Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 24. 12 juni 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 I DUN 189
ning. Dessa synpunkter förordade en inskränk-
ning i giftorätten, rättighet för kvinnan att
förvalta den egendom, som är henne enskildt
tillhörig, förhud för mannen att utan hustruns
samtycke bortskifta, förpanta eller sälja boets
fasta egendom samt slutligen ett par uttalan-
den i fråga om ansvar för gäld eller om arfs-
andel i boet. Ehuru förslaget i vissa afseen-
den ej ville gå så långt som frih. Stackelbergs
förslag från 1883, fann man dock frih. S. så-
som en liflig försvarare af förslaget, då han i
alla fall ansåg det vara ett steg framåt. Sär-
skildt yttrade sig frih. S. angående dispositions-
rätten öfver boet. Denna rätt var i praktiken
redan fördelad mellan man och hustru så, att
åtminstone i vissa landsdelar hypoteksförenin
garna ej bevilja inteckning i fastighet, som
tillhörde det gemensamma boet, utan att både
man och hustru underskrifvit förpantningsbref-
vet. Denna goda sedvänja ville frih. S. nu
ha upphöjd till lag. Och häri gaf riksdagen
honom rätt. Båda kamrarne enade sig om
den ifrågasatta skrifvelsen, som sålunda afläts
till k. m:t.
Detta var icke det enda för kvinnan viktiga
steg, som togs vid 1884 års riksdag. I be-
stämmandet af den svenska kvinnans ställning
spelar denna riksdag en synnerligen viktig
roll, och den har i mycket frih. Stackelberg
att tacka för hvad som i detta afseende blef
uträttadt.
1884 års riksdag har vidare att på sitt vinst-
konto anteckna en reform af största vikt Det
var nämligen då, som beslutet om kvinnans
myndigblifvaude vid 21 års ålder genomdrefs.
Denna reform var så mogen att genomföras, att
något motstånd knappast ifrågakom. De ord
frih. Stackelberg vid frågans afgörande yttrade,
afsågo endast att häfda könens likställighet i
fråga om myndighetsåldern, på samma gång de
utgjorde ett svar på några af en föregående
talare framställda anmärkningar.
Sin verkligen nobla ståndpunkt i bedömandet
af kvinnans ställning och af de kraf, som för
hennes räkning rättmätigt kunde ställas på
samhället, visade frih. Stackelberg bäst i den
debatt, som vid riksdagen 1884 uppstod rö-
rande kvinnans politiska rösträtt. Att frih.
S. varmt förfäktade den politiska rösträttens
utsträckning äfven till kvinnan, faller af sig
själft, men i sitt anförande rörande denna
fråga fällde han några yttranden, som äro
synnerligen karaktäristiska för hans ståndpunkt,
på samma gång de lemna en förklaring på det
faktum, att frih. Stackelberg alltid gärna och
med uppmärksamhet hördes i kammaren. Han
yttrade därvid:
»Det är icke för kvinnans skull, icke för
hennes eget intresse, som jag ifrar för, att hon
skall tillerkännas sina mänskliga rättigheter,
utan därför att dessa rättigheter äro undan-
hållna, lika godt hvem. Icke för kvinnans,
utan för statens, för samhällets egen skull ön-
skar jag, att kvinnan måtte få sin rösträtt och
valbarhet erkända. Riksdagen, sådan han nu
är sammansatt, representerar icke svenska fol-
ket, utan på sin höjd »manfolket». Och sin
ståndpunkt i frågan preciserar frih. Stackel-
berg ytterligare, då han i samma anförande
säger. »Jag fäster mig icke vid, om kvinnan
har någon särskild fördel af likställigheten,
men jag anser denna vara välsignelsebringande
för vårt land.» Denna moderata åskådning,
som icke såg frågan såsom en partifråga, utan
såsom en viktig samhällelig angelägenhet, gaf
frih. Stackelbergs ord en särskild vikt, och
landshöfding Sparre, hvars drastiska humor
gärna valde kvinnofrågan till skott-tafla, vände
sig dock sällan eller aldrig mot frih. Stackel-
berg. Kvinnans politiska rösträtt blef som be-
kant den gången icke någon verklighet.
Det såg nästan ut, som om riksdagen år
1884 förtagit sig, ty under de följande åren
hörde man föga af kvinnofrågan. Mycket torde
härtill hafva bidragit, att de viktiga ekono-
miskt-politiska frågorna allt mer framträdde och
togo alla krafter och allas uppmärksamhet i
anspråk. Äfven frih. Stackelberg deltog i stri-
den om det nya ekonomiska systemet, men
han fick knappt upplefva stridens slut. Han
afled nämligen hösten 1888.
Frih. S. hade dock ej under dessa är varit
overksam i arbetet för kvinnans rättsliga ställ-
ning. Då det större verksamhetsfältet, riksda-
gen, på grund af omständigheterna stängdes
för kvinnofrågan, vände han sin förmåga till
ett mindre arbetsfält, Föreningen för gift kvin-
nas eganderätt. Han var en nitiskt arbetande
ledamot af denna förening och från 1886 dess
ordförande.
Bland kvinnofrågans pionierer var frih. Stac-
kelberg en, och kanske den som tagit de kraf-
tigaste och mest verkande spadtagen för att
för denna fråga jämna vägen till framgång.
Med lugn moderation, men varmt och vältaligt
förfäktade han sin sak, och han förstod att ej
blott föra den framåt, utan ock att fästa upp-
märksamheten på hvad ännu ytterligare åter-
stod att göra Man kan utan öfverdrift säga,
att mycket, som gjorts och kommer att göras
i denna sak, är skördar, hemtade från den
sådd, som en gång gjordes af Berndt Oskar
Stackelberg.
