sakens rea-
liserande på i hufvudsak samma grunder
som i fjol. Barnen komma äfvenledes
denna gång att utses från olika af huf-
vudstadens församlingar — fattiga, svaga,
men välartade barn, som genom god flit
och goda seder gjort sig särskildt förtjänte
att ihågkommas till denna glädjefulla, själs-
och kroppsstärkande rekreation, af hvilken
de alla så väl äro i behof.
Som föreståndarinna för kolonien hafva
vi tillfredsställelsen att äfven i år se med-
följa fru Fredrique Falk. Dagen för ut-
flyttningen är ännu icke definitivt bestämd,
men torde densamma antagligen komma
att försiggå under loppet af nästa vecka.
* *
Yi fortsätta här redovisningen för de influtna
medlen.-
Transport 821: 16. Nyinflutna medel: Ejda
1: 50; Vårgårda 5: —; A. och E. 2: —: Ernst och
Signe 2: —; Oscar Ericsson, Karlskrona 0: 50; Lou-
ise H. 0: 50; Cafour 1: 30; »Tante Ulla» 2. —;
Minne af Ivan, Karlskrona 10: —; L. K. Östersund
15; —; E—n 2: —; E. och I. S., Halmstad 2: ■—;
Pyra små syskon och deras tjänare i Arjeploug 5:—;
A. J. Johansson m. fl., Berg; 8; —; C. Kbg, Ud-
devalla 1: —; Prenumeranter på Idun i Grenna
3: —; Jeanna 1:—; »Lilla moster» 12: 50; Edla L.
Sala 10: — E. W. C. B., A. B., O. T., F. B.,
O. A., J. L., H. L. Helge Birger och A, J., Skul-
tuna 2: 50; H. F. 2: —-; A. E. Kalmar 1: —: Ags
10: —; B. B. S—11 5: —; Barnavän 1: —; Koloni-
vänner i Bobertsholm och Born 10: —; Jean, Gö-
teborg 5: —; Onämnd, Eskilstuna 8: —; Ellen och
Algott 2: —; S. och I. 3: —; Prenumeranter i
Trollhättan 5: —; A—d 1: —; Nils och Barbro 1: —;
C. W., Tockarp 3: —; Eric och Birger 2: —; Hil-
dur och Hedvig 2: —; A. M. J. 2: —; H. L.
10: —. Summa 980: 96.
(Forts.)
Stark såsom döden.
Berättelse för Idun
af E . . .
(Forts. o. slut fr. föreg. n:r.)
S
ennes omfamning pinade honom, han
skulle gärna velat rycka sig lös, men
han vågade det icke. Då hennes armar åter
sjönko ned på täcket, reste han sig upp med
en suck af lättnad.
»Jag för med mig professor A.,» sade han,
»han förstår naturligtvis din sjukdom bättre
än provincialläkaren, och han skall snart
göra dig frisk igen.»
I DU N
»Låt honom icke komma in,» bad hon
sakta, »han kan ingenting göra.»
»Han har rest hit för din skull,» sade
Heydenberg kort, »och jag önskar, att han
undersöker dig.»
Hon kastade en ängslig blick på honom.
»Som du vill,» sade hou undergifvet.
Heydenberg öppnade dörren, och professorn
inträdde. Det var en högväxt medelålders
man med skarpa grå ögon och hög, bal pan-
na. öfver hans slätrakade ansikte låg ett
uttryck af hårdhet, som föga mildrades af
det förbindliga leende, hvilket för ögonblicket
krusade de tunna läpparne.
»Hur står det till?» frågade äfven han, i
det han närmade sig sängen.
»Er konst är vanmäktig,» svarade hon
med ett nästan fiendtligt ögonkast.
»Med er tillåtelse, fru friherrinna, det vill
jag afgöra själf.»
Heydenberg drog sig tillbaka från sängen,
och läkaren lade örat mot den sjukas bröst.
Hans undersökning var långvarig och nog-
grann, och hans skarpa ansikte fick därunder
ett uttryck af spändt intresse, mer förskönande
än det kalla leende, som nyss sväfvat där-
öfver.
Heydenberg hade vändt sig bort, han er-
for en underlig, kväfvande känsla. Han
sökte intala sig, att ingen fara vore för han-
den, att hans dystra aningar voro framkal-
lade af en uppjagad fantasi, men likväl var
han ej i stånd att öfvervinna dem, och han
kämpade förgäfves att återvinna sitt vanliga
lugn. Då läkaren reste sig upp från bäd-
den, vände han sig om och såg på honom.
Professorns hårda anletsdrag hade fått ett
uttryck af stelt allvar.
»Hur är det?» frågnde Heydenberg oro-
ligt.
»Jag skall skrifva ett recept,» ljöd svaret.
»Yar god och följ mig ut i salen, herr baron.»
»Men kom snart igen,» hviskade den sjuka.
Heydenberg nickade, och de bägge männen
lemnade rummet.
Helène vände sig oroligt på bädden. »Ka-
rin,» hviskade hon, »är det ordentligt här-
inne? Lillans leksaker ligga väl inte fram-
me, jag vet, att han plågas af oordning.»
