- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1891 /
198

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 25. 19 juni 1891 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

198 I DU N 1891
och förmågan att tillegna sig dem, hon ringaktar
dessa prosaiska bestyr och vill hellre utbilda sig
till lärarinna eller »tjänsteman» än till husmoder.
Så kommer friartiden, och flickan blir kanske för-
lofvad och gift. Då visa sig snart i det unga
hemmet alla bristerna i makans och moderns upp-
fostran, och hon får bittert lida därför — och med
henne man, barn och tjänare.
Så där ungefär målar förf. i artikeln »Medan
vinden blåser». Och att förf, i mycket häraf har
rätt, kan ju icke bestridas. Bildningen ensam kan
ej göra kvinnan lämplig för uppfyllandet af hennes
plikter såsom maka, mor och husmor. Men —
nu kommer mitt lilla inlägg i frågan — hvems är
felet ? De nya idéernas om kvinnoemancipationen,
svarar förf.: och de unga flickornas, som följa dessa
idéer, och därigenom blifva sådana där förlästa,
teoretiserande damer, hvaraf vår tid öfverflödar.
Nej, vågar jag säga, det är ej så. Med detta trägna
skolarbete kan dock, om saken ordnas förståndigt,
en praktisk utbildning i hemmet förenas. Alltid
blifva några timmar på dagen öfriga, sedan skolans
fordringar äro tillfredsställda. Hvartill användas de
af flickorna? Att läsa »roliga böcker», hvilket
snart betyder romaner, eller på sin höjd till ett
litet handarbete, som måste bli färdigt till en stun-
dande födelsedag. Hvarför kan ej dä en mor, om
hon f. ö. själf är huslig, låta flickan på sina lediga
stunder hjälpa till vid några hushållsbestyr, helst
sådana, som kräfva rörelse och litet kroppsansträng-
ning. Mor svarar kanske: flickan orkar ej, sedan
hon läst hela dagen. Jo bevars, ty omvexling i
arbetet är hvila, det är vederkvickelse. Hennes
ansträngda hjärna hvilar sig, och nerverna lugna
sig, medan hon skyndar ut för att göra något litet
uppköp för hushållet, eller medan hon dukar bor-
det eller stryker en underkjol. Ser hon sin mor
i spetsen för arbetet, vänlig ,glad och intresserad,
skall hon ej undandraga sig att vara med däri,
om hon uppmanas. Hon skall kanske t. o. m.
själf erbjuda sin hjälp. Men afvisa den ej då,
goda mamma, om den ock endast kan göra dig
ringa nytta, utan uppmuntra i stället från början
hearje det minsta af din dotters försök på detta
viktiga område! Skulle det ock under terminerna
»bli så litet af» med dessa på småstuuder gjorda
försök i huslighet, så förakta dem ej därför ! Snart
komma ferierna. Äfven då behöfver flickan ju
läsa, svarar modern. Nej, det hvarken behöfver
eller får hon, och hon gör det ej heller i 19 fall
af 20. Tag då under dessa somrar, dessa julstök
hennes hjälp i anspråk för de husliga bestyren
och låt henne arbeta med kroppen lika duktigt,
som hon under terminen arbetat med själen! Visar
hon i början motvilja, så kommer det sig af att
hon känner sig generad af sin okunnighet i dylika
saker; men småningom ger det sig, då hon medels
vänlig handling kommit till rätta med de ovana
göromålen. På detta sätt skall en förståndig mor
i de flesta fall kunna skydda sin dotter från att
bli en sådan där nervös, öfveransträngd ung dam,
som afskyr kök och barnkammare, men ändock
anser sig kunna göra en man lycklig, därför att
hon i bildning står honom så nära. Genom denna
omvexling af praktiska bestyr och teoretiska studier
skall flickan bli friskare, få ett jämnare och gladare
humör och i allo blifva mer egnad för fyllandet
af sina kommande uppgifter.
Ja, säger man, eder teori låter bra. Den har
blott det felet att, liksom flickorna, vara opraktisk :
den kan ej utföras. Om förlåtelse, men jag har
själf sett, att hvad jag här föreslagit går för sig
i praktiken. Jag vet specielt två hem, där modern
förstått att bevaka huslighetens intressen vid sina
döttrars uppfostran, på samma gång dessa fått en
modern skolbildning, läst alla de många ämnen,
som trängas i de högre flickskolorna, spelat piano
samt förvärfvat sig stor färdighet i handarbeten.
