Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 28. 10 juli 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
218 1891
1 DU N
Jag kan aldrig vara säkrare om nederlag än då, när jag gör min motkämpe orätt.
j^ONTUS ^VlKNER.
Från utställningarna i Göteborg.
III: De kvinliga artisterna på »Valand».
B
n begäfvad kvinna har en gäng skrifvit
pä tal om sitt eget kön och dess ställ-
ning till hvad vi kalla skön konst:
»Att där finnes ett naturligt föreningsband
mellan kvinnans gäfvor och de sköna kon-
sterna, låter sig icke förneka. Den fina
känslan, en viss ingifvelsens fläkt, sinnet för
naturen, alla intrycks liflighet, benägenheten
att försköna den materiella världen och af-
vinna densamma ett rent och gudomligt lifs
kärna, det är sådana egenskaper konsten for-
drar, och som man älskar hos kvinnan.»
Orden äro madame Kecker de Saussures.
Det är sannt. Det är icke af en slump,
vi hafva lärt oss att se det skönas värld ge-
nom kvinliga bilder och kvinliga begrepp.
Det ges härvidlag ett visst oupplösligt sam-
band, som hela världen kände, ännu innan
den erkände det; en prædestination, som gör
kvinnan mer än andra skicklig att gä in i
konstens rike, taga det i besittning och där
finna sitt bästa hem.
Att sä länge vana och fördom hållit henne
utom äfven här — kan det väl förvåna oss,
en tid som fått ögonen — åtminstone till en
del — öppnade för all den orätt, den veld
och det mothåll, som på andra områden stängt
hennes väg! Visserligen har den medfödda
smaken, det kännetecknande skönhetssinnet
alltid gjort sig gällande, där det fått luft : i
de små konsterna, i hemmets slöjd, i dräk-
tens skapande, i bostadens smyckande. Men
till de verkligen bildande konsterna, till må-
leri och skulptur, har hon från dilettantismen
släppts fram först i de dagar vi kunna räkna
som våra. Och att hon nu redan hunnit
därhän, där hon nu är, visar, med hvad för-
utsättningarnes rätt hon tog ett område i be-
sittning, som var som enkom afsedt för henne,
med hvad orätt hon tidigare hållits tillbaka.
Vi hade en gång tillfälle att i Idun för-
tälja, huru och när på detta område här hem-
ma den första segern vanns öfver fördomen,
då vi tecknade ett kvinligt konstnärsporträtt :
Lea Ahlborns. Efter mycken strid mottog
i henne Fria konsternas akademi för snart
fyrtio år tillbaka sin första kvinliga elev. I
dag bär fru Ahlborn grånade hår, men på
en allt jämnare banad väg ha efter henne
generationer af kvinliga konstnärer sträfvat
mot målet, och då Valandsutställningen i
Göteborg helt nyligen öppnade sina portar,
räknades bland de 200 utställarne ej färre
än 60 svenska kvinliga artister, en tredjedel
så när af hela summan.
Dock — det är ju ej kvantiteten, som gör
det: det är sannt. Vi ha dock i detta sam-
manhang ej kunnat undgå att göra några re-
flexioner, som synts oss tidsmessiga och af in-
tresse. Hvad nittiotals svenska kvinnokonst
mäktar gifva i kvalitativt utbyte, torde väl
ej vara våra läsarinnor okändt. Och vi bedja
att ytterligare i deras sällskap under en has-
tig vandring genom Valands salar få fastslå
glädjande fakta.
Tätt invid den ståtliga Kungsportsavenyen,
mellan hvars led af sommargröna lindar en
brokig folkström och ett vimmel af glänsande
ekipager rulla fram, reser sig det moderna
Göteborgs moderna konsttempel, det ståtliga
»Valand». Den monumentala byggnaden,
som endast räknar några få år, är tillkom-
men på initiativ af det kända sällskapet »Gni-
stan», ett artistiskt-litterärt samfund närmast
motsvarande Stockholms »Idun», och är af-
sedd dels för detta sällskaps sammankomster,
dels för konstutställningar af hvarjehanda art.
Här har sommarens stora konstutställning sin
plats.
Vi vandra upp för den präktiga trappupp-
gången, hvars skuggiga marmorsvalka behagligt
kyler vår panna. I en af ljus flödande file
öppna sig de stora salarne för våra angenämt
berörda blickar. Taflor täcka de höga väggar-
ne från golf till tak, skulpturerna teckna sina
mjuka linier mot bakgrundens skugga, öfver-
allt färger, glädje, harmoni . . .
Det vore frestande att dröja vid Here dukar,
som vi dock måste gå förbi; vi hafva ju
kommit hit i ett bestämdt syfte: att hålla
en liten revye med det kviuliga arbetet. Lilje-
fors mästerliga djurtaflor, Ekströms poesimätta-
de landskap, Zorns solglänsande flickor, Paulis
stämningsfulla »legend» — om allt detta,
kära läsarinnor, fån I inhemta underrättelser
i de öfriga tidningarnes referat. Försåvidt I
icke föredragen att å ort och ställe person-
ligen bilda ert omdöme, hvilket ovilkorligen
vore det allra förståndigaste.
Vi hafva i dag prydt vår första sida med
bilderna af trenne konstnärinnor, alla fram-
stående i sin art, alla lyckligt representerade
på Valands utställning, där de stå i det främ-
sta ledet.