»Allting är, som det skali vara, nådig
frun. Nu skall jag bara lägga filten till-
rätta öfver fötterna.»
»Tackl Sätt sedan fram en stol vid huf-
vudgärden, alldeles tätt bredvid, förstår du.
Tack, nu kan du gå in till lillan.»
»Och lemna friherriunan alldeles ensam?»
»Det gör ingenting, han kommer genast,
jag hör redan hans steg. Tack, tack, gå nu.»
Tjänarinnan aflägsnade sig. Helène låg
stilla och lyssnade; ännu hördes intet ljud
från salen, hennes inbillning hade bedragit
henne. Ack, att han kunde dröja så länge,
då han ändå visste att . . . Men tyst, nu
hörde hon steg därute, dörren öppnades, och
hennes man närmade sig bädden.
»Älskade,» hviskade hon, »sätt dig där
hos mig. Du vet ju, att jag skall dö?»
Han visste det, han böjde jakande på huf-
vudet.
»Du skall ej sörja mig mycket,» sade hon,
»jag har ej varit, sådan jag bort vara; men
innan jag dör, måste jag tacka dig därför,
att du alltid varit så god!» Hon lade ar-
marne om hans hals och drog honom tätt
intill sig.
Han lösgjorde sig sakta ur hennes omfam-
ning. »Säg icke så,» mumlade han doft.
»Jag var ej en passande hustru för dig,»
sade hon och tog hans hand. »Jag förstod
181
det redan, då vi voro förlofvade, men jag äl-
skade dig, och jag kunde ej låta dig gå bort.
Och jag tänkte, att din kärlek skulle ha öf-
verseende med mig. Då du ville inviga mig
i dina intressen, blef jag rädd. Jag förstod
så föga ditt arbete, och jag afskydde det, där-
för att det drog dig bort från mig; jag ville
rå om dig alldeles ensam. Det var orätt,
jag borde försökt att förstå dig bättre, och
jag har velat det sedan.»
Det låg en förebråelse i dessa ord, en
ofrivillig påminnelse om alla de gånger hon
försökt att närma sig honom och blifvit till-
bakastött. Han kände förebråelsen, hans
blick hvilade med ett smärtsamt uttryck på
mattan framför hans fötter, och han besvarade
ej hennes handtryckning.
»Men du har alltid varit god,» fortfor hon
efter en stund, »äfven sedan du upphört att
älska mig, var du god — och trofast,» till-
lade hon sakta, »jag tackar dig!»
Han lösgjorde sin hand med en hastig rö-
relse. »Försök att sofva, » sade han nästan
hårdt, »du tröttar ut dig, du talar för myc-
ket.»
»Jag kan ej sofva,» svarade hon, »och
tiden är så kort. Låt mig få hålla din
hand 1»
Hennes stämma ljöd matt, och en hes
hosta följde på orden.
Han räckte henne handen och frågade oro-
ligt: »Kan jag göra något för dig?»
»Ingenting,» svarade hon. »Jag har det
så godt. då du sitter här!»
Hon såg på honom med ett drömmande
uttryck i ögonen; så småningom spred sig
en svag rodnad öfver hennes kinder, och hon
sade mycket sakta: »Jag har så ofta läng-
tat att få kyssa dig; säg, får jag?»
Han blef blek och vände bort hufvudet.
Hon dolde ansiktet i kudden och hviskade
knappast hörbart: »Förlåt mig, Axel!»
Då lutade han sig öfver hennes hufvud-
gärd, vände med mildt våld hennes ansikte
uppåt och tryckte en kyss på de brännande
läpparne.
Hon såg på honom med en vidöppen för-
vånad blick, så slog hon plötsligt bägge ar-
marne om hans hals och kysste honom än
en gång med passionerad häftighet. Därefter
tog hon ånyo hans hand i sin och låg all-
deles tyst med slutna ögon.
Heydenberg satt tillbakalutad i stolen och
blickade stelt framför sig.
Hon älskade honom således; han visste
det förut, han hade stundom betraktat det
som en verklig olycka. Han kunde ej be-
svara denna kärlek, han ville ej hyckla, och
han hade ofta afvisat hennes smekningar med
isande köld. Han hade lärt henne att dölja
sina känslor, och han hade kommit så långt,
att han nästan glömt deras tillvaro; men nu
framträdde de ånyo i all sin ursprungliga
kraft, nu, när döden nalkades. Hon fordrade
intet igen, hon endast gaf, hon var lycklig,
blott hon fick hålla hans hand. För första
gången kände han, att det låg något rikt och
underbart i en sådan kärkek, och för första
gången frågade han sig med en känsla af
ångest: »Hur har jag kunnat visa en sådan
gåfva ifrån mig?»
Han böjde sig ner och såg på henne. De
aftärda dragen buro ännu spår af hennes
forna skönhet, och han kände, under det han
betraktade henne, att något af den släckta
ömheten åter flammade upp i hans själ. Om
hon förut närmat sig honom så öppet och
oförskräckt som i kväll, då hade kanske allt
varit annorlunda, men det hade ständigt le-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
