Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. 17 juli 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 i Dü N 227
Vindkast.
Skiss af
Elisabeth Kuylenstierna.
» n smula kokett, aldrig så litet, måste
»SJ* du vara, kära barn. Se nu till
exempel, hur rynkigt dina handskar
sitta!»
Fröken Stjärne hjälpte med ett öfverlägset
leende sin lilla kusin till rätta. Det var
nästan som när ett bortskämdt barn kläder
en stor docka. Hod gladde sig åt att smyc-
ka denna nya leksak, som hon hemtat sig,
visst icke från Paris — därifrån hade hon
så mycket annat — nej, direkte från Små-
lands slättbygd.
Lilla Ninas far var kapten vid Smålands
grenadierer, men intet af hans imponerande,
ståtliga yttre hade gått igen på dottern. Hon
var liten och späd, som ett nyutslaget rosen-
blad, ljus och kvinlig som sagornas elf-
drottning.
Fröken Stjärne betraktade sin kusin med
ett kallt, förnämt leende, men utan en gnista
af afund. Det egde ju så föga behag, detta
lilla ansikte; intetsägande som ett oskrifvet
pappersark. Hvad skulle väl den starke
kritikern, doktor Eger, kunna finna, för nöje
i att studera dessa mjuka, runda linier, hur
skulle han väl kunna se en tänkande själ af-
speglad i dessa stora blåa djup, lugna som
en skogstjärns vågor? Och ändå var det
för hans skull fröken Stjärne gjorde sig be-
svär att educera detta naturbarn.
Han skulle småle gillande och taga till-
baka sin hårda dom, att hon helt och hållet
gick upp i sig själf.
Och så skulle Nina bli en personifikation
af den barnkammarnaivitet, han så djupt
föraktade.
Det var likväl ej utan att fröken Stjärne
kände en lindrig hjärtklappning, ty onekligen
var hon söt, denna lilla provinciale.
Hon såg med ett flyktigt ögonkast i spe-
geln och log . . . ett segerlöje; hon kunde med
full rättvisa godkänna societetens dom: frö-
ken Stjärne var en dame du monde.
»Kom barn!» Hon lade den unga flic-
kans darrande arm under sin och gick med
obesvärad hållning genom de upplysta salon-
gerna fram till värdinnan.
Blixtrande juveler och klingande fraser
förbländade helt och hållet stackars Nina,
som purpurröd och djupt nigande besvarade
grefvinnans artiga komplimang: »Hvilken
ackvisition för vår societet! Vårblommans
fraîcheur på kinden. Välkommen min unga
fröken. Er framgång är redan gifven med
sådana relationer!»
Nu vände hon sig med samma förbindliga
leende till fröken Stjärne.
Hon mottog det helt likgiltigt.
Sedan denna reverens var slutad, presen-
terades Nina för några kavaljerer, som slutit
en beundrande ring omkring de unga flickorna,
Det tycktes, som om fröken Stjärnes dyr-
bara smycken egde ett hypnotiskt inflytande,
ty när dessa — äkta diamanter — bröto sig
mot kronljusens strålar, böjdes stolta nackar
och smickrande komplimanger flödade.
Ännu saknades dock en eller den ende för
henne, och det var därför hon förströdde sig
med denna lek.
Nu stod han hastigt framför henne med
en artig bugning.
»Åh, jag såg er ej, doktor,» hon räckte
honom lifligt handen och pekade på en ledig
stol vid sin sida. »Vill ni ej taga plats?»
»Om ursäkt, fröken, får jag bedja er pre-
sentera mig!»
Nina, ack, henne hade hon alldeles glömt;
lilla obetydliga Nina i sin skära ylleklädning,
som såg så förskräckligt hemmagjord ut.
»Doktor Eger. Min kusin fröken Helm-
berg.» Det skedde helt vårdslöst. Hon an-
såg det som onödig tidsutdräkt.
Hon hade en gång blifvit van att betrakta
hans ridderlighet som sin egendom. Att han
gjorde henne sin kur, var ej längre en hvisk-
ning, och man erkände gärna, att den unge
läkaren hade smak, som fäste sina blickar
vid säsongens sol.
Väl var den ej mer i zenith, men så brände
ej heller dess strålar så förtärande. Det var
den nedgående solens djupa, underligt loc-
kande glans, som lyste ur hennes stora, skif-
tande ögon. Och det var dess glöd, som
dröjt sig kvar i hennes rödskimrande hår.
Doktorn hade gjort hennes bekantskap för
tvänne år tillbaka vid hennes fars dödsbädd
och känt sig frapperad af hennes lugna, pas-
sionsfria smärta.
Det varsamma, fasta greppet af de fina,
hvita händerna, då hon lade en kudde till-
rätta eller ordnade täcket bättre omkring den
sjuke, hade väckt hans sympati.
Intet onödigt pryderi, inga hysteriska an-
fall, allt hos henne var klart, genomträngande
skarpt förstånd, men kallt, fryskallt.
Det var denna köld han föresatt sig att
öfvervinna, och energiskt hade han sträfvat
för detta mål. Han ville böja denna sega
egenvilja.
Än en gång gjorde Vilma Stjärne en lätt,
inbjudande gest mot den lediga stolen.
Han intog den och betraktade med ett
svagt smålöje Ninas smärta, outvecklade ge-
stalt; den raka ryggen med den långa flätan,
helt barnsligt omknuten med ett skärt band.
