Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 25. 19 juni 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200 iDUN 1891
nedför trappor och med hvarje besök blef hans
börda lättare. Det vär brefbäraren, och han tyck-
tes i dag hafva ovanligt mycket att lemna, mest
små oförseglade bref af den där kända sorten,
vid hvars mottagande man ofrivilligt tänker: »Hvem
har nu förlofvat sig igen?» Sedan ännu en stund
förflutit, syntes en liten nätt husjungfru i ljus
klädning och hvitt hufvudkläde komma ut ur en
af de större bygnaderna vid Storgatan och äfven
hon med brådskande steg skynda gatan fram, och
upp i än det ena, än det andra huset, öfverallt
framsägande samma formel: »Friherrinnanfrågar,
om inte herrskapet ville vara goda dricka kaffe i
trädgården i eftermiddag?» Och öfverallt svarades-
ett lifligt: »Tackar så mycket, vi skola visst kom-
ma», och på de ställen där brefbäraren aflemnat
ett af de där små brefven, kastades ögonen på det
inneliggande kortet, och man mumlade med inner-
lig tillfredsställelse ett: »Nå nu får man höra...»
Vid strandvägen, den breda gata, hvilken sträckte
sig utefter sjön, låg ett gammalt trähus, beskug-
gadt af en rad ofantliga kastanjer. En hög trappa
ledde upp till en sorts veranda med en bänk på
hvar sida och öfverbygd med ett litet skärmtak.
Blanknötta ledstänger af järn med glänsande mäs-
singskulor ofvanom stöttorna omgäfvo trappan,
som annars nästan skulle synts farlig att våga
sig uppför. Förstugudörren var utsirad med gran-
na träsniderier liksom äfven dörr- och fönsterfo-
dringarne. Huset hade endast en våning, men, att
döma af fönsterna, var den ovanligt hög,och när där-
till kom den höga stenfoten och det ofantliga, branta
taket med sina vindskupor, var det ej underligt, att
det höjde sig öfver dé bredvid liggande, mera an-
språksfulla tvåvåningsbygnaderna.
Husets inre jäfvade ej det intryck af gammal-
dags hemtrefnad och en viss elegans, som dess
yttre utvisade. Man inkom först i en rymlig för-
stuga med boaserade väggar, prydda af en del
gamla porträtter i något svartnade ramar samt
troféer, dels sammansatta af olika vapen, dels
jaktminnen, isynnerhet en mängd horn, hvaraf
några sutto så lågt, att de kunde användas som
klädhängare. Ett par stora ekskåp och väggfasta
bänkar fulländade utstyrseln, och midt för ingångs-
porten ledde tvänne nu öppet stående dörrar till
en större sal, på hvars motsatta vägg ett par li-
kaledes öppna glasdörrar förde ut till trädgården.
På en dörr till venster i förstugan satt ett visit-
kort med namnet »Grefve Sten Måneskiöld, vid
Kongl. Lifregementets Husarcorps». På dörren
till höger fanns en visitkortslåda med inskrift:
»Grefvinnan Måneskiöld».
