Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 31. 31 juli 1891
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 ! DU N 245
»Ni har kommit i rätta ögonblicket... Ni
säg mig i begynnelsen af min bana, då jag
störtade mig ut i lifvet att förverkliga mina
stolta drömmar, ni har nu sett mig vid slut-
punkten af min bana, då jag känner allt
forfeladt ... Er farhåga har gått i fullbordan;
jag ville bruka mitt pund, och jag gjorde
det så, att jag förbrukat det.. .»
Hon sjönk maktlös ned på en solfa, och
en våldsam hostattack skakade den späda
varelsen. Men snart fortsatte hon åter:
»Rastlöst sökte jag efter ett verksamhets-
fält därute i det vilda, bullrande lifvet . . .
jag, som knappt egde krafter till en fridfull
verksamhet i det lugna och tysta ... Så
kom jag en afton på ett af Frälsningsarméns
möten . . . Jag tjusades af tanken på den
härliga lotten att få egna mitt lif åt mina med-
människors upprättelse ... En vecka senare
stod jag på arméns röda platform; det var
den stunden jag förslösade mitt pund . . .
Detta jäktande lif, detta sjungande, detta pre-
dikande dag ut och dag in ha mördat mina
sista krafter ... Nu är det slut. . . Visste
jag blott, att jag uträttat något här i värl-
den! Då skulle det ej kännas så tungt, då
skulle ej mitt lifs gåta förefalla mig så dun-
kel, så omöjlig att lösa ...»
Jag sökte trösta henne, så godt jag för-
mådde. Jag tryckte hennes darrande hand
och sade:
»Däruppe lösas alla lifvets gåtor.»
Hon betraktade mig med ens med en för-
klarad blick. Vi hade förstått hvarandra.
Ännu länge sedan jag lemnat henne, stod
för mina ögon det insjunkna ansiktet med de
röda, hektiska rosorna, som glödt allt bjär-
tare hvarje gång jag återsett dem.
Jag visste, att de snart skulle blekna för
alltid.
* *
*
Därute på Upsala vackra, minnesrika kyrko-
gård finner man nu en liten, rund grafkulle,
där vänliga händer planterat en yfvig rosen-
buske. Under den kullen hvilar en af de
ädlaste kvinnor vår underliga tid har fostrat.
Vandraren,, som stannar vid grafkullen,
kan därifrån se de gamla, majestätiska gran-
häckarne och de sandade gångarne innanför
Botaniska trädgårdens murar. De äro sig
lika, men hon, som en gång i solig vårdag
därinne utvecklade allt det goda och ädla,
hon ville uträtta i lifvet, hon hvilar nu un-
der torfvan vid vandrarens fötter.
Och hvarje gång sommarvarm julisol åter
börjar glänsa, då öfversållas busken på graf-
ven af röda, fylliga rosor. De röda rosorna
följde henne genom hela lifvet; hvarför skulle
de då ej också glöda på hennes graf?
Och bland alla de andens stormän, som
här på den gamla kyrkogården ännu ur sina
grafvar tala manande och väckande ord till
nya generationer, hviskar där också en röst
ur den lilla grafven med de röda rosorna.
Den har till hvarje ung kvinna, som brinner
af det ädla begäret att lefva och verka, ett
andligt testamente att frambära. Och den
rösten säger:
»Gå i din krafts dagar och verka oförtru-
tet, hvad godt är! Men se till, att du icke,
medan du vill bruka det pund du fått, i
stället förbrukar det!»
*9
Förbiskymtande skuggor
ur förra seklets kvinnovärld.
För Idun
af
Birger Sehöldström.
IV.
Två Bellmans samtida... utanför Ulla
Winblads sfer.
f
l den själfbiografiska teckning, Bellman
? efterlemnat, men, dess värre, endast i
— fragment, tolkar den store skalden så
här sina känslor vis-à-vis kvinnan: »Herre
Gud —- ett fruntimmer, anten hon är vac-
ker som en ängel eller ful som Nyman-
skan, har att befalla mig kyssa sina fjät.»
Ja, inte måtte just gracerna med det allra
huldaste leende lagt sina gåfvor i den vagga,
som den 20 juni 1719 sattes i gång för rike
bryggaren Lorens Westmans, d. ä., och hans
husfru Magdalenas äldsta barn, en duktig
tös, som några dagar därefter i dopet erhöll
namnet Christina. Vid 17 års ålder, eller
1736, blef emellertid Christina Westman gift
med en man, hvilken dref samma yrke som
fadern: bryggaren Nils Nyman Jonasson, på
sin tid en af Stockholms rikaste borgare.
