Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 32. 7 augusti 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250 i DU N 1891
En dåre jag den kalla må, Än det att alltid hoppas få
Som sig af lyckan väntar mera Och alltid kunna — resignera.
yf. "J’histad.
säkrade hon mig — och fick penningbelönin-
gar— »drickspenningar», som det heter eleverna
emellan — vid hvarje årsafslutning. År 1889
fick hon till sin stora öfverraskning hertigliga
medaljen för en liten statyett, kallad »Maj»,
och året därpå till sin ännu större öfverrask-
ning kungl. medaljen, akademiens högsta belö-
ning, för prisämnesgruppen »Scen från synda-
floden». De tre sista åren har fröken Kjell-
berg försörjt sig själf på den stora förtjänst
hon haft såsom skulptris vid panoptikon i Stock-
holm, men på det ingen måtte missräkna sig,
var hon angelägen om att jag skulle tala om,
att penningarne tagit slut, lika fort som de
kommit.
Fröken Kjellberg funderar nu på en studie-
resa till Paris.
»Ja», sade fröken Kjellberg med ett mun-
tert skratt, då hon slutat detta improviserade,
biografiska föredrag, som jag här sökt återgifva
så troget som möjligt, »det här var alltsam-
man, och nu får ni, som är van att skrifva
sådant där, dra ihop det på ett kort och spi-
rituelt sätt och behöfver inte låtsas om för
allmänheten, att jag öfverväldigas af mina gamla
barndomsminnen och sådant där skräp — det
är tillräckligt att ni skrattar åt det själf.»
Men som jag i mitt värf såsom »intervieware»
måste stå på allmänhetens bästa, har jag också
tagit ett och annat med, som fröken Kjellberg
själf fann öfverfiödigt.
Det spirituella i biografien har jag att tacka
fröken Kjellberg för, och förkortningarne bestå
i hvad jag glömt att medtaga.
# fy
fy
Men det var ändå inte allsammans, oaktadt
fröken Kjellbergs försäkran. Det bör tilläggas,
att akademien icke på senare tiden haft många
så begåfvade elever och säkerligen på den kvin-
liga afdelningen icke någon lika framstående
sedan fru Hanna Pauli — då fröken Hirsch
— utgick därifrån, samt att inom skulpturaf-
delningen ingen annan elev än fröken Kjell-
berg på de senare åren uppnått den kungl.
medaljen. Då akademien sålunda utmärkt
henne såsom en mer än vanligt lofvande ta-
lang, skulle det varit i sin ordning, om den
också hade kunnat bereda henne understöd
för fortsatt konstnärlig utbildning, men äfven
om akademien förfogar öfver betydande fonder,
så skulle det det dock kräfvas ännu större be-
lopp för att tillgodose de många och växande
behofven, och fröken Kjellbergs tur har ännu
icke kommit.
»Syndafloden» framställdes i fröken Kjell-
bergs ofvannämda arbete, hittills det största
af hennes hand, genom bilden af en man,
som, stigande uppåt en brant, bär i sina
armar liket af en ung drunknad kvinna och
höjer sitt hufvud mot himlen med ett trot-
sigt kast och med dragen präglade af samman-
biten smärta. Det var icke så mycket det
aktningsvärda anatomiska stadiet af såväl den
manliga som den kvinliga figuren, som drog
uppmärksamheten till detta konstverk, ehuru
det äfven i detta hänseende tålde att skärskå-
das, som icke snarare det gripande och själ-
fulla sätt, på hvilket den mänskliga affekten
var skildrad. I synnerhet i detta afscende
stod det vida öfver elevarbetenas vanliga
nivå.
Något af denna förmåga att kunna säga
något framträder äfven i fröken Kjellbergs
smärre arbeten, af hvilka de båda af Konst-
föreningen inköpta flickbysterna »Skämt» och
»Fjorton år» äro hvar i sin art karaktärsfulla
arbeten. Det är emellertid icke i sådana upp-
gifter, som fröken Kjellbergs begåfning tager
ut sin fulla rätt, och huru stor fördel fröken
Kjellberg och Panoptikon än kunna hafva af
hvarandra, så är det dock ej i den jordmånen,
som hennes talang skall kunna mogna. Ty
ännu är den blott ett vackert löfte. Fröken
Kjellberg vet själf lika bra som någon annan,
att hennes bästa arbeten ännu äro ogjorda.
