Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 25. 19 juni 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 IDUN 199
»Hvarför kommer du sâ sent? Och Cic-
cotto? Säg sanningeu, — har du förlorat
Ciccotto?» Den gamla gummans ilskna röst
blef riktigt hemsk.
Oanituccia svarade icke, utan kastade sig
plötsligt framstupa pä marken med utbredda
armar och bara snyftade. Hon hade förlo-
rat Ciccotto.
»Ah, du eländiga, som förderfvar mitt hus;
— en slyna, det är hvad du är. Jaså du
har förlorat Ciccotto! Häll till godo! Du har
förlorat Ciccotto, du? Här har du för det!
Jaså, du har förlorat Ciccotto, där har du!»
Hon mättade slag och sparkar och örfilar
åt henne; och Canituccia stretade emot, slog
ifrån sig och skrek, men utan att gråta.
När Pasqualina hade tröttnat, gaf hon henne
en sista knuff och sade med hes röst:
»Hör du, din usling, jag låter dig bo i
mitt hus af pur barmhertighet, — om du
inte genast går ut och söker reda på Ciccotto
ute på fälten och för honom tillbaka hit, så
kom ihåg, att jag låter dig dö af svält på
landsvägen, som en tiggarunge, som du
också är.»
Canituccia, som ännu skrek efter alla slag
och knuffar hon fått, reste sig upp, och se-
dan hon dragit upp den röda kjolen kring
lifvet, begaf hon sig barfota bort på den väg,
som förde till la Libera,
Hon gick framåt och tittade till höger och
venster, i alla snår och buskar, i åkrar och
ängar, och ropade med låg röst på Ciccotto.
Hon hade förlorat honom, då hon gick hem,
hon hade icke märkt, att han icke följde med
längre. Men i den mörka natten kunde hon
ingenting urskilja. Hon gick framåt, allde-
les maskinmessigt, stannade oupphörligt och
såg sig omkring, men kunde ingenting se.
Hennes nakna fötter, som blifvit alldeles blå-
frusna i den kyliga vinternatten, kände
icke längre den frusna marken eller ste-
narne, som hon snafvade öfver. Hon var
icke rädd för natten eller ensligheten
rundt omkring, hon ville bara finna Cic-
cotto. Hon börde endast Pasqualinas ord,
som sagt, att hon icke skulle få någon mat,
om hon icke kom tillbaka med Ciccotto.
Hon led af en vild, gnagande hunger.
Men om hon förde Ciccotto med sig hem,
skulle hon få äta. Det var det enda hon
tänkte på. Och hon ropade och ropade och
sprang fram mellan de höga häckarne, som
en liten svart prick, som rörde sig i den
lugna natten.
»— Lilla Ciccotto, min Ciccotto, bvar är
du? Ciccotto, Ciccotto, Ciccotto, kom till Ca-
nituccia! Om jag inte har dig med mig hem,
så får jag ingen mat af mor Pasqualina!
O Ciccotto, o Cicotto!»
Hon hade kommit ut på landsvägen, som
leder till Cascano, Sessa och Sparanisi. Den
hvita vägen slingrade som ett ljust band ge-
nom mörkret, och den lilla skuggan af det
förtviflade barnet antog underliga former på
marken. Hennes stämma började bli trött.
Nu sprang hon som en galning och ropade
på Ciccotto af alla krafter. Två gånger satte
hon sig förtviflad, tillintetgjord på marken,
två . gånger började hon åter springa. Ändt-
ligen hörde hon en svag grymtning, därpå
en liten galopp, och där kom Ciccotto ru-
sande och började nosa med trynet på hennes
fotter.
Ciccotto var en liten hvit gris, med en grå
fläck på ryggen, tjock och trind. Canituc-
cia skrek högt af glädje, tog Ciccotto i fam-
nen och vände om hem, med en sista an-
strängning af sina uttröttade ben. Hon
skrattade och pratade, tryckte Ciccotto till
sitt bröst för att icke förlora honom, och
Ciccotto låg i hennes armar, dinglande med
de korta benen och grymtande helt förnöjd.
