Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 33. 14 augusti 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
260 I DU N 1891
Vid Sanatoriet.
Skiss för Idun
af K. O. S.
f
ä sandplanen framför societetshuset gingo
doktorn och kandidat Stare och prome-
nerade. — »Mod, kandidat, ni skall bli
frisk; jag svär det vid min läkareära. Fjäll-
luften häruppe har ju redan gjort er godt.
Men häll humöret uppe, och ännu en sak,»
doktorn lutade sin mun till kandidatens öra,
»sök bot för ert hjärta redan nu i dag, ty
i morgon är det för sent. Jag säger det
både som läkare och vän, och nu ser ni, att
jag till och med är en smula psykolog. I
afton träffas vi. Tänk pä saken till dess!»
Och doktorn försvann i dörren till sitt
mottagningsrum, lemnande sin patient i ett
virrvarr af tankar. Kandidaten stod en stund
orörlig på samma plats. Doktorns ord hade
väckt till lif i hans sjuka sinne en hel här
af tankar, af minnen och förhoppningar, som
verkade pä hans förslappade nervsystem som
ett starkt vin.
Han hade förnimmelsen af en stor ovän-
tad lycka, som allt mer och mer fyllde ho-
nom, men förnimmelsen var ännu oklar och
sväfvande, och där han stod, svagt framåtlutad
med stela armar och fingrar, liknade han en
sömngängare ytterst pä takåsen.
Han väcktes ur sina drömmar af ett met-
spö, som kittlade honom i nacken, och ett
gällt: good morning! rätt i örat. Det var
mr Bulwer, hela koloniens bon oncel, som
låg däruppe vid sanatoriet somrarne igenom
och fiskade lax och dessemellan skötte en
lätt kurtis som tidsfördrif. Han var nu inte
mera engelsman, än att han använde rutig
sommarkotym, och det påstod han vara en
gammal, som han ville slita ut.
»Good morning, kandidat. Tre laxar i går
och en i dag på morgonen; hvad säger ni
om det? Icke bra? Oh yes! Men ser ni,
där har ni lilla fröken Berger; hon går bestämdt
in till doktorn. Vet ni hvad, kandidat, hon
skulle passa för er. Hör ni?»
Kandidaten hörde ingenting, han bara såg
— efter en ljus sommarklädning och en skär
en-tout-cas, som försvunno genom dörren till
societetshuset. Till slut kunde han inte hålla
upp ögonen längre, så värkte de.
»Hör ni då ingenting i dag.»
Mr Bulwer höll på att bli ond; det var
nu tredje gången han repade upp sin sista
fråga, utan att få svar.
Jo, nu hörde han, jo, jo, jo, jo tusen gån-
ger. Kandidaten hade undergått en meta-
morfos. Förtrollningen var bruten. Han fick
mr Bulwer om lifvet, och inom några ögon-
blick voro de långt nedanför backen, ända
nere vid de hvitmålade villorna, som lågo
där med sina små trädgårdar alldeles invid
sjöstranden.
Där stannade de; och kandidaten stack in
hela hufvudet mellan spjälorna till ett grön-
måladt trädgårdsstaket.
Mr Bulwer hade knappt hemtat sig från
sin förvåning.
»Hvad i all världen ser ni efter? Här bor
ju fröken Berger.»
»Efter en ljus sommarklädning.»
»Efter en sommarklädning?»
»Ja, säger jag ju, efter en ljus sommar-
klädning ■— med blå sjömanskrage och snör-
skärp.»
Mr Bulwer fann sig föranlåten att påminna
kandidaten om, att de nyss sett fröken Ber-
ger gå in till doktorn.
Jo, det mindes han nog, och med några
skutt var han från staketet och långt uppe
i backen, lemnande den lille skrattande en-
gelsmannen långt bakom sig. I dag förstod
sig mr B. icke på honom. Antingen måtte
han vara galen eller kär, tänkte han.
Men kandidaten hade slagit sig ned på
ett säte midt i backen, hvarifrån han hade
utsikten öppen öfver landskapet, öfver elfven
och fjället, och här satt han nu och väntade.
Han var en stämningsmänniska, en sådan
där skiftande orolig fjärilnatur, som är glad,
älskvärd, roande i umgängeslifvet, men omöj-
lig för ett träget, obemärkt arbete. I tio år,
alltsedan han tog studenten och äfven sedan
han slagit sig ned som lärare vid ett privat-
läroverk, hade han nu gått på jakt efter lyc-
kan, d. v. s. efter en lifsuppgift, hvarken för
svår eller för lätt, utan enkom skapad för
hans spirituella känslosamma natur, och hela
denna tid hade varit en fortsatt kamp mel-
lan uppehållelsedriften och storhetstankar-
ne, som höllo karneval i hans hjärna och
icke renderade honom annat än olust för hans
kall och höga tankar om sig själf.
Kandidaten hade så väl behöft taga värl-
den från den allvarsamma sidan, men intryc-
ken jagade hvarandra så hastigt genom hans
hjärna, att de aldrig hunno lemna kvar nå-
got varaktigt spår, och när så guden med
bågen kom och satte för hans ögon det ro-
senfärgade glaset, ramlade den stolta byggna-
den af goda föresatser ihop som ett korthus
man blåser på.
Medan han satt där och stirrade på den
lilla tjocka figuren i ljusa felbhatten, som i
sakta mak kom pustande uppför backen, bör-
jade de hopsnodda tankarne att reda sig.
