Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 31. 31 juli 1891
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
m IDUN 1891
»Ja, kanske det borde vara någon äldre,» me-
nade en.
». . . eller yngre ...» hviskade en annan.
»... eller ett par stycken, en herre och en
dam,» föreslog en tredje, och detta tycktes vinna
bifall.
»Om grefvinnan ville vara god och ställa sig
i spetsen,» yttrade någon. »Ja, det förstås bara
till namnet och utan att behöfva göra sig något
besvär...»
»Ja, ja,» hördes rundt om.
»Nej, jag tackar,» sade den gamla damen le-
ende,» endast tanken på ett sådant ansvar öfver-
väldigar mig alldeles. Jag föreslår friherrinnan
Stiernfeldt som den bäst passande.»
»Eller prostinnan, som är styrelseledamot i ’tom-
tarne’.»
»Eller fru den . . . eller den ...» sorlades i
kretsen.
»För allt i världen,» hviskade en ung flicka ån-
gestfullt till sin granne, »föreslå majorskan Mac,
annars bli vi olyckliga.»
»Jag röstar för majorskan Mac-Bley,» sade den ■
ung’» mannen pliktskyldigast.
»Åh, inte passar jag till det,» genmälde denna,
i det hon satte lorgnetten till rätta och slätade
ut de förut hotfullt rynkade ögonbrynen. »Men
om jag kan biträda som sufflör, skall det blifva
mig ett nöje.»
»Så snällt.. . med din förmåga... så svårt att
få den maktpåliggande platsen väl besatt.. .» ljöd
det i korus, under det ungdomen förstulet väx-
lade blickar, som tycktes antyda, att förtjusningen
kanske icke var alldeles oblandad.
»Ja, mitt herrskap,» tog baronen ånyo till or-
det. »Då det tyckes vara svårt att så här i hast
kunna komma öfverens och det dessutom finnes
åtskilliga, utom dem jag har äran att se försam-
lade här, som böra värfvas för vår trupp, tillåter
jag mig proponera att vi uppskjuta valet af våra
»spetsar» till det konstituerande sammanträde, som
måste hållas någon af de närmaste dagarne.»
Allmänt bifall.
»Då förklarar jag sammanträdet upplöst,» fort-
satte han, »och får på samma gång upplysa, alt
det finnes en spritt ny krocket-plan, kransar för
ringkastning och några andra landtliga nöjen för
dem, som hafva lust att pröfva på dem.»
»Lefve vår värd,» utropade Sten, och de öfriga
instämde med lif och lust i de jublande hurraro-
pen samt spredo sig därefter för att diskutera den
viktiga fråga, som nu i en hast blifvit societetens
brännande.
* *
*
Det stora sammanträdet hade gått lyckligt af
stapeln, utan alltför stora svårigheter. Till leda-
rinna hade friherrinnan Stiernfeldt blifvit utsedd
och det af flere skäl. Hon var van vid dylikt och
road däraf, hennes stora sal lämpade sig utmärkt
för repetitionerna och sist, men ej minst, visste
man, att dessa, allt som oftast, skulle afslutas med
en liten sväng och en »smörgås» hos den gästfria
värdinnan. Till hennes adjutant valdes Sten Må-
neskiöld, något som tycktes bereda lilla Karin
Stiernfeldt stort nöje. Hon hade alltid tyckt myc-
ket om den glade och vänlige unge grefven, och
då han nu måste hafva täta öfverläggningar med
mamma, så . ., hvem vet 1 Sällskapsspektakler äro
ibland nyttiga för flere ändamål än det, som an-
gifves på affischen.