En af dessa döttrar har nu en förmånlig lärarinne-
plats vid" en flickskola, men hon kan samtidigt
själf laga och rusta sina kläder och är ej bort-
kommen i köket, om jungfrun blir sjuk eller fått
ledigt för en dag.
Därför, I mödrar, ber jag er: ingjuten hos edra
döttrar från deras spädaste år intresset för det
husliga, låt dem, i den mån de utvecklas, allt mer
taga del i edra arbeten och omsorger, rådgören
med dem i små hushållsfrågor och — framför allt
— släppen ej sedan taget, när flickorna börja få
allt mer af skolarbete, när de börja bli nervösa,
bleka och håglösa. Just då gäller det att kämpa
tapprast och ihärdigast mot den fiende till edra
barns helsa och lycka, som den moderna kvinno-
bildningen kan, men visst ej behöfver, blifva, och
som den ej heller skall blifva, om I viljen med
klokhet och kraft arbeta däremot i den riktning
jag här antydt.
H. H.
”Idrnis skollofskoloni.”
Som våra ärade läsarinnor möjligen genom
de dagliga hufvudstadstidningarne redan kän-
na, utflyttade Iduns skolofskoloui redan för-
liden torsdag, den 11 dennes, till sitt som-
marhem vid Boda. Färden anträddes kl. ö
på morgonen med ångfartyget Östhammar.
Den första despeschen har redan anländt
och förtäljer i korthet om utfärden :
»Vi hade blåst emot oss, men soligt, vac-
kert väder. Emedan vattenståndit i Väddö
kanal var ganska lågt, gingo de flesta af
passagerarne till fots på kanalbanken för att
undvika obehaget af att gå utom skärs.
Detta var för kolonisterna en god förströelse
och därmed följde äfven en annan fördel :
de blefvo uppvärmda. Matsäckarne anlita-
des flitigt på vägeD, och kaffe med smörbröd
bjöds, hvilket smakade synnerligen godt.
Alla matvaror blefvo i år utsända mån-
dagen den 8, och som de små kolonisterna
i år voro i god tid väntade, hade vi vid
framkomsten till Boda allting i ordning åt
oss: varm god risgrynsvälling och alla sän-
gar bäddade. Det såg mycket trefligt och
inbjudande ut.
Alla må väl och äro glada; i dag (den
13) är det något varmare i luften. Ännu
våga vi naturligtvis ej bada, ehuru barnen
ofta fråga, när detta nöje får taga sin
början.»
* *

*


Vi fortsätta här nedan redovisningen för
influtna medel :
Transport från förgående redovisning: 930: 96.
Nyinflutna medel: Namnsdagsblomma 5: —; A. E.,
Stockholm 6: —; Lilla Margit, Upsala 1: —; Ebba
G— 5: —; ü. D. M. N. I. 5: —; 4 lyckliga sys-
kon 2: —; Barnen på Hammar 5: —; Småttingar,
Upsala 0: 50; Ingi och Disa 2: —; I. K. 3: —;
Lulla 0: 90; A. B—t 5: -; A. L. 5: —; F. 0: 50;
A. E. 1: 50; I. och K. P. 2: —; E—n 1: —; J. W. 5: —;
Onämnd, Hernösand 1: —; Syskonen I. 2: —; Säf-
sjö klubb 5: —; Tynderö folkskola 10: 67; C. L.,
Nyköping 1: ■—; Nickan, Kärrgrufvan 1: —; Skol-
barn i S—o 2: 50; Från en liten skola i Helsing-
borg 5: —; Anna, Upsala 1: —; Sommargäster på
B—g 6: —; A. B., Sundsvall 10: —; »Fyrväpplin-
gen i Halland» 2:—; Lilla Ingeborg, Helsingborg3:11;
H— N— 20: —; Mary och Dick 1: 50; C. F. 1: 50;
»En fattiglapp» 0: 50; Från barnen vid Hargs
bruks småskola 1: 30; Från barn i flickskolan vid
Karmansbo 3: ■—; Lisa 1: —; Ida, Selma, Greta,
Jenny, Aide, Meta, Hanna, Magnus, Janne och B.,
Anundgård 2: 50; A. O. 2: —; Ferdinand, Augusta,
Hildur, Hedvig, Ester och Kuth, Sollefteå 3: —;
L. M. 0: 50; »Trion», Umeå 3: •—; Märta och Kjer-
stin, Göteborg 2: —. Summan 1123: 44.