Hon såg vida mer lämplig ut för en barn-
bal, men för ombytes skull — hvarför inte ?
Societetens damer började trötta honom.
Till och med fröken Stjärne med sitt diskreta,
enerverande lugn.
Den där lilla var ännu så omedveten om
sällskapslifvets intriganta vanor, oberörd af
dess pestsmittade luft.
Han kände sig dragen till detta friska
barn, som stod där så förlägen och oskulds-
fullt visade sitt tomma program genom att
vrida det fram och tillbaka mellan de små
figrarne.
Hon tänkte säkert ej att därpå vinna en
uppbjudning. Det var helt enkelt första gån-
gen, hon betjänade sig af ett program, och
ovanan gjorde henne brydd.
Han beslöt att taga sig henne an.
Han sträckte ut handen efter programmet:
»Tillåt mig se på det, fröken Helmberg ! Ni
har inte mycket tecknadt!»
»Nej, jag känner ingen förut, men Vilma
har varit så snäll och presenterat mig för
några,» svarade Nina blygt.
»Första valsen, vill ni låta mig få den,
så kan jag på samma gång introducera er i
stora världen?»
»Tack,» sade Nina, nästan hviskande.
Det spelades upp, och de dansade ut. .
Fröken Stjärnes kavaljer var en legations-
sekreterare, som på alla upptänkliga sätt
sökte fånga den rika» stjärnan», som hon kal-
lades bland herrarne.
»Hvem skall ni dansa nästa dans med?»
frågade doktor Eger under pausen och lutade
sig fram för att läsa namnet på Ninas pro-
gram. »Jaså, löjtnant Berger. Akta er frö-
ken! Är ni rädd för fyrverkeri?»
»Ja, om det smattrar mycket.»
Han skrattade: »Lita på det, att löjtnan-
tens fyrverkeripjäser smattra ohyggligt. Han
rent af excellerar i eldfängda saker, såsom
brinnande hjärtan till exempel.»
»Jag förstår ej doktorn riktigt.»
»Nåja, det gör också detsamma. Jag skulle
endast önska, att ni inte förstode löjtnanten
bättre!»
»Det skulle inte jag önska, ty det är ej
alls roligt att stå framför nedfälld ridå.» Det
hade kommit uttryck i de mörka ögonen, och
den förlägna rodnaden började så småningom
försvinna. Hon fann sig road och förde sig
med en viss naturlig grace, som gjorde, att
rätt många blickar följde den ungdomsfriska
uppenbarelsen.
»Såå, ni skulle vilja lära känna lifvet?»
Han såg förundrad på henne.
»Ja.» Det låg en djup, innerlig längtan
i detta enda ord.
»Men om ni, när ridån drogs upp, mötte
en tafla af sorg och brott, skulle ni inte då
rygga tillbaka? Ser ni, alla dessa unga da-
mer, som tro sig tillhöra en högre sfer, ha
fällt ned högmodets järnridå för den skåde-
banan; deras återger endast scener med dyr-
bart smyckade herdinnor, som sjunga kär-
lekssånger för tillbedjande herdar.»
»Så har jag ej tänkt mig lifvet,» sade
Nina allvarligt.
»Det gläder mig. Nu måste jag föra er
till er plats. Vill dî lofva mig ännu en dans
i afton ? »
»Ja gärna!» — — — — — — — —
Fröken Stjärne föreföll en ytlig betraktare
denna balafton som alla andra, men hon
kände en underlig tomhet och leda allt mera
få herraväldet.
Nu befann hon sig midt uppe i ett sådant
där tanklöst kåseri, som föres, utan att man
egentligen vet, hvarom frågan är. Hon sva-
rade nästan på måfå: »Ja, det är så sannt»
och slog takten till den sprittande dansmelo-
dien med sin eleganta solfjäder. De stora
ögonen irrade omkring med ett sökande ut-
tryck, under det att hon ännu en gång upp-
repade svaret till sin kavaljer, en lång, ljus
herre med tennfärgade ögon och ofantligt
långa fötter.
»Fröken förefaller något tankspridd,» sade
han i oklanderlig nasalton.
»Jag,» hon ryckte till, och den lilla handsk-
beklädda handen ordnade nervöst de täta
spetsgarneringarne på den blomsterprydda
baldräkten. »Herr baron, ni är inte särde-
les artig; en dam är aldrig tankspridd, hon
är på sin höjd indisponerad, distraherad kanske
rättare.» Och åter ilade blicken förbi honom
för att slutligen hvila på ett ungt, dansande
par.
Den stackars baronen visste, att han borde
säga något, men fröken Stjärne var i afton
så bitande sarkastisk, att han knappt kom
sig för att svarfva ihop några af sina utsökt
innehållslösa fraser. Ändtligen vågade han
sig på nytt fram med en anmärkning: »Vår
värd har en magnifik våning.»
»Så elegant och ändå så älskligt naturlig,»
sade fröken Stjärne sakta.
»Ja, det märks, att en fin smak anordnat
det hela.»
Vilma stirrade förundrad på honom och
brast till sist i skratt — ett skärande, ner-
vöst skratt. »Vi ha visst missförstått hvar-
andra. Om baron behagar, dansa vi ett
hvarf; det torde vara det enklaste sättet att
hugga af den gordiska knuten!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