Då man inlrädt genom sistnämnda dörr, befann
man sig i ett medelstort rum med en egendomlig
utstyrsel. Knappt två möbler voro af samma
slag. Ett litet rundt sybord med messingssirater
och uppstående hålig kant, ett rococcobord midt
på golfvet, betäckt af böcker och album, ett gam-
malt, hvitlackeradt klavér med förgyllningar och
fina målningar, stolar af alla slag, högryggade, ta-
buretter, puffar och så till sist vid ett fönster ett
staffli. Taflor, draperier, makartbuketter och dy-
likt på väggarne. Det hela skulle säkerligen gjort
intryck af en antikvitetsbutik, om ej de olika sa-
kerna varit ordnade med den finaste smak, för-
rådande både kvinnan och artisten. Det var också
en artistiskt anlagd kvinnas arbetsrum. Husets
yngsta dotter, den tjuguåriga Elsa, hade redan som
barn visat anlag för teckning, och då hon, efter
att hafva genomgått en pension i den närliggande
residensstaden, någon tid vistades på besök hos
släktingar i Stockholm, hade hon utvecklat sin ta-
lang därhän, att, om hon än ej kunde kallas ar-
tist, var hon likväl en mycket långt kommen di-
lettant. Då hon vid hemkomsten skulle hafva en
»atelier», bad hon att få detta rum, möblerade det
med gamla, kasserade möbler, som hon letat på
i skrubbar och på vindar, samt åtog sig att, som
ersättning för det egna rummet, fungera som »mam-
mas portvakt», som hon uttryckte sig. Innanför
ateliern låg ett mindre kabinett och där innanför
en mycket stor salong, sträckande sig öfver husets
hela bredd. Därpå kommo ett förmak och så mat-
salen, hvarefter köksdepartementet vidtog. Öfver
det hela hvilade en förnäm, ehuru förbleknad ele-
gans. De hvita möblerna hade gulnat, förgyllnin-
garne svartnat, de enkla randiga bomullsöfverdra-
gen snarare skylde än skyddade det fordom dyr-
bara, nu nötta och bleknade sidentyget, och likväl
erfor ingen, som beträdde dessa rum, den känsla
af obehag, som stundom fattar en, då man befin-
ner sig i närvaro af en förgången storhet, som
ännu försöker hålla skenet uppe. Det var tvärt-
om med en viss vördnad man rörde sig på de
bonade golfven, belagda med bländhvita gångmattor,
genom de höga, luftiga rummen, uppfyllda af dyr-
bara minnen från fordom, och däri luften var
mättad med en fin, svag parfym,_ som påminde
om rosor, ehuru deras tid ännu ej var kommen.
Vid de båda salongsfönstren, som vätte utåt
strandvägen, sutto två damer vid sina arbeten.
Det var grefvinnan själf och hennes äldsta dotter.
Den gamla damen var en liten fin gestalt, hvilken
nästan försvann i den stora länstolen, hvari hon
likväl ingalunda hvilade, utan satt rak som ett
ljus. Hennes magra, fårade ansikte omgafs af
snöhvita lockar, så kallade korkskrufvar, och huf-
vudet var betäckt af en hvit spetsmössa med grå
band, knutna under hakan. En hög panna med
skarpt markerade svarta ögonbryn, den mycket
böjda näsan och de merändels hårdt sammanpres-
sade tunna läpparne, gjorde hennes utseende vid
första anblicken strängt, nästan frånstötande. Men
då hon uppslog sina milda, grå ögon och smålog,
hvilket oftast var händelsen då hon talade, intogs
man ovilkorligt af den hjärtegodhet, som därvid
framlyste ur hennes drag. Hon var klädd i en
rock af tunnt, grått siden, fasthållen omkring lif-
vet af ett svart läderskärp. De ringprydda hän-
derna kastade knyppelpinnarne snabbt om hvar-
andra, och med ett belåtet leende tog hon stundom
genom de stora sköldpaddin fattade glasögonen sitt
arbete, en fin, bred spets, i betraktande.
»Kom hit, Blenda», sade hon slutligen, »kom
hit och se. Nu kan man få ett begrepp om, huru
den blir.»
Blenda reste sig och gick med ljudlösa steg till
modern. Hon var lång och smärt med fina drag
och det nobla hufvudet med sitt präktiga, svarta
hår tycktes blott med möda och af föresats bäras
så högt och stolt. Hon böjde sig nu öfver knyp-
peldynan och höjde spetsen med sin smala, nästan
blodlösa hand. Det var venstra handen, och på
dess fjärde finger satt en slät guldring, utvisande
att hon ännu endast var förlofvad, ehuru hon
redan lemnat den första ungdomen bakom sig.
Hon såg nämligen ut att vara snarare öfver än
under trettio år.
»Utmärkt vackert», sade hon med lugn ton, »men
att inamma skall göra sig ett sådant besvär.»