Men just detta gör att hon kan se mot fram-
tiden med gladt mod.
Kar/ Wåhlin.
Du var stjärna i sky.
v,Midi i sommarens doft
jag fann dig, mitt loarn,
och du sj)ann omkring mig
de starkaste garn.
Du var stjärna i sky,
du var glitter på våg,
du var fagraste ros,
som i skogen jag såg.
Och när morgonens glans
öfver fjärden flöt ut —
kring din panna dess skimmer
lief samladt till slut.
Du lief skön som ett helgon —
kring silkeslent hår
en gloria lyste
af ungdom och vår.
Du är min, du år min,
du sk’all klinga en gång
som den mjukaste ton
ur min fagraste sång.
Daniel Fal/ström.
Unga hem.
För Idun af A. W.
red huru mycken hjärtlig omsorg ord-
nas ej allt i det nya, i viss mån
] företa hemmet — detta hem, där det
unga, förhoppningsfulla paret skall börja sin
efterlängtade och ifrigt eftersträfvade sam-
varo och hvar i sin män arbeta gemensamt
för trefnad och uppehälle.
För den unga dam, som tages ur ett rikt
hem och därför oftast ej behöfver eller ens
kanske känner håg och lust att själf öfver-
vaka och lägga hand vid allt för sitt blif-
vande hem, för henne ter sig gifvetvis be-
styren på ett annat sätt än för den flicka,
som måste använda sina egna händer
till det mesta, som skall iordningställas.
För båda torde väl ändock en viss orolig bäf-
van och förbidan samt glad tillfredsställelse
öfver väl fullbordadt värf göra sig lika gäl-
lande, för så vidt det nu ej gäller en allde-
les ohjälpligt tanklös varelse.
Också te sig nu de flesta ganska lika i
den första omsorgen för den egna härden:
alla vilja nog hafva det så bra och fint som
möjligt. Det som därför hos den ena brister
i ekonomiskt afseende bör just där så myc-
het mer ersättas af ett förnöjsamt sinne, en
klar blick och uppfattning af att rätt lämpa
sig efter de yttre förhållanden, i hvilka man
måste lefva. Och en verkligt stor skatt lig-
ger uti denna förnöjsamhet, vida större än i
ett dyrbart möblemang och liknande förmåner.
Oupphörligt ser man dock, huru tidsandan
gör sig lika gällande hos snart sagdt de
flesta unga människor därutiunan att alla
vilja hafva lika modernt och dyrbart, ej säl-
lan trots bristande egna tillgångar. För att
kunna nå sin önskans mål måste den min-
dre bemedlade sättta sig uti kanske rätt stor
skuld och på sådant sätt börja sitt nya lifsskede
i stället för att låta sig nöja med det lilla,
det efter hand förståndigt tillkomna ocb
skuldfria boet.
Månget hem skulle utan tvifvel blifva
mycket gladare och ej så fort sköfladt, om
blott hvar och en visste att allt ifrån första
början af sin bosättning sätta sina anspråk
och utgifter i full öfverensstämmelse med till-
gångarne. Därför borde hos hvar och en det
ordet förnöjsamhet och dess djupa betydelse
så noga inskärpas, att det blefve till en mått-
stock så vid början som fortsättningen af lif-
vets väg.
I många fall torde den unga husmoderns
inflytande kunna mycket betyda, särskildt i
fråga om ändamålsenlig och i öfverensstäm-
melse med förmögenhetsvilkoren lämpad bo-
sättning; men rättvist torde vara att härvid
också ställa stora anspråk på mannens egen
urskiljning och —- takt.
Så borde aldrig en person, som vet sig
sakna tillräcklig inkomst för att underhålla
ett hushåll, eller om han det ock för tillfäl-
let kan, dock ej eger säkerhet för hilru länge,
binda en ung, måhända ytterligt oerfaren
kvinna vid sig med äktenskapets band och
därigenom i förtid draga öfver både henne
och sig själf bekymmer och umbäranden.
Yida aktningsvärdare är då den, som väntar
med sitt giftermål och sin i hvarje fall kost-
samma bosättning, tills han är man nog att
kunna bära de ökade utgifterna, utan att
därför i väsendtlig mån komma i ökad för-
bindelse till sina fordringsegare. Ty i och
med detsamma sådant sker, börjas det äkten-
skapliga lifvet med bekymmer, som i flere
fall kunnat undvikas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