Canituccia började åter springa i tanken
på, att hon skulle få mat. Redan på af-
stånd såg hon Pasqualina i trädgårdsporten,
och så snart hon var inom hörhåll, började
hon ropa:
»Jag har funnit Ciccotto, jag har funnit
den vackra lilla Ciccotto!»
Hon hade snart hunnit upp Pasqualina
och öfverlemnade henne stolt den lilla grisen.
Pasqualina log af belåtenhet i mörkret.
Därpå gingo de in i huset, och Ciccotto för-
des till sin lilla stia, där han åt och genast
somnade. Canituccia hade, utan att andas,
följt alla den gamlas rörelser med ögonen.
Hon var också hungrig liksom Ciccotto.
Hon följde Pasqualina i köket och stirrade
på henne med sina stora, vilda ögon, som
icke kunde be. Därpå satte hon sig i ett
hörn framför elden, utan att säga ett ord.
Gumman hade satt sig på bänken och åter
börjat tumma sitt radband.
Hon bad entonigt och utan ifver. Cani-
tuccia kröp ihop för att icke känna sin hun-
ger och följde med ögonen den gamlas bön.
Hon tänkte ingenting mer ; hon var endast
och uteslutande hungrig. Icke förr än efter
en half timme, då Pasqualina bedt sitt Salve
Regina, reste hon sig, öppnade skåpet, skar
en bit bröd, hällde några kalla bönor på en
tallrik och gaf Canituccia det att äta.
Denna, som fortfarande satt kvar framför spi-
seln, tog emot maten och slukade den glupskt.
Hon hade ett litet hufvud, med ett smalt,
blekt ansikte och ett groft hår, som föll
dels i gulrödt dels i kastanje. — ett allt för
litet hufvud på en mycket mager kropp. Hon
var klädd i en hvit bomullsskjorta, som var
en enda stopp, ett litet lifstycke af brunt tyg
och till kjol en röd tygbit, fasthållen vid
lifvet af ett snöre.
Man såg hennes magra ben, där senorna
sågo ut som spända sträDgar. Hon åt med
en sked af svart trä. Därpå gick hon bort
och drack i ämbaret.
»Gå och lägg dig», sade Pasqualina, som
tagit fram en dända och började spinna.
Canituccia öppnade dörren till en skrubb,
där äpplena brukade förvaras, kastade af sig
sin röda kjol, sträckte ut sig på en halm-
säck, drog en trasa öfver fotterna och som-
nade. Pasqualina fortfor att spinna och tänkte
med en viss misstanke på Canituccia.
Flickan var dotter till en ung bondkvinna,
Maria, kallad la rossa, en vacker flicka med
ljust hår och röda läppar, som först varit
förälskad i Giambuttista, skomakaren, och
som sedan, när han rest sin väg för att göra
krigstjänst, blifvit älskarinna till Gasparre
Rossi, en fin herre. Men så hade också
Gasparre öfvergifvit Maria, och det fastän
det påstods, att Canituccia var hans dotter.
Säkert är att denna Maria efter en månads
tid hade lemnat Canituccia åt sitt öde och
rest sin väg för alltid, några påstodo till
Capua, andra till Neapel.
(Forts, och slut i nästa n:r.)
Sen till, att Idun med Modetidning
finnes hos alla edra bekanta!
fe
Smånotiser från kvinnovärlden.
Läkarne om kvinnans äktenskapsålder.
I anledning af riksdagens framställning rörande
framflyttning af den ålder, vid hvilken svensk
kvinna må tillåtas ingå äktenskap, har medicinal-
styrelsen i nyligen utgifvet utlåtande funnit en
framflyttning af den lagstadgade äktenskapsåldern
för kvinna synnerligen nyttig och nödig och an-
ser sig, om man ser saken endast från helso-syn-
punkt, böra förorda den föreslagna gränsen af 18
år, men att en åldersgräns af 77 år tillsvidare
torde kunna anses såväl i någon mån betryggande
mot faran af äktenskap för allt för litet utvecklade
kvinnor som ock egnad att i betydlig mån min-
ska antalet af dem, som antagligen komme att
besvära k m:t med dispensansökningar, ifall grän-
sen på en gång framflyttades till fyllda 18 år.
