Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 32. 7 augusti 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1891 I DU N 251
Följden liäraf blir ej den glädje och lycka,
man väntat i det nya hemmet, utan ganska
ofta motsatsen. Därtill komma nu stundom
umbäranden af mycket, som kunde kallas
nödvändigt för dagen, men nu måste försa-
kas, och ofta får då förnöjsamheten vika från
mången, som ej under de mörka, oroliga stun-
derna förmår att i skickelserna se en finger-
visning till något bättre och nyttigare och
häraf taga lärdom för framtiden.
Det är väl då utan tvifvel bättre att i sitt
eget lilla hem lefva lugn, utan oro för stora
afbetalningar, och att så småningom se sitt
bohag tillökas med den eller den önskade
artikeln, än att sitta på obetalda divaner och
möta ett oroligt, misslynt ansikte uti en dyr-
bar, likvisst obetald trymå.
Med denna förutseende sparsamhet vid bil-
dandet af det unga hemmet är naturligtvis
ej att förblanda girighet eller omåttlig snål-
het, ty äfven detta förtar på sitt sätt oänd-
ligt mycket af hemlifvets behag, ja, kanske
ofta i högre grad än den andra ytterligheten
— för mycken liberalitet. Det är ej nog med
att den unge maken vill bjuda sin utvalda
ett hem och efter bästa tycke inreda det-
samma. Lika visst som att hemmet kan ord-
nas med för mycken lyx i jämförelse med
tillgångarne, lika visst kan man äfven i mot-
satt hänseende gå till öfverdrift. Alltså gäl-
ler här såsom i hvarje annat fall att finna
medelvägen, hvilken för den stora mängden
är den mest passande och den lyckligast
valda.
Om en man i sitt hem sammanför en hop
smaklösa, illa medfarna, af andra kasserade
möbler, blott därför att det tillfälligtvis stod
att för godt pris erhålla, så skall en sådan
anordning otvifvelaktigt kännas obehaglig för
hvilken kvinna som helst, om hon eger nå-
got grand af ordnings- och skönhetssinne.
Man säger, att de första bekantskaper blif-
va de varaktigaste. Så äfven i fråga om
■det nya hemmet. Mötes blicken af en snygg
och nätt, om än enkel och anspråkslös in-
redning, så skall denna första bekantskap
med det unga hemmet och dess särskilda
föremål alltid komma att blifva ett kärt
minne. Ett varmt och ljust rum väcker gla-
dare och behagligare känslor än ett kallt
och dystert, det må för öfrigt vara prydt
med huru dyrbara artiklar som helst.
I samband härmed föres tanken lätt på
enskilda delaljer i det unga boet. I denna
punkt är det dock alldeles gifvet, att man
knappast kan uppställa en norm, passande
för många eller alla. Liksom tycke och
smak äro olika hos hvarje individ, så vexla
-de lokala förhållandena jämte liknande om-
ständigheter och inverka på utgången af
det hela. I hvarje fall torde dock alla kun-
na i bästa mån lyckas, om man alltid fast-
håller såsom mål att göra hemmet propert
och ordentligt, utan att därför ängsligt jäkta
efter att ha allt modernt och fullt ut lika
•elegant som grosshandlare A. eller B., hvil-
ken dock kanske, väl att märka, eger in-
komst och förmögenhet i vida högre grad än
rie flesta nybörjare.
Som rättesnöre för alla unga, som kring
sig bilda sitt eget hem, vilja vi därför upp-
ställa denna ordningsföljd :
Det nödvändiga. Det nyttiga. Det ange-
näma.
Först när man hunnit att så gruppera före-
målen, vet man ock, huru man har råd att
fördela sina inköp. Naturligt är, att man
ej för ensidigt får hålla på denna indelning,
men såsom regel torde alltid väljas att först
och främst tänka på nödvändighetsartiklarne
framför prydnadsföremålen. Så mycket bättre
är, när alla delarne kunna förenas uti en
sak, och med nutidens utvecklade fabrikat
torde det ej vara en olöslig uppgift.
För bibehållande och förökande af tref-
naden och glädjen i hemmet faller alltid
drygaste lotten på husmodern. Det är hon,
som först och sist skall framkalla nya an-
ledningar till fröjd, bereda man och barn an-
genäma öfverraskningar samt med noggrann-
het iakttaga, att den ursprungliga ordningen
bibehålies och tillgodoses. Hur många hin-
der och afbräck gifvas dock ej härför uti
nästan alla hem! Ej mången torde sakna
erfarenhet af exempelvis de ledsamheter,
som beredas husfrun af okunniga, slarfviga
eller pliktförgätna tjänarinnor. Men därvid
gäller att ej låta modet falla och så små-
ningom låta ordningen därmed försvinna, utan
om och om igen måste man upprepa sina
fordringar och önskningar och ej tröttna re-
dan vid några fruktlösa försök. Med tiden
skall nog en verkligt ordentlig och konse-
kvent husmor vinna seger öfver svårigheter-
na och till sist kanske ock lyckas att vänja
den slarfvigaste tjänstflicka att af pliktkän-
sla och ej blott på befallning uträtta sina
åligganden på någorlunda nöjaktigt sätt.
