Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 27. 3 juli 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1801 IDUN 215
»Det är ett drag af bestämdhet kring
munnen. Det är väl sä godt, att hon blir
offret. »
»Offret?» Han sâg pä henne med stora,
förvånade ögon.
»Ja väl! Tror du, hon kommer att gä på
rosor, den där unga varelsen? Jag är all-
deles för svag och nervös för att förstå henne
eller sällskapa med henne. Du har dina
göromål, och vår bortskämda lilla flicka tor-
de ej alltid ge henne glada da’r. Något um-
gänge kan hon ej påräkna; hon kommer allt
att känna sig ensam på vårt tysta Videby.»
»Men det får hon ju veta förut, och för
resten har hon sitt arbete, sin musik.»
»Ja, det är väl sannt.»
»Och lugn och hvila emellanåt.»
»Lugn och hvila äro för de lidande, för de
döda, icke för helsan, ungdomen.»
»Nå, då har hon böcker, ifall hon är road
däraf. Du själf, till exempel...»
»Böcker!» afbröt Agnes något ifrigt och
ej utan bitterhet. »Hvad tror du dessa för-
må, när det gäller att utfylla tomheten i lif-
vet? En så ung varelse behöfver tillgång
till människor, väsen af kött och blod, hvilka
kunna längta och känna som hon själf. Verk-
ligheten är ett; fantasi och drömbilder ett
annat. »
»Hon får väl finna sig i att vara ensam,
hon såväl som vi.»
»Vi ha hvarandra och vårt barn ; vår värld
och vår längtan rymmas inom dessa fyra väg-
gar. Kan du räkna på, att så ock kan bli
förhållandet i fråga om henne?»
Agnes hade talat med nervös häftighet och
en för henne ovanlig värme. Men öfver hen-
nes ansikte hvilade samma intersiva blekhet.
»Du har i viss mån rätt. Men låt oss
nu ej tala mer därom, det tröttar dig blott.
Jag lofvar att bli mycket vänlig mot den
unga damen.»
Rolf samlade de spridda brefven och gick
med tysta steg ur rummet.
II.
En morgon ett par veckor senare rullade
en lätt vagn landsvägen fram emot Videby.
Höstdimman insvepte envist den kringliggan-
de trakten, och den unga flickan, som satt
bredvid skjutsbonden, spejade förgäfves om-
kring för att kunna upptäcka något af in-
tresse.
»Därnere ligger Videby,» sade skjutsbon-
den ändtligen, pekande ned mot dalen.
Nej, hon såg ännu ingenting.
I fnästa ögonblick stannade dock vagnen
framför trappan, där Rolf välkomnade den
främmande och presenterade sig som husets
herre.
En stund senare förde han henne in till
sin hustru.
»Fröken Annie Smith, min hustru.»
Anges lade ifrån sig en volym af någon
utländsk författare.
Det blef ett ögonblick tyst, ömsesidig
mönstring. Annies smärta gestalt, något un-
der medelmåttan, granskades från topp till
tå. Ett helt vanligt litet flickansikte med
ett par lugna, klarblå ögon och friska kin-
der. Ett tämligen tjockt ljusbrunt hår —
för öfrigt ingenting frapperande.
Rolf tyckte, att tystnaden blef väl lång.
»Ni kommer att bli mycket ensam här,
fröken. »
»Jag vet det.»
»Emellertid vill jag på förhand meddela
något litet om de personer, med hvilka ni
sannolikt kommer att göra bekantskap. Kyr-
kan och prostgården ligga helt nära, som ni
kanske märkt. Prosten är ett godt stycke
inne på sin andra barndom och gör numera
ej mycket väsen af sig. Tjänsten skötes af
en pastor Gelmer, en adjunkt enligt den tra-
ditionella typen, torr och tråkig, ett stycke
långkatekes i betydligt tillökt, om ock icke
förbättrad upplaga. Prostinnan delar sin tid
mellan kokspiseln, väfkammaren och sina
gifta barn. Yngsta dottern, fröken Cecilia,
är ogift och jämnårig med er. Där har ni
en bekantskap att odla.»
Annie såg intresserad ut.
»En frisk och hurtig flicka,» fortfor Rolf,
»vacker och ståtlig; ett präktigt skal.»
»Och kärnan?» frågade Annie.
»Kärnan? Ja, vet ni, den har jag aldrig
blifvit varse.»
»Vidare,» fortsatte Rolf, »ha vi patron
Gregerson på Tomta, en aktningsvärd gam-
mal herre. Men i hans hus finns tyvärr
inga damer. Han är ungkarl. Men nu för-
modar jag, att Agnes har andra angelägenhe-
ter att tala med er om.»
Rolf gick, och Agnes upptog samtalet.
»Rörande lektionerna och vår flickas till-
syn öfverlemnar jag det helt åt er. Vill ni
vidare egna något af -er tid och förmåga till
vår gemensamma trefnad eller afhjälpa oegent-
ligheter, där mina krafter svika, så är jag er
tacksam. »
Annie lofvade sitt biträde.
»För öfrigt,» återtog Agnes, »begär jag
själf ingenting.»
»Ingenting?» Agnes fäste en medlidsamt
frågande blick på det stela ansiktet.
»Jag ville så gärna,» stammade hon.
»Hvad ville ni?»
»Hjälpa.»
