Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. 17 juli 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226 i dun 18!)i
Om det sköna mål, som blicken bländar, Sannings haf, där ökenfärden ändar,
Än för âtrân tyckes vika stundligt, Ler i strålar, gränslöst, outgrundligt.
p. ßNOILSKY.
På släktfåfängans altare.
En liten »våckare» af
van Nord.
■
et kan ej nekas, att forna tider, äfven
de riktigt gamla, trots sina många
fel och blister, dock hade åtskilliga för-
tjänster och företräden, hvaraf vårt eget
moderna århundrade dess värre icke kan
berömma sig.
Om jag nu t. ex. sade, att jag dit räk-
nade bl. a. saknaden af den bokliga bildning,
som i våra dagar är så allmän och oum-
bärlig, blefve jag tvifvelsutan och med skäl
ansedd som en efterblifven kvarlefva från
dessa »goda» tider, då okunnighet och
vidskepelse regerade världen. Men så
långt ifrån är detta min mening, att jag
tvärtom vill tro, att vi till sist skola kom-
ma öfverens, när jag blott närmare fått ut-
veckla densamma.
Då nyssnämnda bokliga bildning, som i
äldsta tider hörde till de sällsyntare undan-
tagen, och som i öfrigt spelade en mycket
underordnad roll i samfundslifvet, seder-
mera började tillerkännas ett lika stort som
oberättigadt företräde framför kroppsarbe-
tet, kom detta senare allt mera i misskre-
dit, tills det slutligen betraktades som en
låg ja, nästan som en djurisk och män-
niskan — den om sitt värde medvetna
människan — ovärdig sysselsättning. Och
den naturliga följden häraf blef, att dess
utöfvares sociala anseende i samma mån
minskades. De lärde och de vise i landet
förmådde då ej fatta, att det intellektuella
och det fysiska arbetet äro för samhällets
välbefinnande lika nödvändiga, att de båda
måste gå hand i hand med hvarandra, om
något varaktigt och verkligt gagneligt skall
kunna blifva uträttadt.
Men så mycket mera aktade och ansedda
blefvo däremot »lärdomens» målsmän och
idkare, ehuru de i själfva verket ej alltid
voro så fasligt grundlärda och därjämte i
lifvets praktik ofta nog alldeles bortkomna.
Detta betydde likväl mindre. De hade
sina tjocka, dammiga luntor och sina gul-
nade betygsverilikationer att peka på, och
de kunde så lätt blifva herre öfver situa-
tionen med en erinring om »den tiden jag
studerade i Upsala» eller »när jag låg i
Lund» etc.
Nu har visserligen detta gamla åskåd-
ningssätt till betydlig del försvunnit eller
åtminstone moderniserats, tack vare den
förändring till det bättre, som tidsandan
sedan dess undergått. Upplysningen, som
förr var nästan uteslutande samhällets öfre
lager förbehållen, har nu blifvit en folkets
gemensamma egendom, och senare tiders
ofantliga materiella utveckling på de flesta
områden har äfvenledes i ej ringa grad
bidragit att göra omdömet om det lekam-
liga arbetet samt dess värde och betydelse
för det allmänna vida rättvisare än tillförene.
Men hvad är då egentligen att anmärka
mot en tid, som i stort sedt visar så vä-
sendtliga förbättringar? —- spörjer kanske
läsaren. Jo, ganska mycket, och det är
just om detta, jag nu vill säga några ord.
Ännu vid det nittonde seklets slut fin-
nes det öfverflöd af den sortens »bildade»
människor, hvilka nu, liksom förr i värl-
den, då inom vissa ämbetsmanna- och prest-
släkter boken såsom ett dyrbart arf gick
från far till son uti många led, vilja med
alla tillåtna medel och genom ett otillbör-
ligt användande af den dyrbara föräldra-
myndigheten afhålla sina söner från att
egna sig åt det ringaktade kroppsarbetet
eller det af dylika personer föga bättre an-
sedda näringslifvet, men som däremot lika
envist söka drifva dem fram till studerade
karlar. Ty såsom sådana — men éndast
då — skola de blifva i stånd att föra fa-
miljens och släktens runor »med den äran».