Efter hans död, 1762, fortsatte enkan det
stora bryggeriet, hvilket var beläget vid Drott-
ninggatan, midt emot Barnhuset. Det var
nu hon blef under namnet
madam Nyman
känd af hela Stockholm som en barsk, morsk
och resolverad käring, den där icke skydde
att hugga en utkörsdräng vid örat samt ej
heller skrädde ord, då det gällde att tillrätta-
visa personer af högre samhällsställning. Så
berättas, t. ex., att när på en af madam Ny-
mans bjudningar en viss baron och kammar-
herre, som gjorde hennes hus den äran, un-
der måltiden halfhögt yttrade sin belåtenhet
öfver att vistas i borgarhus, där man kunde
lefva ogeneradt och, såsom han gjorde, ligga
med armarne på bordet, värdinnan infallit:
»Om baron går ut till mina svin, kan han
få njuta sin rätta bekvämlighet — han kan
då få vräka sej i mat-hon hel och hållen.»
Liksom hela den tidens borgerskap i Stock-
holm, var madam Nyman i hög grad konungskt
sinnad, och ett så i mer än ett fall genom
sin rikedom och sina släktförbindelser mäk-
tigt och inflytelserikt fruntimmer underlät ej
heller Gustaf III att på flerehanda sätt visa
uppmärksamhet. Familjtraditionerna veta ännu
att förtälja åtskilligt om majestätets person-
liga artighet mot bryggare-enkan och dennas
beundran för »tjusarekungen».* Äfven mot en
annan bland den tidens framstående män visade
*På dessa familjtraditioner äro byggda flere
scener i Oscar Wijkanders vintern 1870 å k. tea-
I tern uppförda historiska skådespel »En konung».
madam Nyman stor bevågenhet, nämligen
sångaren Carl Stenborg; hon försträckte ho-
nom penningar till Munkbroteaterns inrättande
och upplät till lokal för denna teater ett af
sina egna hus.
Madam Nymans båda döttrar blefvo gifta
med bryggare, Christina med Carl Johan Wier
och Elisabeth med sin kusin Abraham West-
man, denne sistnämnde äldste son till ma-
dam Nymans äldste broder, Lorens Westman,
d. y., af hvilken sistnämndes 11 barn 4 söner
— sagde Abraham samt Carl, Lorens och
Isak — också blefvo bryggare samt 3 dött-
rar gifta med hvarsin bryggare : Hartman,
Willman och Schultz. Väldigast bland hela
denna sinsemellan befryndade bryggaredynasti
var Nymanskans andre måg: Abraham West-
man, »bryggarekungen» kallad, en af Bell-
mans närmaste och mest trofasta vänner,
likasom skalden, att döma af flere hans till-
fällighetsverser, tycks varit i umgänge med
samtliga de nämnda bryggarefamiljerna, så
att det nog var på hans egen erfarenhet grun-
dadt, hans vitnesbörd att
»dubbelt öl ger godt humör ...»
Bryggarekungen? dotter, Clara Elisabeth
Westman, allmänt omtalad för sin älskvärd-
het och skönhet (dessa egenskaper voro då
ieke mormorsarf!), som barn besjungen af
Bellman samt Choræus (»Lilla Clara, förebrå
ej mig, att jag är så barnslig, lilla Clara!»),
blef gift med kanslirådet Hedin och moder
till premieraktören Svante Hedin och dennes
bröder.
Då man från södra porten kommer in på
Klara kyrkogård i Stockholm, ser man till
venster ett större grafkor, å hvars gråkalkiga
vägg läses i ursprungligen gyllene, nu af ti-
dens tand illa åtgångna bokstäfver:
Här hvila:
Handelsmannen och Bryggaren
Nils Nyman Jonasson, född 1709,
död 21 Juni 1762, som hulpit S:tæ
Claræ kyrka och fattighus efter 1751
års brand utan ödesmål och varit
begges föreståndare och kyrkoråd.
Christina Westman, född 20 juni
1719, med honom gift 5 Februari
1736, död 22 October 1795, lät byg-
ga denna graf och rista sten.
* *
*
En samtida i Stockholm till madam Ny-
man, men — som man finner -— betydligt
mera sylfidisk, var mamsell
I
Hedvig Sus’anna Chapman.
Vi veta om henne endast, att hon var
dotter till skeppsbyggmästaren Wilhelm Chap-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:44 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1891/0253.html