H. L. Victorin.
Eldtrollet.
Berättelse af Anna Waldenberg.
S
tella och hennes far och mor bodde i de
allra finaste rummen på hela herrgården.
De hade hyrt dem för sommaren, och de voro
riktigt vackert inredda med hvitmålade möbler,
soffor och stolar klädda i rosiga öfverdrag och
hvita, luftiga gardiner öfver alla fönster.
Men det var inte där Stella trifdes bäst.
Skulle hon’ vara inomhus, så satt hon helst
inne i stalldrängens lilla grå stuga nere vid
sjön, i ett litet lågt, mörkt rum med nedrökt
tak, brunmålad träsoffa, balsaminer i fönstret,
osopadt golf och med en inbiten lukt af stekt
sill och sura smorlädersstöflar.
Inte tyckte hon precis där var så fint och
elegant, men hon fann sig ändå så innerligt
väl i den lilla stugan, ty där bodde hennes
bästa vän, Vall-Karin, stalldrängens lilla tio-
åriga flicka, och ditin hittade Stella alltid, så
fort Karin var hemma.
Men allra roligast var det att gå till Karin
ut på ängsmarkerna, där hon vallade sina kor.
Det var en duktig unge, den där lilla vall-
flickan, stor och grof och försigkommen, så
att hon såg ut att vara flere år äldre än Stella,
ehuru deras ålder i verkligheten endast skilde
på några månader.
Karin var också den beskyddande, Stella
skyddsliogen.
När Karin sprang efter hjorden i sin lilla,
korta, rutiga kjol, barhufvad och barbent med
ett stort spö i handen, hojtande och skrikande
och snärtande de lataste kossorna på benen,
så de helt ängsligt gåfvo sig till att skumpa i
väg, då sprang Stella efter med lysande ögon
och full af beundran för sin vän, som kunde
få alla dessa stora djur att lyda sig. Och när
Karin till och med vågade sig på tjuren, denne
ilskne best, som stångat en karl nära på till
döds, och som ingen annan än hon tordes
möta ensam, då höll Stella sig bakom henne,
andlös och förskrämd för hvart slag han fick,
men med hjärtat svällande af segerfröjd, då han
ändtligen vände om och skumpade i väg på
samma sätt och ät samma håll som korna.
När kreaturen voro beskedliga och inte gjorde
några försök till ströftåg på förbjuden mark,
kunde de båda flickorna egna sig åt sina en-
skildta nöjen.
De plockade smultron på dikesrenarne, gjorde
korgar af lönnblad och gräfde upp bergsöta.
Regnade det, kröpo de in i Karins små riskojor,
som hon byggt åt sig litet här och där i trak-
ten. Och när de sutto där hopkrupna med
händerna om knäna, brukade Karin berätta hi-
storier, besynnerliga, hemska historier om tom-
tegubbar, som man träffade i källaren, och som
skänkte en sin vante, och om hvita spöken,
som reste sig bakom stenar, och om troll, som
knackade i berget.
Och det märkvärdigaste af allt var, att allt-
ihop var sannt, ty antingen var det hennes
mamma eller hennes pappa eller någon af grann-
gummorna, som sett det.
Stella kände kalla rysningar gå igenom sig
frän hufvud till fot, men ändå ville hon höra
mer. Hon tyckte, det växte upp en underlig,
ny värld omkring henne, befolkad med osynliga
varelser, som rådde om allting omkring dem,
berg oeh luft, skogar och sjöar, källare och
vindar, och som kunde sträcka ut sina händer
oeh taga fatt i henne när som helst.
En af de där hemlighetsfulla varelserna sys-
selsatte henne likväl mer än de andra, och det
var eldtrollet. Det hade Karin sjelf sett, sade
hon.
I våras när hon en eftermiddag tillsammans
med de andra skolbarnen gick hem från skolan,
hade det kommit efter dem i en stor, lysande
vagn med fyra hästar för, och det hade sprutat
eld om både hästar och vagn, och trollet själft
såg ut som en stor eldkvast. Hon och de
andra hade skrikit oeh sprungit, men nästa
gång de sågo sig om, hade alltsammans varit
borta igen.
Det där eldtrollet låg Stella i sinnet. Hon
vågade aldrig vara ensam i skymningen hvar-
ken ute eller inne, och hon kunde aldrig gå
tre steg hvarken midt på dagen eller en kväll,
utan att vända sig om och se, om eldtrollet
kom efter henne i sin stora, gnistrande vagn.
Värst var det ändå, att hon inte vågade tala
om för sin mamma, hur rädd hon var. Hon
skulle bara ha skrattat åt henne och tyckt, att hon
var dum som en liten femåring, ty hennes
mamma hade aldrig sett några tomtar oeh troll
och trodde inte heller, att det fanns några.
Det fordrades, att Stella skulle ha utomor-
dentligt roligt, för att hon skulle glömma bort
sitt eldtroll, och det hade hon också merändeR
en gång om dagen, nämligen när hon följde
med Karin och stalldrängen för att rida ut
hästarne till vattning eller bort till en äDg,
där de skulle stanna öfver natten.
Man gaf henne alltid de äldsta och sediga-
ste hästarne. Men där hon satt på sin gamle,
kolugne Brunte, gränsle och barbacka utan både
piska och grimma, kände hon sig ändå som en
prinsessa på sin gångare god och inbillade sig,
att hon styrde honom genom att rycka honom
i manen.
En afton skulle man bort till en mycket af-
lägsen äng. Nästan alla hästarne voro med.
Rättarens Kalle, en statpojke, Stella, stalldrän-
gen oeh Karin hade satt sig upp och föste de
lediga hästarna emellan sig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
