Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 32. 7 augusti 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
252 I DU N 1891
mitt?» utbrast hon, i det hon häftigt lyfte
upp hufvudet och strök bort tärarne frän
kinderna. »Jag har sedan mitt sjuttonde år
— och nu är jag trettiofyra — vårdat, put-
sat, handterat och sett på alla dessa ting,
och mera kunde jag ju ej gjort, om allt va-
rit mitt. Jag har haft lika stor fröjd af
dessa rikedomar som grefvinnan själf.»
»Har du talat med henne om denna flytt-
ning? När tänker hon fara härifrån.»
»Fara härifrån!» Ingrid for upp frän,.bän-
ken och grep sin trolofvade kring armen.
»Hvart tror du, att hon skall fara hän? Jag
vet, hur hon dag efter dag väntat bref. I
dag på morgonen kom det. Nog känna både
du, Lars, och jag det vapnet i sigillet, men
namn behöfva ej nämnas, när de ej uppbäras
med heder. » Hon släppte sin fästmans arm,
drog djupt efter andan och fortfor i lugnare
ton :
»Lars, du vet, hvad vår matmor gjorde för
den familjen för flere år sedan, och innan var
unge grefve blifvit myndig. Och sedan kan
det nog vara, att det är hans galna godtro-
genhet, som de ha att tacka för, att deras
två gårdar nu kunna kallas för deras. Hvad
grefvinnan hoppats från det hållet, kan jag
ju icke veta, men aldrig förr än i dag har
jag sett henne svikta under sitt kors, icke
ens då, när budet om att unge grefven ge-
nom en olyckshändelse —»
»Olyckshändelse!» afbröt trädgårdsmästa-
ren. »Tror grefvinnan på den historien?»
»Nej, hon genomskådade allt, det hörde
jag, när hon i sin sorg bad högt till Gud
för den olyckliges själ––––
Men i dag, då hon läste det efterlängtade
brefvet, då blef hon blek och stel som en
död. Jag trodde, att hon skulle svimma;
jag tog henne i min famn och talade till
henne. Då, Lars, hörde jag från hennes läp-
par ord af bitterhet mot människor, och då
kan du föreställa dig, hur hård kampen stod
i hennes själ. — —
Hon bad mig föra henne in i sängkam-
maren och lemna henne ensam, ensam med
Gud. För ett par timmar sedan ringde hon
på mig, och jag återsåg henne lugn och un-
dergifveu. »
Ingrid tystnade och vände sig bort, gråten
ville åter bryta fram, och hon finge ej gråta,
ty det skulle, göra Lars modlös och öka gref-
vinnans lidande.
»Hade de där nekat henne en fristad hos
sig ?»
»Jag vet ej, Lars, men grefvinnan sade
mig, att hon ämnade hyra sig ett par små
rum i staden och till betjäning nöja sig med
en uppasserska, som gick från och till.» In-
grid talade fort, hon kände hur rörelsen åter
hotade att kväfva rösten.
»Blir det då ingenting öfver åt henne, som
hjälpt och tröstat så många?»
»Ingenting. Sonen och hans stallbröder
ha plundrat henne; hon kunde ju ej låta
namnet höljas af vanära.»
En tung tystnad inträdde i ramme
därute hade vårstormen öfvergått till
kan, som tycktes skaka slottet i dess ’
valar.
De båda tjänarne märkte det ej, tj
dem stormade det högre, farligare än
i naturen.
»Och vår framtid, Ingrid?»
Åter slog hon från sig med handen; därpå
sade hon dämpadt, men med blicken fäst på
sin trolofvades upprörda ansiktsdrag:
»Innan jag gick hit ned för att tala med
die, såg jag, hur vår grefvinna vandrade från
rum till rum, smekande hvarje där uppstap-
ladt föremål. Hon sade i sitt hjärta tack
och farväl till de liflösa ting, bland hvilka
hon lefvat.»
»Hvilka af dem — de minst värderika
menar jag — håller hon kärast? »
»Lars, du ämnar ropa in något åt henne?
Gud välsigne dig!»
»Jag är ingen rik man, men det minsta
jag bör göra för henne, som först bekostade
min undervisning och sedan gaf mig träd-
gårdsmästareplatsen här, är väl att ropa in
några möbler åt grefvinnan.» Lars talade
med ansträngning, och rösten bröts, då han
för tredje gången sade: »Vår framtid, In-
grid ?»
Ej heller nu svarade hon honom på denna
fråga, utan sade nästan tvärt: »Ja, det är
det minsta, som vi böra göra för henne, men
vi kunna göra något mera.»
»Hvad då?» frågade Lars med aningsfull
rädsla.
»Vi kunna gifva henne ett eget hem och
själfva blifva hennes tjänare.» Hänförelsens
eld strålade ur Ingrids ögon.
Han hade anat Ingrids tanke, och dock
ryggade han häftigt tillbaka vid hennes ord.
»Hon, den förnäma damen, bo, inhysas hos
sina förra tjänare, som blifvit man och hustru
och med tiden kunna få barn i stugan!
Dristar du dig till att framställa ett sådant
förslag till vår grefvinna, jag vågar det san-
nerligen icke.»
Saken, så framställd, tedde sig omöjlig äf-
ven för Ingrids blick, och hennes tanke fäste
sig för en stund vid det egna hemmet, som
nu hägrade för henne i den närmaste fram-
tiden.
Lars andades djupt. »Jag skall eljes göra
hvad jag kan,» sade han med en skygg blick
på Ingrid, som hastigt spratt till.
»Gud styrke dig och mig. i striden mot
frestelsen!» bröt det fram öfver hennes läp-
par. Hon grep häftigt efter mannens starka
händer, hvilka hon krampaktigt tryckte emel-
lan sina.
»Hvad är det, kära vän?» sade han dar-
rande.
»Du vet det. Du har tänkt detsamma.
Men vi ville friköpa oss. Pråla med falsk
välgörenhet mot henne. Lars, du förstår, du
vet hvad vi kunna och måste göra!» fram-
pressade hon i afbrutna satser. »Vill du,
vill du, Lars?»
»Jag har dig så kär,» ljöd det sakta från
arbetarens läppar. »Jag har sträfvat så hårdt,
för att vi två skulle kunna bygga eget bo.
Och så fick jag nu det där arfvet efter min
morbror. Ingrid, kunna vi ej på annat sätt
skaffa henne ett hem ?» Hans blick var bön-
fallande, och den starke mannens lemmar
skälfde.
»Fresta mig inte, Lars, jag frestas nog
ändå af mitt svaga hjärta! Ett hem för vår
grefvinna, med en vanlig piga, en lejd, lik-
nöjd varelse. Och vi, du och jag, skulle
slå oss i ro med hvarandra! Tror du, att
vi blefve lyckliga så?»
»I Guds namn då! Låt det bli, som du
vill och jag tänkt; här är ej något val, ty
du har lärt att gå rätta vägen, lärt det af
henne, vår egen kära, välsignade grefvinna.»
Ingrid släppte hans händer, tog med båda
sina armar den bleke mannen om halsen och
kysste honom så innerligt, som man i af-
skedsstunden kysser den käraste, man eger
på jorden, och som man aldrig mera hoppas
att få sluta i sin famn.
Orkanen hade dragit bort. I den öde borg-
stugan hördes blott två dämpande människo-
röster lifligt öfverlägga, om hvad som måste
göras för att lindra en gammal glömd och
öfvergifven kvinnas sorger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>