Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 29. 17 juli 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230 I D U N 1891
saknar sin like. Också tar middagsätandet van-
ligtvis två, stundom tre timmar i anspråk. Engels-
männen börja sin middag mellan kl. 5 och 6, hof-
vet och några högförnäma hus göra dock härifrån
undantag. Drottning Viktoria dinerar sålunda först
kl. 6 på aftonen. Tyskarne i allmänhet intaga
sin middag tidigare än något af de nu nämda
folken, tiden varierar mellan kl. 2 och 4.
Och för att anspråkslöst nämna oss själfva till
sist, så är det svårt att ange någon bestämd mid-
dagstid. Vi svenskar äro i allmänhet mycket fallne
for att efterhärma andra, och allt efter som man
af ett eller annat skäl intresserar sig för och sym-
patiserar med det ena eller andra folket, rättar
man sig gärna äfven hvad måltiderna beträffar
efter det. Under den gångna delen af vårt år-
hundrade, då man hyste stora sympatier förj?rank-
rike, åt man middag sent, 5, 6, ja, äfven 7. Det
har på senare tiden visat sig en benägenhet att
flytta middagstimmen något tillbaka; om detta be-
ror på det nu pågående närmandet till Tyskland
eller af andra orsaker, lemna vi därhän. Allmänna-
ste middagstiden bland de förnäme hos oss är kl.
4—6.
Hela vår tid genomströmmas af enhetssträfvan-
den på de mest skilda områden, men så vidt vi
ha oss bekant, har ännu ingen höjt sin röst för
att söka bringa enhet i måltidstimmarne. Och
dock vore ett tillfredsställande svar på frågan:
»hvilka tider på dagen äro de lämpligaste måltids-
timmarne» både ur sundhets- och affärssynpunkt
af icke så ringa värde.
förbjuden frukt.
Skiss af M...e.
V.
(Forts.)
ögsomniarns sol sände lodräta, brän-
naude strålar på vatten, vägar och
fj, stigar. Och inne var det också kväf-
vande hett.
Annie tog en hok och styrde af mot sko-
gen. Där var åtminstone skugga och i viss
mån äfven svalka.
Hon ströfvade långt framåt ocli vida om-
kring utan mål, utan afsikt. Det var så
outsägligt härligt att få vandra omkring på
den saftiga grönskan mellan de höga träd-
stammarne. Lifvet kändes så fullt, så rikt,
och friheten var så ljuf . . .
Någon nalkades.
»Nå, det var då att finna ädelt och säll-
synt villebråd på sina egor!»
»Herr Gregerson!» Annie blef mycket öf-
verraskad. »Har jag råkat förirra mig så
långt?»
»Ja, det har ni verkligen råkat, fröken. Ni
ser råmärket för mina och Yideby egor där
borta vid gärdesgården. »
»Det visste jag inte.»
»Nå, häpna iute däröfver! För mig var
det ej blott en angenäm öfverraskniug att
träffa er; det var en himlens skickelse.»
»Hur så?»
»Jo, jag har sedan Here dagar tänkt skrifva
till er.»
»Till mig?»
»Ja, men det har ej blifvit af, som ni vet.
Nu ber jag att få begagna tillfället och
muntligen framställa, hvad jag ämnade skrifva
om.»
»Hjärtans gärna.»
De satte sig ned, midt emot hvarandra på
ett par mossiga stenar.
»Fröken Smith, jag har mycket tänkt på
er under den sista tiden.»
»Det var mycket vänligt.»
»Ser ni, jag har äfven tänkt på, att jag
börjar bli något till åren — ja, ja, ännu är
jag ju i mina bästa år?»
~ Han såg vädjande på henne, och hon be-
kräftade med en böjning på hufvudet hans
mening.
»Jag skulle tycka om att ha en liten hu-
stru i hemmet, som gjorde det trefligt för mig
och pysslade om mig. Och så har mitt val
fallit på er; ni skulle spela så vackert för
mig om afmarne. »
Han tog af sig hatten och torkade svetten
från pannan. Talet hade synbarligen kostat
på honom. Hans ansenliga månsken hade
aldrig förut fallit Annie så bjärt i ögonen.
Pannans fåror hade aldrig synts så djupa,
ögonen aldrig så glanslösa.
»Hvad svar ger ni mig? Vill ni bli min
lilla hustru?»
»Det kan jag ej.»
»Och hvarför inte?»
»Hvarför?» Det var nu också en fråga!
Hon hade tänkt sig äktenskapet som eu före-
ning, där båda parterna skulle stödja och upp
muntra hvarandra genom ett ömsesidigt ka-
pital af ungdom och intresse.
»Jag förstår, att ni håller på kärleken
som den förnämsta grundvalen för äktenska-
pet. Nå, det gör jag också. Jag hoppas
den skall infinna sig hos er lika visst som
hos mig.»
Annie skakade tviflande på hufvudet.
»Nåväl, då är det tydligt, att jag är ute
för sent, att det är någon annan, som eger
ert tycke. »
Nej, det visste hon ej af.
»I så fall ber jag er taga några dagars,
ja, om ni så vill, veckors betänketid. Ni
finge ju i alla fall ett hem; jag ville blir er
en god make.»
Hans röst började darra af lindrig rörelse.
