- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1891 /
252

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 32. 7 augusti 1891 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

252 I DU N 1891
mitt?» utbrast hon, i det hon häftigt lyfte
upp hufvudet och strök bort tärarne frän
kinderna. »Jag har sedan mitt sjuttonde år
— och nu är jag trettiofyra — vårdat, put-
sat, handterat och sett på alla dessa ting,
och mera kunde jag ju ej gjort, om allt va-
rit mitt. Jag har haft lika stor fröjd af
dessa rikedomar som grefvinnan själf.»
»Har du talat med henne om denna flytt-
ning? När tänker hon fara härifrån.»
»Fara härifrån!» Ingrid for upp frän,.bän-
ken och grep sin trolofvade kring armen.
»Hvart tror du, att hon skall fara hän? Jag
vet, hur hon dag efter dag väntat bref. I
dag på morgonen kom det. Nog känna både
du, Lars, och jag det vapnet i sigillet, men
namn behöfva ej nämnas, när de ej uppbäras
med heder. » Hon släppte sin fästmans arm,
drog djupt efter andan och fortfor i lugnare
ton :
»Lars, du vet, hvad vår matmor gjorde för
den familjen för flere år sedan, och innan var
unge grefve blifvit myndig. Och sedan kan
det nog vara, att det är hans galna godtro-
genhet, som de ha att tacka för, att deras
två gårdar nu kunna kallas för deras. Hvad
grefvinnan hoppats från det hållet, kan jag
ju icke veta, men aldrig förr än i dag har
jag sett henne svikta under sitt kors, icke
ens då, när budet om att unge grefven ge-
nom en olyckshändelse —»
»Olyckshändelse!» afbröt trädgårdsmästa-
ren. »Tror grefvinnan på den historien?»
»Nej, hon genomskådade allt, det hörde
jag, när hon i sin sorg bad högt till Gud
för den olyckliges själ––––
Men i dag, då hon läste det efterlängtade
brefvet, då blef hon blek och stel som en
död. Jag trodde, att hon skulle svimma;
jag tog henne i min famn och talade till
henne. Då, Lars, hörde jag från hennes läp-
par ord af bitterhet mot människor, och då
kan du föreställa dig, hur hård kampen stod
i hennes själ. — —
Hon bad mig föra henne in i sängkam-
maren och lemna henne ensam, ensam med
Gud. För ett par timmar sedan ringde hon
på mig, och jag återsåg henne lugn och un-
dergifveu. »
Ingrid tystnade och vände sig bort, gråten
ville åter bryta fram, och hon finge ej gråta,
ty det skulle, göra Lars modlös och öka gref-
vinnans lidande.
»Hade de där nekat henne en fristad hos
sig ?»
»Jag vet ej, Lars, men grefvinnan sade
mig, att hon ämnade hyra sig ett par små
rum i staden och till betjäning nöja sig med
en uppasserska, som gick från och till.» In-
grid talade fort, hon kände hur rörelsen åter
hotade att kväfva rösten.
»Blir det då ingenting öfver åt henne, som
hjälpt och tröstat så många?»
»Ingenting. Sonen och hans stallbröder
ha plundrat henne; hon kunde ju ej låta
namnet höljas af vanära.»
En tung tystnad inträdde i ramme
därute hade vårstormen öfvergått till
kan, som tycktes skaka slottet i dess ’
valar.
De båda tjänarne märkte det ej, tj
dem stormade det högre, farligare än
i naturen.
»Och vår framtid, Ingrid?»
Åter slog hon från sig med handen; därpå
sade hon dämpadt, men med blicken fäst på
sin trolofvades upprörda ansiktsdrag:
»Innan jag gick hit ned för att tala med
die, såg jag, hur vår grefvinna vandrade från
rum till rum, smekande hvarje där uppstap-
ladt föremål. Hon sade i sitt hjärta tack
och farväl till de liflösa ting, bland hvilka
hon lefvat.»
»Hvilka af dem — de minst värderika
menar jag — håller hon kärast? »
»Lars, du ämnar ropa in något åt henne?
Gud välsigne dig!»
»Jag är ingen rik man, men det minsta
jag bör göra för henne, som först bekostade
min undervisning och sedan gaf mig träd-
gårdsmästareplatsen här, är väl att ropa in
några möbler åt grefvinnan.» Lars talade
med ansträngning, och rösten bröts, då han
för tredje gången sade: »Vår framtid, In-
grid ?»
Ej heller nu svarade hon honom på denna
fråga, utan sade nästan tvärt: »Ja, det är
det minsta, som vi böra göra för henne, men
vi kunna göra något mera.»
»Hvad då?» frågade Lars med aningsfull
rädsla.
»Vi kunna gifva henne ett eget hem och
själfva blifva hennes tjänare.» Hänförelsens
eld strålade ur Ingrids ögon.
Han hade anat Ingrids tanke, och dock
ryggade han häftigt tillbaka vid hennes ord.
»Hon, den förnäma damen, bo, inhysas hos
sina förra tjänare, som blifvit man och hustru
och med tiden kunna få barn i stugan!
Dristar du dig till att framställa ett sådant
förslag till vår grefvinna, jag vågar det san-
nerligen icke.»
Saken, så framställd, tedde sig omöjlig äf-
ven för Ingrids blick, och hennes tanke fäste
sig för en stund vid det egna hemmet, som
nu hägrade för henne i den närmaste fram-
tiden.
Lars andades djupt. »Jag skall eljes göra
hvad jag kan,» sade han med en skygg blick
på Ingrid, som hastigt spratt till.
»Gud styrke dig och mig. i striden mot
frestelsen!» bröt det fram öfver hennes läp-
par. Hon grep häftigt efter mannens starka
händer, hvilka hon krampaktigt tryckte emel-
lan sina.
»Hvad är det, kära vän?» sade han dar-
rande.
»Du vet det. Du har tänkt detsamma.
Men vi ville friköpa oss. Pråla med falsk
välgörenhet mot henne. Lars, du förstår, du
vet hvad vi kunna och måste göra!» fram-
pressade hon i afbrutna satser. »Vill du,
vill du, Lars?»
»Jag har dig så kär,» ljöd det sakta från
arbetarens läppar. »Jag har sträfvat så hårdt,
för att vi två skulle kunna bygga eget bo.
Och så fick jag nu det där arfvet efter min
morbror. Ingrid, kunna vi ej på annat sätt
skaffa henne ett hem ?» Hans blick var bön-
fallande, och den starke mannens lemmar
skälfde.
»Fresta mig inte, Lars, jag frestas nog
ändå af mitt svaga hjärta! Ett hem för vår
grefvinna, med en vanlig piga, en lejd, lik-
nöjd varelse. Och vi, du och jag, skulle
slå oss i ro med hvarandra! Tror du, att
vi blefve lyckliga så?»
»I Guds namn då! Låt det bli, som du
vill och jag tänkt; här är ej något val, ty
du har lärt att gå rätta vägen, lärt det af
henne, vår egen kära, välsignade grefvinna.»
Ingrid släppte hans händer, tog med båda
sina armar den bleke mannen om halsen och
kysste honom så innerligt, som man i af-
skedsstunden kysser den käraste, man eger
på jorden, och som man aldrig mera hoppas
att få sluta i sin famn.
Orkanen hade dragit bort. I den öde borg-
stugan hördes blott två dämpande människo-
röster lifligt öfverlägga, om hvad som måste
göras för att lindra en gammal glömd och
öfvergifven kvinnas sorger.