Valet af pjäser erbjöd större svårigheter. Nä-‘
stan alla stadens unga flickor, som kunde räkna
sig till societeten hade infunnit sig med mammor
och tanter, i några fall pappor också, och alla
förklarade sig genast villiga att spela »hvad som
helst». Dät visade sig emellertid snart, att detta
uttryck ej flick tagas alldeles efter orden, ty då
en pjäs föreslogs, kunde alla spela den unga flic-
kan, men ingen modern eller pigan. Den ena
mamman förklarade, att den andras dotter skulle
passa så väl för den eller den birollen, och då
svarade den andra mamman, att man ej behöfde
mycket leaterförstånd för att finna att förhållan-
det var alldeles tvärtom. Och så blefvo de onda
och fingo anhängare å ömse sidor, och det behöf-
des mycken mjuk takt hos de ledande för att
hindra, att alltsammans »vid ingången kom af sig».
Slutligen enades man dock om »Stackars mam-
mor», en komedi, som hade den fördelen att ega
ej mindre än tre älskarinneroller och plats såsom
folk åt så många som ville. Elsa hade åtagit sig
den ena mammans roll och doktorinnan den an-
dra. Elsas dotter var en trettioårig, vacker och
kokett fru till borgmästaren, hvilken ej fick stö-
tas, utan lemnas fritt val.
En pjäs lemnades utan diskussion åt Isabella
att bestämma — den artigheten måste man ju
visa familjen Måneskiöld. Hon beslöt sig för
»Lam och lejoninna», i hvilken hon redan firat
en triumf på en bazar-tillställning i Göteborg.
Nils förklarade bestämdt, att den unge mannens
roll »icke låg för hans röst», hvarför doktor Ström-
stedt utsågs till Isabellas medspelare. Nils åtog
sig en beskedlig gubbroll i den andra pjäsen. Som
efterpjäs skulle gifvas »Drilléns operett», där de
musikaliska förmågorna kunde få briljera.
Och så började arbetet. Roller utskrefvos och
inlärdes, ty man hade högtidligt kommit öfverens
om att »kunna » redan vid första repetitionen.
Denna hade därför blifvit utsatt till först en vec-
ka därefter och skulle försiggå hos friherrinnan.
Det var efter middagen denna ödesdigra dag,
då krafterna skulle för första gången pröfvas. I
Måneskiöldska salongen genomgingo Elsa och Nils
ännu en gång gemensamt sina roller, Blenda satt
som vanligt vid sitt arbete, grefvinnan sof middag,
och ute i salen spelade Isabella en valse brillante.
Det gick si och så med de unga skådespelarnes
utanlexor, och plötsligt utropade Elsa: »jag kan
aldrig lära mig det där. Det är ju nästan lika
med det, som stod för en stund sedan. Nej, vän-
ta,» fortsatte hon lifligt, då Nils ville sufflera
henne, »låt mig fundera ett ögonblick.»
Under den paus, som nu uppstod, inträngde
pianospelet med förökad styrka och gaf Blenda
anledning att med någon skärpa yttra: »Det hade
varit bra om Isabella valt något mindre bullrande
stycke. Nu väcker hon nog mamma.»
. Nils reste sig genast och gick ut i salen.
>Ack, så ledsamt,» utropade Elsa. »Nu blir det
väl dispyt igen, och så blifva de vid dåligt humör.
Det är för märkvärdigt», fortsatte hon, till hälften
för sig själf, »det är som om en ond ande kom-
mit in i vårt hus. Allting har blifvit så otrefligt.
Och de förlofvade sedan! Fastän man ju ser, huru
innerligt de hålla af hvarandra, så är det jämt
missförstånd dem emellan. Och så gräla de och
försonas och gräla igen. Hvad kan det vara?»
Blenda hade under systerns monolog visat någon
oro, och en svag rodnad uppsteg på hennes kin-
der. Hon svarade dock lugnt: »Bara kärleksgnabb,
kära du.»
»Kärleksgnabb!» utropade Elsa. »Ja, skall så-
dant följa med, försakar jag gärna kärleken för
att slippa gnabbet. Men aldrig förekommer något
dylikt mellan Erik och dig.»
Blenda log och höjde en smula på axlarne.
»Därvidlag kan ju ingen jämförelse komma i
fråga», genmälde hon. »Vårt förhållande är så
lugnt och stadigt, så mjukt och sött som en blanc-
manger, då deras däremot är bara eld och lågor.