»Ni kan icke.» Det kom hårdt, nästan
afvisande. »Jo, kanske,» fortfor Agnes lik-
som eftersinnande. Ȁr ni icke af engelsk
härkomst? Namnet tyder därpå.»
»Det är blott en tillfällighet. Men kan-
ske kan jag ändå tjänstgöra som lektris. »
»Åhnej, jag tror inte. Det är med vissa
främmande författare som med goda vänner.
Örat vänjer sig vid deras språk och tonfall.
Man blir känslig och ömtålig; man hakar
sig fast vid en orätt accent, ett felaktigt ut-
tal. Kan ni förstå det där?»
»Ja, jag förstår. Det är med ett poem
som med ett kärt musikstycke: man tål ej
vid, att det vidröres af profana händer.»
»A propos musik, ni spelar ju gärna?»
»Med passion.»
»Det tror jag är ett något för starkt ut-
tryck för er. Ni ser så lugn ut.»
»Pedant!» tänkte Annie, men hon sade
ingenting. Samtalet afstannade.
Annie såg sig omkring i det väl ombona-
de, med fin smak inredda rummet. Foto-
grafier af stora, företrädesvis engelska, för-
fattare prydde väggarna. Sannolikt var det
ock dessas arbeten, som i små prydliga voly-
mer fyllde bokstället på arbetsbordet.
Tystnaden fortfor, och Annie förstod, att
audiensen var slut.
(Forts.)
Sen till, att Idun med Modetidning
finnes hos alla edra bekanta!
Grefvinnan Tessins kokbok.
8
ör ej så länge sedan gick på en af de
auktionsdagar i Stockholm, hvilka ut-
göra våra bibliofilers glädjeämnen eller sorge-
källor, under klubban ett par gamla band af
en alldeles egen märkvärdighet.
Det ena af dessa band har ingen titel, men
på dess första blad står med sirligt skrifna
bokstäfver tecknadt: Ulrica Louise Sparre 1747.
Vi behöfva kanske icke påminna, att den,
som bar detta namn, var grefvinnan Tessin,
den ryktbare statsmannen och mecenaten Carl
Gustaf Tessins maka. Det andra bandet,
egentligen bestående af två sammanförda sam-
lingar af diverse recept för »beredande af
smakeliga rätter» samt ekonomiska rön och
erfarenheter inom den inre hushållningens om-
råde, eger ej samma värde som det förra,
men är likväl egnadt att väcka hos oss ett
visst intresse, då vi finna, att Tessin själf
på omslaget till den ena kollektionen anteck-
nat: »Recepter på goda rätter eller andra
nyttiga saker i hushållningen, fundna bland
min k. hustrus papper», och på den andra:
»Kokböcker, fundna bland min sal. hustrus
papper», denna senare således lemnande en
inblick i, hvad man fick till bästa vid den
store slottsbyggmästarens bord i tiden.
Det förra bandet — hvilket vi vilja kalla
grefvinnan Tessins kokbok — är märkligt
framför allt därigenom, att det i sig inneslu-
ter en samling uppgifter på tillagning af mat-
rätter, som svenska hustrur under förra år-
hundradet själfva uppfunnit och pröfvat. Där
får man t. ex. veta, huru man skulle stufva
gädda på grefvinnan De la Gardies sätt, huru
korfkaka skall tillagas på Madlena Stenbocks
»manehr», huru grefvinnan Stromberg tilla-
gade flay (ett slags grädd- och äggkaka),
buru sura gräddmunkar bakades à la gref-
vinnan Sparre (en grefvinna, som för öfrigt
fäst sitt namn vid tillagningen af flere andra
läckerheter), huru man skall torka plommon
till confiturer »och som äro admirabla i ba-
kelse» enligt grefvinnan Brahes metod, och
så vidare i oändlighet. Hela kokboken pöser
af puddingar, kakor och högadliga namn.
Visserligen har äfven ett och annat ofrälse
insmugit sig, såsom då det nämnes »ett sätt
att baka smörkaka, lärdt af biskopinnan i
Skara», »madam Finnbergs kaka, gjord på
Fånö den 15 Maj 1759,» mor Holm, madam
Agneta, mäster Anton och några andra —men
hvad vet eftervärlden om dem? Gömda, glömda.
Bland all denna samling af beskrifningar
på maträtter välja vi såsom prof och gref-
vinnan Tessin till ära i svenska damernas
egen tidning anno 1891 beskrifningen på
»Hachis à la Tessin». Dess recept på fran-
ska språket (kokboken är för öfrigt till stör-
sta delen på svenska) lyder sålunda: »Des
huîtres, des gélinottes, de la poudre aux cham-
pignons, des oeufs, des anchois, du pain, du
poivre, du beurre de l’eau, du vin». Pro-
portionen mellan alla dessa beståndsdelar fin-
nes ej angifven; den berodde måhända på
tycke och smak för tillfället, huruvida man
var mer eller mindre stämd för ostron eller
unghöns, som tyckas utgjort hufvudingredien-
serna i det hela.
När man genombläddrar denna kokbok, är
det liksom man kände en doft eller kanske
rättare ett os af gammal aristokratisk anda,
men därjemte ock en frisk fläkt af gammal
svensk hedersam matmoderlighet, som långt
ifrån förringas däraf, att den påträffas hos
en riksrådinna. S:t Germain.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