*


»Jag har tänkt att stanna här öfver auk-
tionsdagen och vill gärna ha Lars till att
ropa in några tarfliga möbler åt mig; sedan
reser jag in till staden och hyr rum. Kära
min Ingrid, du får ej slå sönder frukostkop-
pen, ty den är icke min egendom! Allt det här
har ju en öfvergång, liksom allt här på jor-
den. Var det inte postbudet, som kom?»
»Jo, jag tror det.» Ingrid kände, hur be-
nen nästan veko sig under henne, där hon
stod och dukade bordet.
Lars kom in med postväskan. Äfven
han såg upprörd ut, då han, innan han gick
ut, vexlade en blick med Ingrid.
»Har Lars ännu icke beslutat sig för nå-
got arrende, eller gifta ni er och flytta till
någon stad?» frågade grefvinnan, under det
hon öppnade postväskan och tog ut ett enda
bref, som fanns däri. »Jag skulle så gärna
vilja se er i eget hem,» tilläde hon.
Ingrid mumlade något om en plats för
Lars. Grefvinnan började läsa sitt bref eller
rättare den biljett, som åtföljde ett i laglig
form affattadt köpebref på en liten villa med
tillhörande trädgård och några tunnland åker-
jord.
Det var en gammal skuld till den aflidne
sonen, hette det; en okänd, ångrande männi-
ska ville på detta sätt söka att i någon mån
gälda den unge grefvens välgärningar.
Ingrid slog omkull ett tomt glas, rummet
gick omkring för henne; icke om det gällt
lifvet, skulle hon vågat se på grefvinnan, un-
der det denna läste biljetten och köpebrefvet.
»Ingrid!»
Tjänarinnan ryckte till, fastän matmoderns
stämma blott ljöd som en mild, stilla hvisk-
ning.
»Grefvinna!»
»Kom hit, skall du få se något skönt!»
Nu måste Ingrid se på matmodern, och den
bäfvande blicken möttes af ett i glädje strå-
lande ansikte.
»Kom närmare, barn!» Grefvinnan drog
henne intill sig, och Ingrid nedsjönk viljelöst,
slappt på fönsterpallens kudde.
»Hvad Gud är god oeh nådig!» hviskade
den gamla med hopknäppta händer. »Jag
har under dessa senare tunga dagar företrä-
desvis bedt min himmelske fader att få se
något enda prof på, att ett människohjärta
ännu hyste kärlek för mig, den bland män-
niskor så ensam blifna gamla kvinnan, och
så kommer detta, detta stora!»
Ingrid rörde sig ej.
»Lofvad vare Herren för hans stora kärlek
och godhet!» började åter den gamla med
låg, innerlig röst. »Han har beredt mig ett
hem för mina återstående dagar; han har ta-
git bitterhetens tunga moln från min bäfvande
själ och åter låtit mig få skåda glansen af
sin kärlekssol, afspeglad i dödliga varelsers
hjärtan, och han skall äfven i rikaste mått
välsigna dessa hjärtan, som öppnat sig för
hans manande ande! Ja, Gud välsigne dig,
Ingrid, och den man, som snart skall bli
din make!»
Den gamla lade båda sina händer på In-
grids djupt nedböjda hufvud.
»Fru grefvinna, det är ju icke Lars eller
jag som —»
»Barn,» afbröt henne den gamla, »tror du
j;, men
en or-
grund-
inom
därute

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:44 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1891/0260.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free