Jag undrar just, hur Erik skulle se ut, om han
skulle visa någon känsla, vare sig ond eller god.
Det har han bestämdt aldrig gjort i hela sitt lif...
kanske därför att han inte hyser några,» tilläde
hon med en half suck.
»Så du talar,» invände Elsa. »Han, som är den
bästa människa jag vet och håller af dig så myc-
ket.»
Blenda höjde åter på axlarne, och i detsamma
återkom Nils, men ensam, ehuru musiken tystnat.
»Hvart gick Isabella?» frågade Elsa.
»Upp på sitt rum för att läsa på rollen,» sva-
rade Nils kort.
»Hvad skulle det tjäna till!» utropade flickan.
»Hon kan den som vatten. Om jag vore åttonde-
len så säker ändå!»
»Ja, nog sade hon det åtminstone», genmälde
brodern, »men jag medger, att den som skall för-
stå sig på fruntimmer, bör vara betydligt klokare
än jag. Och låt oss nu fortsätta.»
Efter en stund reste sig Blenda och lemnade
dem helt tyst. Med lätta och hastiga steg passe-
rade hon yttre rummet, gick genom förstugan och
uppför trappan, men stannade tvekande vid Isa-
bellas rum. Det räckte likväl blott ett ögonblick,
hvarefter hon, utan att knacka på, öppnade dör-
ren och gick in.
På knä vid soffan och med ansiktet begrafvet
i en näsduk låg den främmande flickan och
grät, grät som om hjärtat varit nära att brista.
Vid ljudet af dörrens öppnande sprang hon ha-
stigt upp och torkade sina ögon samt betraktade
villrådigt den inträdande.
Vid åsynen af denna till förtviflan gränsande
sorg kunde Blenda ej hindra en känsla af med-
lidande att intränga i det af fördom och — afund
så hårdt bepansrade hjärtat.
(Forts.)
Från Iduns läsekrets.
Frureformen.
Bästa fru »Direklorska».
Jag läste eder uppsats i Idun af den 10 juli om
frureformen öch fick då en så innerlig lust att svara
eder med några ord. För det första skulle jag vilja
nämna, att jag är alldeles opartisk i saken, så till
vida att jag icke har någon betitlad man, af det en-
kla skälet att jag icke har någon man alls, utan är
en ung flicka. Det är kanske djärft af mig att svara
er, men jag tycker, att en sådan tidning som denna,
skulle vara en slags riksdag i smått, så att frågor
där skulle kunna dryftas för och emot.
Nåväl, reformer äro mycket bra, men den första
egenskap, de böra ba, är väl den, att de skola vara
förståndiga, och ursäkta mig, men nog tycker jag,
att det finns åtskilligt att invända emot eder reform.
Att ändeisen tsfan på en titel just ej kommer
titeln att låta så välklingande, medgifver jag gärna,
men icke kunna vi väl ur vårt språk så där sans
façon utesluta alla ord, som vi ej tycka klinga väl,
i synnerhet som tycke och smak i detta, som i alla
andra fall, lyckligtvis ej äro lika hos alla människor.
Vi ha ju äfven förvandlat »ska» till »inna», där vi
möjligtvis ha kunnat göra det (såsom doktorinna,
borgmästarinna etc.), och då låter det ej illa alls,
eller hvad tycker ni?
Eder andra anmärkning, att hustrun skulle tycka
det vara en heder att bära sin mans namn och visa
detta genom att ej taga hans titel, utan blott namnet,
kan jag ej alls förstå. Det visar väl i stället just,
huru hedrad och stolt hon känner sig öfver sin man,
och huru lycklig och glad hon är, öfver att hennes
man har uppnått den värdighet, som hans titel ut-
visar; ty en titel bör ju vara en ära för innebafvaren,
om den ock kanske ofta ej är det, då mannen ej är
värd sin titel. Och jag tycker, att mannen skulle känna
sig mycket gladare öfver sin titel, då han vet, att
denna titel äfven kommer hans hustru till del. Alla
säga ju, att vårt kön är så fåfängt, — det förnekar
jag visst icke, ehuru jag för min del tycker, att mannen
är mycket fåfängare ; men mannens fel mätas ju helt
olika här i världen än våra; dock detta hör nu ej
precis hit, — den fåfänga, som dock bör ursäktas
hos en gift kvinna, är väl den, att hon känner sig
stolt öfver att få dela den heder, som kommer på
hennes mans lott.
