Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 28. 10 juli 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
220 IDUN 189J
Sommarkväll.
(/yi sångtrast ännu spelar långt bort bland
tallar,
fHögt ofper dimmig äng bcckasincn gnäggar;
ffag vet ej fågelns namn, som på makan
kallar
jüärborta ibland vass under bäckens häggar.
jfdär är den gamla stigen,jag fordom trådde,
"öch. samma höga granar och sjön där nedan.
"Och alla vackra blommor, dem vårsol
sådde, —
ffag tror de blifvit vackrare längesedan.
öMen hvar är gråa stugan, som stod om
våren
jDärborta uppå kullen, och hon därinne? —
Skall hjärtat åter vakna till sist med åren,
"Och detta för ett enda, ettgammalt minne!
?Han gick just här vid stranden väl många
gånger,
ftians öga var så öppet, hans sinne vaket,
"Och samma fåglar sjöngo de samma sånger,
tjMeri efteråt kom lifvet så kallt och naket.
jHon gick den samma vägen att honom möta
ÖMed själen ren och klar och med ljus i
hågen,
"Och foten var så villig att stigen nöta,
Xy ■ den var spårlös än som den blanka vågen.
jMen nattens mörka vättar de sänkte handen
"Och skrefvo svarta runor i kvällens tim-
ma, —
ftLvem ser de onda runor i hvita sanden,
OXär tusen klara stjärnor där ofvanglimma!
"Och nattens ljusa elfvor de lyfte handen
"Och stänkte klara perlor som dagg på
kinden
tÄtt vattna helsans rosor på blomsterlandcn,
tAtt gifva kraft och balsam mot heta vinden.
jVlen onda runeslingan låg kvar i gruset,
’Och röda rosor bleknade bort som skyar,
"Och tyst bleffågelsången, och sommarsuset
jBlef bytt i frostkall nordan och hagelbyar...
jDe stackars rosor blekna, och vindar bita,
?Men aldrig blekna stygnen dem kärlek
sömmar.
Dvlå nattens mörka ande sin runa rita,
%n engels hvita vinge mig fläktar drömmar!
Rudolf Svensén.
Just nu.
Ett ord i sommarvärmen till mödrar
och döttrar.
i hafva fått oss en ovanligt varm som-
mar. Efter en tid af kyliga dagar och
frostkalla nätter bröt sommarvärmen in
21 juni, just lagom till midsommaren,
som också detta år varit herrligare än på
länge. Men vårt oförnöjsamma släkte klagar
nu öfver värmen lika förtvifladt, som det förut
jämrade sig öfver frosten. Hur skall man
kunna stå ut i denna odrägliga hetta, ljuder
det öfverallt, hvart man kommer. Man dric-
ker sig förderfvad på bilinervatten, och i bas-
sängerna uti våra badhus krälar det som i
en myrstack. Ja, så är förhållandet i Stock-
holm, och vi antaga, att det för närvarande
är ungefär likadant öfverallt i vårt land, där
civilisationen infört kolsyrade läskedrycker
och byggt badhus.
Men, mina damer, om ni skulle, i stället
för att klaga öfver sommarhettan, söka vända
den till er nytta och ert nöje! Då nu vatt-
net ej blott i våra insjöar, utan äfven vid
våra kuster, håller en värme af 19° ända
till sent på kvällen och af 23° midt på
dagen, kan man ju utan obehag vistas i det
våta elementet 1U—Vs timme. Om ni då
skulle begagna detta sällsynt gynsamma till-
fälle att — lära er simma! Jaså, var det
bara det, utropar nu en mängd af Iduns lä-
sarinnor i korus. Äsch, hvad är det för ro-
ligt? Jag för min del, säger en, törs visst
icke, jag är så fasligt rädd i vattnet. Och
hvartill, ropar en annan, tjänar det att kunna
simma? Det berättas ju så ofta i tidnin-
garna, att äfven skickliga simmare drunknat,
genom att de fått kramp under badet. Den
tredje tillägger: För resten är vår dräkt med
sina snäfva ärmar och sina tunga kjortlar af
den beskaffenhet, att den omöjliggör all sim-
ning, i händelse vi skulle falla i sjön. Och
så stämmer hela kören in: Hej, det där är
ingenting för oss fruntimmer.
Ja, jag väntade mig alla dessa invändnin-
gar. Men sedan nu damerna talat ut, ber
jag få göra några blygsamma anmärkningar.
Först och främst kan man ej veta, om man
är så fasligt rädd, förr än man försökt saken.
