Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 28. 10 juli 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 IDUN 219
serligen icke synnerligen rikt representerad —
endast tvänne dukar bära hennes signatur —
men hon är dock med detta tillräckligt godt
företrädd för att till fullo häfda sitt anse-
ende. »Porträttet af herr X» är utan all
gensägelse ett duktigt arbete, fullt af kraft
och karaktär, men i synnerhet tilltalar oss
den porträttgenre, som fått namnet »Före
balen». Tvänne unga damer i full baltoalett,
redo att gifva sig utaf, väntande pä vagnen
måhända, som skall föra dem till festen.
Belysta af lampans rödt varma sken; den
ena sitter, knäppande sin länga handske, den
andra står bakom, lätt stödd mot systerns
skuldra. Detta det hela. Men hvad som
verkar sä tilltalande ur denna bild är det
ljufva, jungfruligt skära, drömmande, för-
väntansfulla uttryck, konstnärinnan med deli-
kat pensel lyckats breda öfver de unga an-
siktena. Det är inga strålande skönheter,
men det är ungdom, lif, känsla. En fullän-
dad porträtt-teknik, som dock är sä mycket
mer än teknik, att den äfven lemnat rum för
poesi. Man dröjer länge fängslad framför
denna tafia.
Hildegard Bergendal är född i Gammel-
kroppa i Yermland 1850. Hon studerade
först vid akademien i Stockholm och begaf
sig därpå till Dresden och Paris, där hon
idkat studier för Marschall, Gérome och Bonnat
samt för fröken Wegmann. På 1880 års
salong utställde hon ett litet särdeles fin-
känsligt och elegant genomfördt damporträtt,
en verklig liten perla, som nu hamnat i
Göteborgs museum. Ar 1883 vann hon på
parisersalongen ampra loford för sin förtju-
sande porträttgrupp »Ljusalfverna»—tvänne
flickor i grupp, där i synnerhet kläderna voro
målade med djärf hand, men lyckade. Samma
år invaldes hon till agrée af Akademien för
de fria konsterna. Numera är hon i äkten-
skap förenad med regementsauditören härads-
höfding R. Thorell och har inrättat sin atelier
i den allbekanta vackra villa på Djurgården,
som i sin tid uppbyggdes af professor Dietrich-
son, men nu bär benämningen : Villa Thorell.
Hvarje dag som går, ser där hennes konstnär-
skap mogna tillinnehåll och teknisk fulländning.
Fru Hanna Hirsch-Pauli är för Iduns lä-
sarinnor en gammal kär bekant. De, som
ej varit i tillfälle att njuta af hennes konst,
ha dock fått henne personligen föreställd af
hennes genialiske konstnärskamrat den glade
Carl Larsson, som i fjor tecknade hennes
bild i Iduns spalter. »Hon är den ’styfvaste’
jag känner, en målarinna såsom vi nu för
tiden mena det: djup och sund i färgen samt
käck i tekniken.» Det var den gången Lars-
sons betyg, och det kan man säga heter duga.
På Valand häfdar Hanna Hirsch sitt anse-
ende med tvänne ypperliga porträtt, af hvilka
särskildt det af »fru Gerda B.» väcker kän-
nares entusiasm för sin själfullhet. Genom
en förträfflig karnation och charmant behand-
ling af stoflerna verkar en modellstudie, en
liggande naken kvinna. En solig vy öfver
Stockholm från Söder återsågo vi med nöje.
Och efter vi nu äro inne på att tala om
specielt våra gamla bekanta, stanna vi fram-
för Emma Sparres stämningsfulla genre »Mod-
lös». Det är samma duk, som under den
franska etiketten »Découragée» förra året
väckte pariserkritikens erkännande, och hvil-
ken vi då omnämnde för våra läsarinnor.
En ung kvinlig artist har, uppgifven, i för-
tviflad modlöshet, sjunkit ned framför staffliet
med sin palett i hand. I bakgrunden synes
Venus Milo resa sig, en personifikation af
idealet i lugn oupphinnelighet. ..
Emma Sparre utställer vidare en läsande
italiensk flicka med den varma kolorit, man
vant sig finna hos denna ovanliga färgvirtuos.
En ung porträttmålarinna, som på de sista
åren gjort vackra framsteg och som bäst är
i god färd med att stadga sitt namn, hafva
vi i fröken Ava Lagerkrantz. Hennes porträtt
af fadern, amiral J. Lagerkrantz, bör känne-
tecknas som ett af utställningens allra bästa.
Den gamle sjöofficeren, i full uniform vid
sjökort och bestick, är högeligen väl träffad
till likhet och karaktäristik. Ett själfporträtt
af samma konstnärinna är pikant nog och
verkar med mycken nuturlig ledighet, ehuru
smått poserande.
En porträttmålarinna, som ock lyckligt do-
kumenterar sig, är fröken Elisabeth Keyser
med ett porträtt af sin moder, författarinnan
H. Keyser, innerligt och själfullt. Fröknarna
Hilda Lindgren och Hildegard Norberg hafva
målat hvarsitt rektorsporträtt, som ha det
gemensamt att verka litet för uppskrufvadt
och paradmessigt, där de värde gubbarne ståta
i full ordensornat — men kanske är pedan-
teriet ämnets fel. Att fröken Lindgren kan
måla enkelt och utan affektation, bevisar hon
genom sitt intagande, täckt leende porträtt af
fröken B. W. ■—- en riktig liten bit vår med
doft och frisk fläkt!