Hvad ni sade om jungfrurna, att det var synd om
dem, det kan jag då ej alls gå in på. För det första
finns det då ingen, som är så noga med titlar som
jungfrur, de äro i allmänhet ytterst förnöjda med att
få säga titlar, så granna och långa som möjligt : det
låter så fint; och för det andra så finns det väl ingen
förnuftig människa, som skulle skicka sin jungfru
bort med ett sådant bud som i edert exempel; gör
någon det, så kan hon gärna vänta på svar.
En sak skulle jag äfven vilja nämna, innan jag
slutar, fastän denna sak förr hör till edert tal om
frureformen än till mitt titelförsvar, och det är
denna: det finns ett slags titlar, som jag afskyr, som
för mina öron klinga både löjligt och dumt, och det
är sådana som : grefvinnan Andersson, hennes nad
friherrinnan Bergström etc. etc. Kan det vara att
hedra sin man ? Om jag vore man, skulle jag blygas
hvarje gång min hustru tilltalades så, blygas för hen-
nes fåfänga, och vore jag hustrun, så skulle jag ännu
mera blygas och då öfver mig själf. Mannen ser
sig ju på detta sätt förödmjukad, ser, att hans bor-
gerliga namn och hans samhällsställning ej äro till-
räckliga för hans hustru, utan att hon vill förgylla
upp dem med sin adel. Är hon ej nöjd med hans
titel, så borde hon väl aldrig ba gift sig med honom.
På detta sätt visar ju »grefvinnan Andersson» hela
världen, att hon har stigit ned till sin man, hon
har gjort en mesallians, då hon i nåder antog detta
simpla, borgerliga namn, — men i min tanke borde
hon vara allt för stolt därtill, hon borde älska sin
man så, att hon ej kunde tänka sig en större ära
än att blott få bära hans titel och hans namn.
Detta är min tanke om saken ; förlåt, om jag varit
för skarp, men hetsig ifver tillhör ju ungdomen.
Obetitlad.
Innehållsförteckning:
Louise och Oliva Bergklint ; af J. F—m. (Med tvänne
porträtt.) — Barndomsintryck ; af H. G. —»Guttens» leende ;
poem af Beth—n. — Våra vänner; för Idun af Helena Ny-
blom. — Pä Frälsningsestraden ; bilder ur nutidslifvet, teck-
nade för Idun af Willi. Lundström. 2. Röda rosor. — Förbi-
skymtande skuggor ur förra seklets kvinnovärld; for Idun al
Birger Schöldström. IY. Två Bellmans samtida . . . utanför
Ulla Winblads sfer. (Med porträtt.) — Kvinnoarbeten på in-
dustriutställningen i Göteborg ; af Scævola. — Svensk matgeo-
grafi ; kåseri i »de sura gurkornas tid», af Karl Benzon. (Slut
fr. föreg. n:r.) — Husmoderlig almanack : Augusti ; af Stenia.
— Smånotiser från kvinnovärlden. —Småstadslif; en verk-
lighetsskildring för Idun af C. O. Gumcelius. (Forts.) — Från
Iduns läsekrets: Frureformen.
Förlofnlngs- ocli vigselringar
ständigt lager hos
Juvelerar HAL<LB£RG Stockholm.
Order frän landsorten expedieras omgående.
Val aha w A gammalt guld, silfver och juveler uppköpas kon-
f UciAU) tant eller tagas i utbyte mot moderna arbeten.
Om gamla saker insändas frän landsorten, sändes likvid pr omgående.
Juvelerar HALLBERG Stockholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:44 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1891/0256.html