Det kan ju måhända tyckas, som om
häruti ej läge något synnerligt ondt. Men
besinna vi, att intet som helst afseende
plägar fästas vid, om de unga hafva håg
och lust för bokliga studier eller tilläfven-
tyrs luta åt praktiska värf, så måste vi
erkänna, att här är ett missförhållande, som
tarfvar en snar och grundlig rättelse. Ja,
vid tanken på, huru mycken skada, som
genom detta blinda bildningstyranni måste
förorsakas såväl vederbörande själfva som
genom dessa det allmänna, vore man
nästan stämd för, att föräldrarnas myndig-
het öfver barnen på lämpligt sätt finge in-
skränkas, så att dessa senare blefve skyd-
dade för det sorgliga ödet att offras upp
på släktfåfängans altare.
Det är alldeles klart, att barn, som icke
hafva fått hvad man kallar »läshufvud»,
omöjligen heller kunna hafva någon fram-
gång på studiernas knaggliga stråt; och
lika klart är det, att de under sådana för-
hållanden måste blifva en olidlig plåga för
sina uppfostrare under lärotiden och, hvad
värre är, en börda för sig själfva under
hela lifvet. Ty lyckas de äfven sent om-
sider absolvera de vanliga examina, hvad
nytta hafva de väl af sina studier, om de
så sent förvärfvade kunskaperna hos dem
endast väcka leda och afsky, men icke håg
och kärlek, för det lefnadskall, som mot
deras vilja blifvit dem tilldeladt? Och gör
månne samhället vinst eller förlust på så-
dana håg- och dådlösa medlemmar? På
dessa och dylika spörsmål skulle säkerli-
gen en statistik öfver »förolyckade existen-
ser» bäst kunna gifva ett öfvertygande och
tillfyllesgörande svar.
Vore då ej klokare och mänskligare —
eller är det ej rent af att anse som en oaf-
vislig föräldraplikt att gifva barnen en af
uppfostraren förståndigt kontrollerad frihet
vid valet af lefnadsbana? I våra dagar
kräfves det huru som helst tillräckligt med
»bokvett» äfven för näringsvärfven, för att
dessa icke skola behöfva blifva stående med
skammen såsom en härd för okunnighet
och råhet, och det är bestämdt icke min-
dre maktpåliggande eller fordrar mindre
förstånd att vara en snäll sjöman, en god
landtman eller en duktig bokhållare eller
handtverksgesäll än att i den stackars män-
niskohjärnan prenta in en massa glosor,
definitioner och teoretiska begrepp., hvilka
i och för sig själf aldrig hafva något värde,
så snart de icke i en praktisk tillämpning
kunna vara till något gagn. Af ungdomen
blefve då en gång lyckliga och nyttiga sam-
hällsmedlemmar, som med sparsamhet och
arbete sökte sin’ ärliga utkomst; och med
den minskade trängseln af medelmåttor på
ämbets- och tjänstemannabanorna tillfördes
handel och näringar nya kraftnr, hvilka
förvisso icke så litet skulle bidraga att
höja stateu och samhället ej blott i materi-
elt utan äfven i andligt hänseende.
O, fråga ej!
(l), fråga ej, min son, hvad kärlek är —
o, fråga ej — jag kan det ej förklara.
Och fastän lifvet nog dig saken lår —
du, liksom jag, skall aldrig kunna svara.
Du vet ej hur... du ser ett ögonpar,
en lock, som fladdrar, och en mun, som
myser —
i nästa nu finns ej dill hjärta koar,
men klarare du tycker solen iyser.
Du hör en röst, som aldrig förr du hört,
men som från första stund din själ bedårar.
En fé dig med sitt trollspö då har rört —
en liten kvinna, kanske sjutton vårar.
I skogens skymning, medan trasten slår
och månen glimmar djupt i insjöns vatten,
din själ får vingar, dår helt tyst du går
bredvid din älskade i julinatier.,.
Du ville famna denna gröna värld,
som doftar oår och fylls af kärlekssånger,
och innan kyssen ännu är begärd,
din mun har funnit hennes tusen gånger.
Och stilla, lutade emot hvarann,
det år som glömskan er sin bågar räckte —
head gör det er, om hela världen brann,
blott till er två sig flammorna ej sträckte!
Hvad gör det er, om allt i spillror gick,
om natt och kaos öfver världen rådde —
blott mörka glober för ett ögonblick
dig salighet förutan like spådde!
O, fråga ej, min son, head kärlek år —
o, fråga ej, jag kan det ej förklara.
Och fastän lifvet nog dig saken lår —
du, liksom jag, skall aldrig kunna svara.
Daniel Fallström.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
