Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 31. 31 juli 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
244 I DU N 1891
genast, att det icke var blott ett sjukligt,
ömtåligt barn man hade framför sig, utan
fastmera en mognad, kanske i förtid mognad
kvinna med brinnande åtrå att lefva och
verka.
Hon var, som sagdt, nitton år, när jag
lärde känna henne däruppe i den evigt ung-
domliga staden vid Fyris. Det var en hel
vinter hon den gången tillbragte där, och vi
träffade under den tiden ofta tillsamman. Man
kände sig också ovilkorligt dragen till denna
fina, späda varelse, som på djupet af sitt
väsen gömde så mycket af dådlust och vilje-
kraft. Hon var så olik alla andra unga
flickor vid hennes ålder; för hvarje dag in-
tresserade man sig allt mera för denna egen-
domliga, ädla karaktär, hvars lösen var icke
att njuta, utan att lefva och att lefva icke
för sig, utan för andra.
Men för hvarje dag blefvo också de röda
rosorna på hennes kinder allt bjärtare och
de vackra, djupa ögonen allt mera glänsande
klara ... Ty Upsala är, särskildt vintertiden,
minst af allt någon Riviera.
Det blef ändtligen vår äfven efter den vin-
tern. Och om det också på visst sätt alltid
är vårstämning däruppe vid Fyris, så blir
det dock vid den verkliga vårens annalkande
lifligare än eljes. Och när så plötsligt prome-
naderna fyllas af hvitmössor och sprittande
vårsånger tona, då ryckes äfven det dystra-
ste sinne med.
Och nu skulle studentkåren hålla vårfest.
Den ena festklädda skaran efter den andra
strömmade in genom Botaniska trädgårdens
portar och spred sig i dess skuggiga alléer
och på dess slingrande sandgångar.
Jag hade den lyckan att den aftonen vara
hennes kavaljer. Hon var vid ovanligt lif-
ligt humör; hon talade med en öppenhet och
oförbehållsamhet som aldrig förr, och hennes
stämma vittnade om energi och en lifslust så
stor, att man nästan glömde blekheten i hyn
och den flammande rodnaden på kinderna.
Vi vandrade en stund omkring i den allt
mera tätnande folkmassan, som skockade sig
tillsammans framför estraden, där sångarne
och festtalarne hade sin plats. Till slut, då
vi lyssnat tillräckligt på det, som där pre-
sterades, och tröttnat att längre trängas bland
de packade skarorna, styrde vi våra steg till
de mera aflägsna gångarne på sidorna, där
trängseln var mindre och sorlet icke fullt så
bedöfvande. De höga granhäckarne, som här
och där kanta gångarne, stodo där mörkgröna
och allvarliga och stucko så egendomligt af
mot de ljusa, eleganta vårtoaletterna och de
gladä skratten rundt omkring; och på samma
sätt kändes det energiska allvaret på min
unga följeslagerskas anlete som en skarp kon-
trast mot alla de uppsluppna, sorglösa miner
man eljes såg.
Hon betraktade de långa, snörrätta gran-
häckarne och de fina, välskötta rabatterna,
där den ena växten efter den andra nu bör-
jade skjuta upp och crocus och hyacinter re-
dan blommade, och sade:
»Hur roligt var det ej att ännu en gång
få se allt detta! I morgon reser jag här-
ifrån, kanske för alltid.»
»Skall ni fara härifrån i morgon?» ut-
brast jag. »Och för alltid -—- hvad menar
ni med det?»
Jag fruktade nästan, att hon börjat grubbla
på det dödens frö, hon bar inom sig, och
den hvassa hostattack, hvaraf hon i detsam-
ma anfölls, tycktes liksom bekräfta min för-
modan.
Men min aning var i själfva verket all-
deles grundlös, ty med den för lungsotspa-
tienter egendomliga tilliten till helsa och kraf-
ter fortsatte hon:
»Jo, jag menar, att jag måste ut i lifvet,
ut att lefva och verka. Och hvem vet, när
min bana då vänder åter till den gamla
Fyrisstaden? Jag vill, jag kan ej längre
stanna här, försoffas‘i denna själsmördande
sysslolöshet; jag känner hågen oemotståndligt
drifva mig ut, ut till rastlöst arbete... Jag
är ung och kraftig; jag vill icke gräfva ned
det lilla pund jag kan hafva fått. . . Jag
vill icke lefva blott för mig själf, blott jäkta
från nöje till nöje såsom så många af de unga
flickor ni här ser omkring eder . . . Jag tror,
att kvinnan kan uträtta något mera, är värd
mera än så ... »
Hon blef riktigt entusiastisk, medan hon
på sitt egendomliga sätt stötvis uttalade dessa
ord, tidt och ofta afbruten af den besvärliga
hostan. Jag hade icke hjärta att söka af-
kyla hennes glödande verksamhetslust; det
skulle för öfrigt varit fruktlöst försök. Jag
sade därför endast:
»Ni får dock icke döma edra unga med-
systrar för strängt. De drömma just nu lif-
vets skönaste vårdrömmar; låt dem drömma
och dröm själf med! Och sedan — af dessa
unga flickor, hvilkas innehållsfattiga lif ni
nu, kanske i mycket med rätta, fördömer, af
dem blifva dock framtidens kvinnor och mö-
drar, och hvilket rikt verksamhetsfält få de
icke då! Ni vill ut och verka; jag förstår
edra ädla motiv, fastän jag hör till de där
gammalmodiga, som tro, att hemmet är kvin-
nans rätta verksamhetssfer. Men se nu blott
till, att ni åtminstone får ett lämpligt arbets-
fält, att ni icke, då ni vill bruka ert pund,
i stället förbrukar det...»
»Ack, ni talar, som alla tala. De orda
så vackert om kvinnan, men de tänka så
lågt om hennes förmåga...»
Hon hann ej fortsätta, ty i detsamma
ljödo från skarorna, som stodo packade kring
talarstolen, fyra af dessa väldiga, studenti-
kosa hurrarop, som förmå öfverrösta allt.
Hon frågade, hvad det var.
»Ah, man hurrar efter talet för kvinnan,»
svarade jag.
Hon log, men det var ett föraktfullt, nä-
stan bittert leende.
»Ni förstår mig icke,» fortfor hon nu, »och
det är kanske icke så underligt. Jag vet
ännu icke, hvart jag skall vända min verk-
samhet, men med Guds hjälp skall jag väl
finna något fält också för mig. Och om jag
kan uträtta något, och om någon enda liten
svallvåg däraf kan nå fram äfven till eder,
då skall ni kanske förstå mig.»
Det var en visshet och en kraft i hennes
stämma, som nästan kom en att glömma,
huru hvassa hostningarna ljödo, och huru de
röda rosorna på hennes kinder flammade allt
bjärtare.
En stund senare tog hon afsked för afto-
nen. Morgonen därpå voro vi väl ett par
dussin studenter, som samlats nere vid järn-
vägsstationen, när hon skulle fara. Vi höjde
ett kraftigt lefve för henne, då tåget satte
sig i gång, hurraropen dånade öfver perron-
gen, hon viftade med sin lilla, hvita hand
ett sista farväl och var försvunnen.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