Grefvinnan log gladt och såg kärleksfullt på
dottern, då hon svarade:
»Mitt kära barn, det är mig ju ett nöje. ’Gref-
vinnans spetsar’ äro ju oundvikliga lysningspre-
senter mom hela vår umgängeskrets, och att jag
vill hafva dem så vackra som möjligt, då min egen
dotter gifter sig, är ju naturligt.» Blenda böjde
sig ned och kysste modern pä pannan. »Men»,
fortsatte den gamla, »låt mig få se, hur det nya
monogrammet tar sig ut, som Erik hade med sig
Du har väl något färdigt?»
Blenda gick till sitt arbetsbord och återkom med
en servett, pä hvilken var broderadt ett stort B.
M. med en greflig krona öfver.
»Särdeles smakfullt», gillade grefvinnan, »och så
fint af honom att märka allt linnet med ditt namn,
ehuru ju utstyrseln till så stor del kommer från
honom. Dessutom», fortsatte hon leende, »är den
grefliga kronan bra mycket vackrare än den fri-
herrliga med sin enformiga kulrad.»
Blenda, hvars ansikte vid moderns första ord
antagit ett dystert uttryck, höjde nu lindrigt på
axlarne och återvände, utan att säga något, till
sin plats. Den djupa tystnad, som härefter blef
rådande, afbröts af tolfslaget, hvilket klingade
från pendyler och bordstudsare här och där i rum-
men, Grefvinnan räknade slagen och sade där-
efter: »Posten är väl snart här. Jag hoppas det
är bref från Göteborg i dag.»
Ehuru hon lugnt och liksom i förbigående ut-
talade dessa ord, hade likväl detta väntade bref
i flere dagar utgjort föremålet för hennes tankar.
Man fattar detta lätt, då man får veta, att hennes
äldste son var bosatt i nämnda stad, och att han,
enligt moderns förmenande, just nu stod i begrepp
att taga ett viktigt steg i lifvet.
Blenda höjde långsamt hufvudet och såg for-
skande på modern. Därpå sade hon med sin
lugna, låga stämma: »Ja, det vore roligt att få
visshet om, att våra farhågor varit öfverflödiga.
Mammas sista bref till honom var ju så tydligt
och bestämdt, att han ej kan vara i villrådighet
om, huru vi tänka.»
»Ja—a, det förstås», svarade den gamla damen
med någon förlägenhet. »Men du vet, att man ej
får gå för häftigt tillväga med honom. Han är
så själfständig och envis. Du mins väl, hur ond
han blef på morbror Gösta, bara därför att denne
gaf honom några välmenta råd, och att detta hade
stor inverkan på hans beslut att slå den diplo-
matiska banan ur hågen, fastän han där hade de
bästa utsikter till framgång med sitt goda hufvud,
sina omfattande studier och ej minst sina rela-
tioner. Och när en ung man i verken kan svara
utrikesministern så, låt också vara att det var
hans morbror, hvad tror du han skulle gjort med
mig om ...» hon afbröt och lät leende knyppel-
pinnarne dansa om hvarandra.
»Nåja» genmälde dottern. »Vi få väl hoppas,
att det bara var en fantasi, och att han ej på all-
var tänkt på att ingå en sådan messalians.»
»Ja, nog vore det ett stort steg och den första
ofrälse i vår familj, men», tilläde hon dröjande,
»det vore ju också en del saker att lägga i våg-
skålen. Ungdom, skönhet och rikedom väga tungt,
när det är fråga om en ung, fattig man, ty det
kan man ju nästan kalla honom.»
Blenda hade låtit arbetet sjunka och såg med
en blandning af förvåning och missnöje på mo-
dern. »Men, snälla mamma», sade hon slutligen,
»så underligt detta låter. Det tycks nästan, som
om mamma skulle gilla Nils’ opassande tycke.»
»Åh inte gillar jag det, det förstår du väl, men
jag kan ju ändock säga, att jag lätt fattar, hur ett
sådant tycke kunnat uppstå.»
»Några dylika förmildrande omständigheter gjor-
des inte gällande, när det en gång var fråga om
mig», sade dottern bittert.