För dem, som med fiffigare intresse följt
de senaste årens företeelser på konstområdet,
har Eva Bonniers namn allt mer trängt sig
fram som typiskt för ung, frisk, natursann
fransk konst. Med hvarje ny utställning har
konstvännen med glädje tyckt sig märka, hur
hennes framställning vunnit i mognad och
säkerhet, på samma gång som med denna
säkerhet följt en viss djärfhet i valet af motiv.
Ett sådant djärft val har fröken Bonnier näm-
ligen ovedersägligen gjort i sin stämningsfulla
tafla »Musik», hvilken afgjordt utgör en af
Göteborgsutställningens perlor. Konstverket
är icke obekant för Stockholmare, då det här
varit exponeradt å Blanches salong. Det har
desslikes vederfarits äran af mention honorable
å pariserutställningen år 1889.
Det är en ovanlig stämning i denna tafla,
genomträngd af hemmets värme och den långa
vinterkvällens svärmeri. Dess djärfhet ligger
enkannerligen i belysningseffekterna : den röda
glöden från brasans kol, framför hvilken en
ung kvinna lutar sig i drömmar; i bakgrun-
den en man vid pianinot, belyst af ljusens gula
sken; i den ljumma skymningen till höger,
halft i mörker, halft i reflexerna från de två
ljuskällorna, som verkningsfullt bryta mot
hvarandra, en andra åhörare. En musikstund
vid skymningsbrasan är det, som framställes,
och hela taflan är som mättad af musik.
Vi kallade Eva Bonniers konst fransk.
Den är det ock till sin teknik. Men att hon
genom denna som medel är mäktig att få
fram ett äkta svenskt tycke, som verkar med
trohjärtad sanning, bevisar hon på det bästa
genom sina utställda porträtt. Se denna bild
af den duktiga hushållerskan, som, utan att
ens ge sig tid att få köksförklädet af, midt
emellan sina sysslor pustat för ett ögonblick
öfver »bladet» för dagen — helt visst »Fäder-
neslandet» — ; eller den gamla damen med
sin stickning sänkt i knäet, under det gamla
minnen väckas och tankar tala genom de klara
ögonen — ni känner igen dessa typer från er
egen vrå, ert eget hem, d. ä. — de verka med
den angenämaste realism.
Eva Fredrika Bonnier är född i Stock-
holm d. 17 novbr. 1857 och dotter af den
kände bokförläggaren Albert Bonnier. Efter
slutad skolgång erhöll hon undervisning i pro-
fessor Aug. Malmströms privata målareskola.
Efter att under fyra år ha tillgodonjutit denna
samt efter en resa i Italien, son gjorde hen-
nes lust att egna sig åt målarekonsten ännu
mera brinnande, antogs hon 1878 som elev
vid fria konsternas akademi. Åren 1883-—
1889 idkade hon studier i Paris. Dessa
skedde hufvudsakligen på egen hand och
kräfde därför också längre tid för att bära
frukt. Under någon tid och uti några repri-
ser arbetade hon dock under ledning af fram-
stående franska målare, såsom Courtois, Gol-
lin och Dagnan-Bouveret.
En annan gren inom målarkonsten — akva-
rellen — representeras på Valand ypperligt
af fru Anna Gardell-Ericson, som inom denna
bransch sedan länge innehaft ett berömdt
namn. Hennes »Afton» är en verklig liten
läckerbit af poetisk fägring; insjön med dess
glödande intensiva färgspel, stranden, den
genomskinliga luften, allt är framställdt med
en ovanlig schwung utan manér. I »Åsk-
väder», motiv från Fiskebäckskil, har hon
synnerligen lyckligt fått fram den hotande
stämningen i molnen och atmosfären vid ett
annalkande oväder. »Förmiddagssol», »Träd-
gårdsinteriör i Visby» m. fl. enas om att
ännu en gång fastslå, det vi i Anna Gardell-
Ericson ega en akvarellist af mindre vanlig
kraft, som särskildt gör sig gällande i be-
handlingen af vattnet.
Anna Gardell är född i Visby den 10
oktober 1853, där fadern var landskamrer.
Efter några studieår i Stockholm för profes-
sor Holm m. fl. begaf hon sig till Paris, där
hon fortsatte att öfva sin konst under ledning
af Weilbuth och Leloir. I Seinestaden ingick
hon år 1882 äktenskap med landskapsmåla-
ren Johan Eric Ericson.
Fru Gardell-Ericson har flere gånger ut-
ställt alstren af sin flitiga pensel å pariser-
salongen, på olika cercler i Paris, hos Goupil,
Durand-Ruel m. fl., ständigt följd af konst-
kännares bifall. I Amerika ha hennes taflor
funnit god marknad, sedan hon tvänne gånger
utmärkts med prismedaljer, en i Philadelphia
1876 och år 1883 i Boston. I Montreal,
London, München, snart sagdt hvart vi vända
oss inom den värld, som skattar och upp-
muntrar konst, ha vi med glädje mött detta
svenska namn.
I Hildegard Thorell eger vårt land en af
sina erkändt yppersta porträttmålarinnor. Hen-
nes namn har sedan många år från olika
större och mindre utställningar denna klang
af fullödighet, som är blott den äkta metal-
lens. På Göteborgsutställningen är hon vis-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