Så länge det finnes små barn, som hålla
modern mycket aflägsnad från de yttre göro-
målen, blir nog ofta ett eller annat mindre
väl utfördt; dock får man med lugn och för-
sakelse finna sig uti tillfälliga brister, blott
det väsendtliga skötes, och själf får man
vid alla tillfällen så mycket som möjligt är
mönstra och granska sysslorna samt ej vara
alltför rädd att själf ingripa i hvarjehanda
göromål, undervisande och hjälpande, då tjä-
narinnan har sig ålagdt så mycket, att det
för tillfället ej annars kunde medhinnas. Ty
äfven i fråga om fordringar på våra tjänare
hör man göra klart för sig förnöjsamhetens
nödvändighet.
Till sist och som en sammanfattning vill
jag med blott ett par ord söka påpeka »tt-
ringarne af det inflytande, som förnöjsamhe-
ten eger.
Visst och säkert är att där den stora skat-
ten finnes i boet, där saknas ej hemmets sol,
glädje, frid och ljusa ansikten, vänliga ord
och svar, hjälpsamhet och inbördes tacksam-
het. Där hemmet är bygdt på förnöjsamhetens
grundval, skall man alltid finna lyckliga män-
niskor, som ej låta tidsandans sjuklighet men-
ligt inverka på sig till afund emot med jor-
diskb håfvor bättre lottade.
Vår grefvinna.
Af Ave.
♦ ♦
«
stanstormen for stötvis med skarpa, hvi-
nande ljud genom slottsparken, och
kring det gamla slottets torn och tin-
nar förde vinden ett sådant väsen, som om
den råkat i raseri öfver att byggnaden mot-
stod dess väldiga tryck. Då och då lycka-
des stormen att rifva upp ett taktegel, störta
det utför takens afsatser, krossa det i spill-
ror och slunga skärfvorna ned som ett för-
ödande stenregn öfver blomsterrabatternas kro-
kus och snödroppar.
Parkens gamla träd vredo och böjde sig,
suckande och kvidande, medan deras gun-
gande och vaggande bladknoppar stundtals
glänste till, när någon frambrytande solstråle
strök öfver deras bruna, glänsamde hylster.
Hvem skulle segra, den förödande stormen
eller solstrålen, som kämpade sig fram ge-
nom molnen för att kyssa bort ångesten ur
de gamla trädens nyknoppade vårlif?
Hackspetten inställde sitt arbete och tryckte
kroppen tätt intill det sviktande trädets stam,
de gamla tomtormarne, hvilka i går solat sig
på bäddar af blå och hvita sippor, gömde
sig åter under de bruna löfhögarne.
Slottets borggård var tom och öde. Ingen
hästfot hördes slå mot den gamla stenlägg-
ningen där ute, och intet ljud af människo-
steg eller människoröster kom från slottets
många trappgångar och korridorer; hela den
gamla borgen hade fått en stämpel af graf
och förödelse, sedan lagens handhafvare gått
ut genom slottets hvälfda portgång.
Därinne i de höga gemaken hade lagens
män företagit det slags inventering, under
hvilken så mången människosjäl vridit sig,
tryckt af en börda, sammanhopad af känslor
af skam, ångest för kommande dagar och af
kärlek till liflösa föremål, hvilka, människan
omedvetet, fastgrott vid hennes hjärta och
blifvit förtrogna vänner och vittnen till flydda
dagars fröjder och lycka.
En sista utmätning hade nu företagits i
slottet; grefvinnans enda barn, sonen, hade
aflidit i främmande land, efterlemnande flere
skulder än godsets alla tillgångar förmådde
gälda.
Alla tjänarne hade blifvit uppsagda, alla
hade de lemnat slottet, skrämda och förvir-
rade af den hemskhetens ande, som slår ned
i ett hem, upplåtet till lagenlig sköfling. Alla,
utom två, hade de skyndat att lemna mat-
modern under tårar och välsignelser; de två,
som icke hade instämt i den allmänna jäm-
mern, sutto nu i den öde borgstugan, tysta
och stumma stirrande genom fönsterna ut på
de sviktande, jämrande träden och de kros-
sade vårblommorna.
»Ingrid, har du tänkt på vår framtid?»
Frågan kom i låg ton, liksom skamsen, och
frågaren, en karl i arbetsdräkt, tycktes själf
finna en dylik fråga tarflig och liten midt i
denna stora förödelse, ty han vände sig åter
hastigt mot fönstret.
Kvinnan svarade ej.
»Så hiskligt stormen far fram,» började
han åter. »Nu igen ett taktegel midt i ra-
batten! Jag känner mig ännu vara så
mycket trädgårdsmästare här, att jag ända
tills i dag vårdat och skyddat anläggningar-
ne. Men hvad tjänar det nu till? När
auktionsdagen kommer, möbler och allt föres
bort af folk, som kommer att rusa hit, då
blir allting nedtrampadt.»
Kvinnan, som suttit och tryckt sitt ansikte
mot en af glasrutorna, sjönk plötsligt tillsam-
mans, hufvudet föll ned på armarne, som
lågo i den breda fönsterkarmen.
»Ingrid, börjar du nu också att gråta, hur
skall det då slutas?» sade mannen vekt. »Vi
veta ju, att allt skall säljas och bortföras.»
»Den synen kommer att taga lifvet af
mig!» bröt hon ut med en snyftning.
»Hvad skall då hon känna? Ingrid, hvar-
ken du eller jag äro födda inom dessa mu-
rar, vi hafva ej i fäderne- och mödernearf
fått detta minnesrika slott, dessa gamla skö-
na träd, som snart skola falla för yxan; vi
hafva ej egt de gamla utskurna skåpen, gyl-
lenläderstolarne, sofforna, kristallkronorna, det
gamla porslinet, silfret och alla de andra
skatterna, som finnes här.
»Hvad tror du det gör mig, att det ej är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