»Ja, del var ju också en helt annan sak», inföll
grefvinnan ifrigt. »Den, som du då inbillade dig
älska, var ju endast en simpel läkarekandidat,
som man ej visste något mera om, än att han såg
rätt hygglig ut och sjöng med känsla och smak.
Men med afseende på den här unga flickan hör
hon till en gammal släkt. Och om den ej är ad-
lig, så är den kanske ännu förnämare än vår»,
tilläde hon med ett svagt försök att skämta, »du
har ju iiört talas om köpmansfurstar!»
»Attmamma ens kan skämta så», utropade Blenda
häftigt. »Att kalla sådana krämare för furstar!
Hvilka stora och ädla gärningar hafva de väl ut-
fört för att göra sig värdiga denna ära? Samlat
pengar, ockrat, spekulerat på sina medmänniskors
olycka och ruin, det är hvad de ha’ gjort och då
de sedan nått sitt mål och blifvit rika, då hafva
dessa människor blifvit jämnbördiga med en släkt
som vår, hvilken i många århundraden skänkt fä-
derneslandet sina yppersta män och alltid bevarat
sin sköld blank och fri från fläckar.»
Med sina ädla drag, sina af rörelsen rodnande
kinder och blixtrande bruna ögon syntes Blenda
en värdig dotter af den stolta släkt, livars ära hon
prisade. Den gamla grefvinnan var äfven upprörd,
men på samma gång orolig och förlägen. Det var ju
hennes egna åsikter dottern uttalade och likväl måste
hon bekämpa dem. Hön ansåg det som sin pligt
att nu öfvertyga dottern att det kunde finnas un-
dantag från den regel, som i hela hennes lif fram-
hållits som ett orubbligt rättesnöre. Hen hade
själf alltför länge haft bekymmer för att få en ej
synnerligt stor inkomst att räcka till det lefnads-
sätt hon ansåg en familj sådan som hennes vara
nödsakad att föra. Det var därför hennes inner-
liga önskan att hennes barn skulle komma i lyck-
ligare omständigheter. Blendas framtid var be-
tryggad genom förbindelsen med den mycket för-
mögne kammarherren, baron Erik Edelhielm och
om nu Nils blefve gift med den där mångmillio-
närens dotter, kunde Måneskiöldska släglen ännu
en gång intaga sin fordna, lysande ställning bland
landets förnämsta familjer.
(Forts.)
Efterskörd
af insamlingen för Barnhemmet i Bohuslän :
Sophie, Ida, Agda, Lotten, Vera, Sigfrid 1:50;
— H - - ma, Halsberg 5 kr.; — A. och E. A-g-n,
Kyrkbyn 12: 50; — »Edda» 50 öre; — Albertina,
Borås 2:10; — H. Traneus, Fritsla 4: 50; — Onämnd,
Vermland 1 kr. Summa 27: 10.
Innehållsförteckning:
Elfrida Andrée. (Med porträtt.) — Till de små kolonisterna
å Iduns skoltofskoloni; poem af Octavio Beer. — Damer på
velociped; af J. N—g. — Ideal; af El—th. — Förbiskym-
tande skuggor ur förra seklets kvinnovärld; för Idun af Bir-
ger Schöldström III: Mormor, mor och dotter eller de tre Eli-
sabeth. — Nornan. — Hvarför äro våra flickor så opraktiska ;
af H. H. — Iduns skollofskoloni. — Canituceia ; novell al’
Matilde Serao ; från italienskan för Idun af E. N. — Småno-
tiser från kvinnovärlden. — Småstadslif; en verklighets-
skildring för Idun af C. O. Gumœlius.
may- De smycken, som fortfarande får den s. k. lilla toaletten äro förherskande, äro alltjämt de små emaljerade blommor och fjärilar, som under vintern 1890 väckte så stort
uppseende i Paris. De modernaste äro Viol-, Blåklint- o. Penséebroscherna samtde små hvit- och blåemaljerade fjäriiarne. Prisen ställajsig olika fr. 6 till 15 kr. Sändas efter
lekvisition till landsorten i rek. bref, från Juvelerar HALLBERG, Regeringsgatan 9.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