Härvid beror mycket på den undervisande,
ifall en sådan är att tillgå, men mest beror
på er sjelf. Föresätter ni er att ej vara hvad
man i Stockholm kallar »pjåkig», utan en-
vist och med friskt mod upprepa edra små
försök i simkonsten, så skola de snart krönas
med framgång. Det behöfs blott ihärdighet
och courage. Har ni en simkunnig person
med er, kan ni ju ej löpa någon fara. Detta
ifall ni är en fullvuxen dam. Men ännu
bättre går det, om man börjar såsom barn.
Flickor på 8—9 år befinna sig, enligt er-
farna simlärarinnors mening, uti den i detta
afseende gynsammaste perioden. De ha då
fått tillräckliga krafter att kunna hålla ut
något med öfningarna, men de äro ännu nog
barnsliga att ej reflektera så mycket öfver de
faror, som en äldre spekulerar ut.
Vidare: om det emellanåt händer, att en
simkunnig drunknar, så händer det på samma
tid, att 100 drunkna, därför att de ej äro
simkunniga. Och härmed komma vi in på
den allvarsamma sidau af saken. Simkonsten
är ej en vanlig sport, d. v. s. en nöjsam
kroppsöfning såsom t. ex. velociped- och
skridskoåkning, ridt och rodd. Dess yttersta
och högsta uppgift är att sätta en person i
stånd att vid sjönöd rädda såväl en medmän-
niskas som sitt eget lif. Har ni någonsin
sett en icke-simkunnig falla i vattnet och där
plumsa omkring under skärande jämmerrop
samt kanske sjunka för sista gången, innan
hjälp hinner anlända? Ni har nödgats åse
detta fasansfulla kämpande för lifvet och
höra dessa dödsskrän, utan att kunna göra
något för den olyckliges räddning, ty ni är
lika okunnig som han i den konst, som här
ensam kunde hjälpa. Då kommer med blix-
tens fart en man eller en kvinna, som utan
besinnande hoppar i vattnet, tar några kraf-
tiga simtag, griper så fatt i den sjunkande
och simmar med honom mot land. Har ni
en gång upplefvat en sådan scen, så glöm-
mer ni den aldrig; men ni glömmer då ej
heller att vid första tillfälle lära er den ädla
konst, som kan bespara er skammen och smär-
tan att stå som en overksam åskådare vid en
medmenniskas, kanske en af edra närmastes
dödskamp.
Men kan då verkligen äfven en kvinna,
klädd i våra fruntimmers vanliga dräkt, göra
något för sin egen eller andras räddning ur
sjönöd? Ja, det kan hon. Därpå får man
se prof vid alla våra kvinliga simuppvisnin-
gar, ifall ni skulle vilja besöka en sådan;
och härtill gifves tillfälle — åtminstone i
Stockholm —- flere gånger hvarje sommar.
Ni behöfver för öfrigt endast göra ett besök
när som helst i en fruntimmers-simskola, så
skall nog en intresserad och nitisk simlära-
rinna, om hon märker, att ni har allvar med
ert sanningssökande, genast gifva er en liten
extra föreställning, som skall häfva edra tvif-
vel i den vägen.
Det är visserligen sannt, att ej alla simmer-
skor lyckas utbilda sig till den skicklighet,
att de kunna utföra de svårare simprofven,
dit simning i fruntimmerskläder ooh räddning
af drunknande otvifvelaktigt höra. Men må
ingen därför underskatta simkonstens bety-
delse äfven för kvinnan! Oafsedt att med-
vetandet att kunna hjälpligt simma alltid skall
vid tillfällen af sjöolyckor gifva ett lugn, som
ensamt för sig mycket bidrager till farans
öfvervinnande, så har ju simkonsten flere andra
obestridliga fördelar och behag. Såsom gym-
nastik åstadkommer den, i motsats till flera
af våra vanligaste kroppsöfningar, t. ex. skrid-
skoåkning och rodd, en synnerligen harmonisk
utveckling af kroppen genom att armarne och
benen arbeta likformigt, på samma gång bröst-
korgen vidgas. Våra simmares och simmer-
skors figurer pläga ock bära vittne därom,
helst om de redan från barndomen öfvats i
simkonsten. Vidare medför denna konst be-
haget af att kunna bada i djupare och där-
för äfven friskare vatten än en bassäng kan
erbjuda, man blir oberoende af badhus och
långgrunda stränder, och man kan, då man
rör sig i simmarens jämna tag, bibehålla
kroppsvärmen i vattnet vida längre än eljes
och sålunda förlänga njutningen af badets
svalka och vederkvickelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