Canitueeia.
Novell
af
Matilde Serao.
Från italienskan för Idun af E. N.
fjf^asqualina satt ensam i halfmörkret på en
träbänk framför den öppna, rökiga eld-
staden med händerna i knäet och fingrade
på sitt radband. Man hörde endast det sakta
mumlandet af hennes läppar, då de rörde sig
till bön. Det stora nedrökta köket med det
grönbruna träbordet, det mörka skåpet och
de mörkmålade stolarne, utan en enda ljus
punkt, förtonade sig i den växande skymnin-
gen. Den halfslocknade elden glimmade un-
der askan.
Plötsligt stötte en trätoffel mot den stängda
dörren. Pasqualina reste sig och öppnade.
Teresa visade sig på tröskeln med ett vat-
tenämbar på hufvudet, hon måste böja sig
litet i dörren, ty hon var för lång att gå
rak genom den, och hennes gestalt var ma-
ger och knotig. Pasqualina hjälpte henne
att sätta ned ämbaret på golfvet, och Teresa
stod ett ögonblick orörlig, men utan att
andas häftigare, trots den tunga börda
hon nyss burit på hufvudet. Därpå lös-
gjorde hon den trasa, som tjänat henne som
kudde under ämbaret, och bredde ut den på
en stol, ty den var genomdränkt. Och både
bomullshalsduken, som hon bar kring huf-
vudet, och de rufsiga, gråsprängda lockarne
i pannan voro alldeles genomvåta.
Under tiden hade Pasqualina tändt en
lampa. Det var en af dessa små koppar-
lampor, försedda med tre vekar, dränkta i
olja, och som bära ljussaxen till snoppning,
släckaren och vekputsaren hängande i tre
kopparkedjor. Därpå öppnade hon skåpet
och skar en tjock skifva brunt bröd, lade en
bit stark-ost på den och räckte Teresa hen-
nes kvällsvard.
»Och Canitueeia?» frågade hon.
»Jag har inte sett henne.»
»Det är redan sent, och den slynan är
inte hemma än.»
»Hon kommer väl!»
»Teresa, kom ihåg, att du i morgon bitti’
klockan nio skall gå till Carinola med den
der mjölsäcken.»
»Ja, mor lilla.»
Utan att äta, tog Teresa brödet och osten
och stoppade det i den djupa klädningsfickan
Men hon stod ännu kvar ett ögonblick med
halföppen mun och stirrande blick, utan an-
nat uttryck än dödlig trötthet.
»Nu går jag! God natt!»
»God natt igen!»
Teresa aflägsnade sig och tog långsamt
vägen mot Croce, där fyra små stackare vän-
tade henne i ett litet kyffe för att få äta
kväll med henne.
Pasqualina stannade på tröskeln och
ropade :
»Canitueeia!»
Ingen svarade. Den kyliga februarikväl-
len hade sänkt sitt mörker öfver landskapet.
Pasqualina skärpte blicken för att kunna se
genom dunklet. Därpå ropade hon ännu
en gång med ett litet uppehåll: »Canituc-
cia! Canitueeia!»
Ingen svarade, och med en svordom gick
Pasqualina ned på gången, som ledde genom
trädgården fråu förstudörren till trädgårds-
porten. Där stannade hon och tittade bort
emot vägen till Carinola, mot genvägen till
Madonna della Libera — den enda väg, som
delar den lilla byn Ventaroli i två delar.
Men ingen Canitueeia syntes till.
»Måtte hon dö, det afskummet», mum-
lade hon.
Ett kväfdt jämrande svarade henne. Ca-
nituccia satt hopkrupen på trappstegen till
trädgårdsmuren, med hufvudet nedlutadt mel-
lan knäna, händerna instuckna i håret, och
jämrade sig sakta.
»Jaså, du sitter där? Och du svarar inte
— du borde bli hängd! Hör du, hvarför
gråter du? Har du fått stryk? Och hvar har
du Ciccotto?»
Canitueeia, en flicka på sju år, svarade
icke, utan fortfor att jämra sig ännu högre.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:44 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1891/0206.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free