För lappkvinna anser medicinalstyrelsen åler
den^ nuvarande äktenskapsåldern (15 år) böra bi-
behållas, med hänsyn till detta folks egendomliga
förhållanden.
&
Småstadslif
En verklighetsskildring för Idun
af
C. 0. Gumælius.
S
lockan slog tolf i den gamla kyrkans lustiga,
päronformiga torn. Det var klockan tolf
middag, men kunde lika väl varit midnatt,
så tyst och ödslig låg den lilla staden utsträckt
på sjöstranden. De enda människor, som syntes,
voro några pigor, hvilka stodo vid brunnen på
torget i trädens skugga och med största ifver för-
täljde sina sorger med elaka husmödrar och sin
glädje öfver de stiliga ungersvenner, som bringade
dem hyllning. För öfrigt syntes blott en hund,
som sof på en bodtrappa, och en katt, inkrupen i
hörnet af en tillstängd dörr och blinkande mot
solen med ögon, i hvilken knappast syntes spår
till pupill. Ty sol fanns det, sol i öfverflöd. Den
långa hufvudgatan, som sträckte sig rakt i norr
och söder, låg hjälplöst hemfallen åt de brännande
strålarne, mot hvilka man inomhus sökte skydda
sig efter bästa förmåga, medels markiser, persien-
ner och gardiner af olika slag, från de där konst-
styckena med granna färger, underbara slott och
omöjliga jägare och herdinnor till de eleganta
hvita, med broderier och fransar. Husen voro till
större delen stora och välbygda, tydande på rym-
liga och bekväma våningar. Mellan och bakom
dem syntes trädgårdar, där de i full blomning
stående fruktträden tycktes liksom höljda af snö
i den af hetta dallrande luften.
Plötsligt hördes ett buller afbryta den dofva
tystnaden. En skramlande kärra rullade med fart
öfver den ojämna stenläggningen från södertull
och Storgatan framåt. Liksom hade detta varit en
signal att vakna upp, började helt hastigt tecken
till lif att visa sig. Hunden störtade ned på ga-
tan med vidt utspärrade ben och ursinnigt viftande
svans, skällande af alla krafter och sekunderad af
en hel kör af hans gelikar. Katten reste sig, sköt
ryggen i båge och svansen rätt upp i vädret och
strök sig mot den heta dörren. På torget flögo
pigorna från hvarandra med utropet: »Jöss, ä
klocka’ redan så möcke!» och skyndade till sina
respektive kök med en fart, som kom vattnet i
de fulla ämbaren att skvalpa ut på de brännande
gatstenarne, där det om några ögonblick förflyg-
tigades. På en butiktrappa utkom bodbetjänten,
sträckte sig, gäspade och gick in igen. Rullgardi-
ner vekos åt sidan eller lyftes en smula i höjden
för att lemna rum åt ett par ögon, hvilka med
intresse blickade efter den förbifarande, och alla
tänkte eller sade ett ord : posten. Kärran stannade
slutligen utanför postkontoret, där den ögonblick-
ligen omgafs af en barnskara, hvilken samlats så
plötsligt, som om den vuxit upp ur gatan, och nu
med nyfikenhet betraktade, huru stora och små
väskor och påsar aflastades och inburos på kon-
toret. Slutligen kördes den tomma kärran lång-
samt bort, hoppande på de knaggliga gatstenarne,
barnen försvunno, gardinerna hängde åter stela
och raka, och allt var ännu en gång stilla och tyst
som nyss.
Efter en stund hördes dock ljudet af hastiga
steg och upp- och igenslåendet af dörrar. En uni-
formsklädd man med en väska öfver axeln och en
brefbundt i handen gick ur hus i hus, uppför och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