»Herr Gregerson,» svarade Annie med mil-
dare, nästan vördnadsfull ton. »Jag ber er
förlåta, att jag sårar er med min otacksam-
het, men jag försäkrar tillika, att betänketid
skulle här ingenting uträtta. Hvad jag sva-
rat i dag, skulle jag nödgas upprepa måna-
der härefter. Jag har det fullkomligt klart.s
»Så, farväl då, och låtom oss glömma
detta vårt samtal.»
De skildes.
Sakta gick Annie tillbaka mot Videby.
Hennes hufvud vimlade af orediga tankar.
Hon måste åter sätta sig ned.
Hvarför hon hade gifvit afslag? Det var
detta hon ej fullt kunde reda. tion kände
tydligt, att hon ej kunnat gifva annat svar.
Men hvarför?
»Någon annan, som eger ert tycke», hade
han sagt. Det var något eget med de där
orden. De brände soin eld i själen; hon
kunde ej göra sig kvitt dem. De susade för
hennes öron.
»Nej, det kan icke, det får ieke vara så!
utropade hon plötsligt. »Jag skulle då för-
akta mig själf gränslöst . . . Något måste gö-
ras, men hvad? Jo, jag vet! Jag reser i
morgon dag och tillbringar ej sommarlofvet
på Videby, som jag förut tänkt. Skiljsmes-
san ...»
Hon reste sig häftigt och skyndade mot
hemmet. Rolf kom emot henne på verandan.
»Hvad ni dröjt länge! Hvar har ni varit?:
»I skogen.»
»Och jag som varit så orolig, att någon-
ting händt! Middageu har ock väntat.»
Han såg på henne med en varm, nästan
öm blick.
»Förlåt mig!» bad Annie tankspridd. »Jag
rakade obetänksamt nog ut på andras jakt-
marker. »
Följande dag reste hon bort på några
veckor.
VI.
Sommaren nalkades sitt slut. Man skref
den sista augusti.
I salen på Videby promenerade Rolf fram
och åter. Stundom stannade han ett ögon-
blick i dörren till sin hustrus rum och ut-
bytte några ord med henne. Stundom dröjde
han vid något af fönstren och kastade spe-
jande blickar bort emot landsvägen eller öfver
gården, som låg där, nykrattad och pyntad
redan på lördagsmorgonen.
»Nu kommer hon, pappa!» ropade Maud,
som låg framstupa i ett af fönstren. »Jag
hörde vagnen.»
Rolf försökte se likgiltig ut, men uttryc-
ken i hans ansikte växlade i kapp med tan-
karne. I detsamma svängde Annie upp på
gården.
Maud hade skyndat ut att först helsa
henne.
»Välkommen åter!» helsade Rolf, som nu
äfven kommit ut. »Så roligt, så kärt att ha
er här igen! Allt har varit tomt och öde,
medan ni varit borta.» Han talade med låg,
smekande stämma.
Annie besvarade hans varma helsning med
lugn värdighet. Hon var besluten att visa
lagom mycket vänlighet för att ej synas ohöf-
lig, men att för öfrigt vara tillbakadragen
och vaksam. På sig själf var hon nu fullt
säker. Aldrig skulle hon med vett och vilja
göra sig skyldig till ett så lumpet bedrägeri...
Och nu skulle kampen börjas.
Följande dags eftermiddag tillbragtes i Ag-
nes’ rum. Hennes nervösa lidande hade ännu
mer tilltagit, och särskildt under de sista da-
garne hade hennes krafter varit mycket ned-
satta.
Efter supén föreslog Rolf, att man skulle
spela något. »Det skulle visst glädja Agnes,»
tilläde han.
Agnes böjde jakande på hufvudet.
Fiolen hade nu så länge hvilat. Det skulle
bli ett stort nöje att åter låta stråken glida
öfver strängarne. Annie hade intet att in-
vända häremot. Litet musik kunde ju ej in-
verka menligt på hennes föresatser.
Tiden ilade snabbt undan, medan det ena
stycket spelades efter det andra. Ett par
gånger hade Rolf gått fram till sin hustrus
halföppna dörr för att fråga, om Agnes stör-
des eller tröttades. Men hon hade svarat
nej häpå.
»Ännu ett stycke, ett enda blott!»
Man valde den härliga introduktionen till
första akten ur Lucie. Den sydländskt eldiga
musiken brusade fram än i vilda kaskader,
äu i vemodigt trånande vågslag, och upp-
löstes i några kraftiga slutackord.
Då den sista tonen förklingat, lade Rolf
häftigt ifrån sig fiolen, och innan Annie ens
hann tänka, böjde han sig ned och kysste
lidelsefullt hennes panna.
Annie var nära att uppgifva ett rop af
förskräckelse. Ofrivilligt såg hon bort mot
dörren till Agnes rum. En rysning genom-
for hela hennes varelse. Hon tyckte sig se
ett blekt ansikte med ett par mörka, feber-
glänsande ögon i dörröppningen. Men hon
visste ej, om det var verklighet eller blott ett
gyckelspel af hennes fantasi.
Hastigt lade hon undan noterna, sade ett
kort godnatt till Rolf och rusade upp på sitt
rum.
Därhän hade det aliså redan gått! Och
detta utan hennes förvållande, utan att hon
kunnat hindra det! Skulle hon stå där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