Han erfor på samma gång ett sällsamt lugn
och en obeskriflig känsla af glädje, så öfver-
väldigande, att den nästan ville kväfva ho-
nom. Det var någonting annat än de van-
liga symptomerna: ökad puls, yrsel åt huf-
vudet, tankspriddhet och oregelbunden hjärt-
verksamhet, som han så väl kände till; det
var, som om han med ens kommit fram
ur en tunnel och i ett tag fått syn på hela
det solbelysta landskapet framför sig -— så
hänförande och öfverväldigande var denna
känsla han erfor.
Alla hans sinnen kommo på en gång i
arbete. Han drog sig till minnes en berät-
telse från skoltiden, från den tid, då han
satt och trumfade med Xenofons Anabasis.
Han tyckte sig se grekerna, när de, kommande
fram ur Armeniens bergpass, vid anblicken
af hafvet föllo i hvarandras armar och gräto
af glädje, och han föreställde sig deras kän-
slor likartade med sina egna i denna stund.
Ännu under inflytelse af inbillningskraften
satt kandidaten, glömsk af verkligheten rundt
omkring, och skrek : hafvet, hafvet, så det
gaf eko i berget på andra sidan elfven. Mr
B., som kom knogande med munnen full af
kakes, fick en brödsmula i vrångstrupen, och
uppe hos doktorn sträcktes en mängd huf-
vuden ut genom de öppna fönstren för att
se, hvem det var. När de fingo se mr Bul-
wer, trodde de genast, att det var han.
Emellertid hade kandidaten plötsligt åter-
kommit från sina tankeutsväfningar och gick
under återstoden af vägen upp till doktorns
bostad och frossade vid anblicken af ett litet
fint, ljuslockigt ansikte med stora blå ögon
och en liten späd kvinnofigur i ljus bomulls-
klädning.
Han tänkte på, hvad doktorn sagt honom.
Och doktorn hade ovilkorligen rätt.
Nu eller aldrig, nu eller aldrig, mumlade
han for sig själf, medan han gick. Och än-
dock var han ännu ej riktigt säker på sig
själf. Den olycksaliga benägenheten för att
résonnera och uppställa betänkligheter för-
följde honom lika hårdnackadt som alltid, när
han stod framför ett afgörande. Och dock,
hur mången blyg kärlekslåga hade icke dessa
resultatlösa resonnemanger redan förkväft!
Nej, bort med alla skrupler! Nu eller aldrig!
Och kandidaten gjorde en viljeansträngning
för att bli kvitt tankarne.
Inne i väntrummet satt fullt med folk.
Men det hvilade en tryckt stämning öfver
alla — till och med öfver ungdomen. I
morgon skulle större delen af sanatoriets som-
margäster resa hem. Och huru många skulle
komma igen? Det kändes, som när de sutto
därinne första gången, de flesta obekanta för
hvarandra, och man gjorde upp för sig själf,
med hvilka man skulle slå sig tillsammans,
måhända med den tysta föresatsen att ej låta
det komma längre än till ett konventionelt
sociététslif.
Och hur snart hade man ej tvingats att
låta sina föresatser vika? Man hade slutat
med att utbyta förtroenden, yppa för hvar-
andra sina förhoppningar och farhågor, be-
gära hvarandras råd, och man hade så vuxit
in i föreställningen om en enda stor familj,
med det lilla aflägsna sanatoriet som gemen-
sam egendom, att man motsåg afresan med
samma känslor som upplösningen af ett hem
efter bouppteckning och arfskifte.
Kandidaten, som ännu gick i ett slags sin-
nesrus, ämnade sig just in, dragen af en obe-
stämd aning, då han i själfva dörröppningen
stötte tillsammans med fröken Berger. Han
fick en så häftig hjärtklappning, att han må-
ste stödja sig mot väggen, och orden fastnade
honom i halsen. Där ha vi det första symp-
tomet, tänkte han, och han kände djup grä-
melse öfver sin svaghet.
Inom några ögonblick var han genom den
långa korridoren och kom just lagom för att
se mr Bulwer med tvänne fruntimmer, af
hvilka det ena var hans bjärtas dam, styra
kurs nedåt fallet.
För sent! Tillfället var försummadt.
Ah! Men se där kom doktorn, och dok-
torn var nu en gång blifven hans lyckas
stjärna. Kandidaten kände modet återvända,
Alla samlades omkring trappan för att höra,
hvad som var ä färde, och en stunds tystnad
inträdde, afbrutet af ett skallande bifallsrop.
Mr B., som nyfikenheten tvang att återvän-
da, kände sig helt hastigt af en stimmande
ungdomsskara bortryckas i riktning mot socie-
tetshuset, där afskedsfesten skulle hållas. Och
förberedelser vidtogos genast.
I en bast voro löfträden beröfvade större
delen af sin färgskiftande bladrikedom och
rabatterna sköflade på de höstblommor. som
de första frostnätterna ännu lemnat osvedda.
Intet finge sparas för att göra denna sista
afton så angenäm och minnesrik som möjligt;
hvad sedan, om saknaden blefve så mycket
större i morgon!
Och ändtligen kom aftonen med ljus och
grönska och ungdom och glädje och skålar
för det framfarna och för framtiden.
Doktorn var outtröttlig i sina försök att
skingra hvarje sorgbunden stämning, och när
teet var drucket och han själf slog sig ned
vid pianot för att spela en vals, var det, som
om han velat försona all den stränghet, han
måst visa under den gångna sommaren. Och
när den första dansen brusade fram, var hardt
när hela sanatoriet på benen. Man hade
rent af glömt bort, att man kommit dit upp
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