På porträttområdet förtjäna ytterligare att
nämnas fru Mina Bredberg med ett karaktä-
ristiskt, ehuru föga smickradt själfporträtt,
samt ett damporträtt i klara, nästan skrikande
färger, hvilket mot sin gula bakgrund verkar
nästan mycket à la japonaise, fröken Cardon
med ett manligt och ett kvinligt porträtt samt
grefvinnan Wrangel med porträtt af grefve
W. och friherrinnan von S., båda af god
karaktär, men något för förnämt styfva.
Ida von Schulzenheim är ett namn, som
allt mer tränger sig i förgrunden. Efter fler-
åriga, trägna studier, under hvilka hon då
och då på våra utställningar satt oss i till-
fälle följa beaktansvärda framsteg, träder hon
nu fram som en djurframställarinna af verklig
rang. På Göteborgsutställningen väntar hon
ännu sin stora duk »Vindthundar» från Sa-
longen i Paris, men ett par mindre studier
representera henne redan på det bästa.
Ida Qisiko utställer ett »Trädgårdsmotiv»,
som dock är mera genre än landskap; vi
skulle vilja kalla den »Sorg» eller något
liknande, då den svartklädda, svårmodiga da-
men på trädgårdsbänken verkar som taflans
egentliga innehåll.
Fröken Boosval har målat en scen med
tvätterskor från Nybroviken, kraftigt och bra,
och fröken Warling har en mycket impressio-
nistisk grupp af kortspående damer kring
aftonlampan — här representerad af ett gren-
ljus; friskt och uttrycksfullt. I sin helhet
sedt är dock genren på kvinnosidan hvarken
så rikt eller förmånligt företrädd som por-
trättet.
Delikata stilleben utställas af fru Norstedt,
frukter och blommor, samt fröken Ellen Ny-
blom. Den förra fick ock genast sälja till
utställningens lotteri. Fröken Nybloms rosor
äro af ypperlig färgverkan och hennes afdel-
ningsskärm synnerligen artistisk. Den unga
konstnärinnan är för öfrigt ej någon främling
för våra läsarinnor — eller borde åtminstone
ej vara det, om de alltid kunde genomskåda
signaturer och märken.
Bland akvarellisterna ha vi redan dröjt vid
det namn, som särskildt å Valandsutställnin-
gen måste betecknas som det främsta —
Anna Gardeils. En namne eger hon i Anna
Palm och en namne, som ej skämmer konst-
närsepitetets klang. Fröken Palm har under
många år gjort till en specialitet att fästa
Stockholmsvyer på papperet; flitig var alltid
hennes pensel, och god marknad funno dess
alster, särskildt bland turister i hufvudstaden,
som gärna förde med ett varaktigare minne
från någon af de många sidor, där Mälar-
drottningen vändt sin fägring till. Må vara
att massproduktionen någon gång mindre gyn-
samt inverkade på konstnärligheten; som total-
omdöme måste kvarstå, att Anna Palm oftast
lade in både konstnärlig delikatess och fint
natursinne i sina saker. I Göteborg repre-
senteras hon af ett enda arbete, »Gotländskt
fiskläge», med motiv från Ljugarn; af mindre
vanliga dimensioner såsom akvarell förtjänar
det ock allt erkännande för frisk enkelhet i
uppfattning och återgifvande.
Hellevi Kullman tycks ha studerat Egron
Lundgren med ej oäfvet resultat — se hennes
»Singhalesiska» ! — och Elisabeth Keyser lå-
ter äfven på denna afdelning företräda sig af
ett delikat flickporträtt och en porträttgenre
»Kalle», en frisk liten gynnare i skinnlufva
och med vedknippa på ryggen.
Elisabeth Czapeks miniatyrporträtt utgöra
vackra prof af en numera föga odlad genre
— elfenbensmåleriet.
På skulpturafdelningen möta vi endast få
kvinliga namn. I katalogen kunna de räknas
till fyra, men på själfva utställningen funno
vi endast hälften. Det är som om denna
mera materiella konst ej skulle ligga så
väl för kvinligt sentiment som pennans och
penselns. Ett visserligen ungt namn, som
dock redan hunnit samla intresse omkring
sig, återfinna vi dock. Det lyder Agnes Kjell-
berg. Det var från början vår afsikt att i
den porträttgrupp, som pryder dagens num-
mer, äfven få meddela denna unga konst-
närinnas liffulla bild. En med konstnärsför-
hållanden djupt förtrogen penna, som redan
förut medverkat i Idun, har dock åt sig ut-
verkat nöjet att inom kort framdeles få för
våra läsarinnor verkställa denna presentation,
hvilket vi så mycket hellre sett, som ju frö-
ken Kjellberg redan därutinnqn kan förtjäna
ett utförligare omnämnande, att hon ägnat
sig åt en bland kvinliga artister mindre van-
lig konstgren.
Detta då oafsedt hennes förtjänta fram-
gång. Den knappast mer än tjuguåriga flic-
kan rönte förlidet år äran af att medaljeras
vid Konstakademien för sin skulptur »Synda-
floden». Och det ena af hennes arbeten å
Göteborgsutställningen, den täcka bysten
»Prinsessan», fann redan de allra första da-
garne köpare. Det större arbete, som där-
nere skall representera henne, har ännu ej
anländt från den parisiska salongen.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
