Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 34. 21 augusti 1891
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
266 I DUN 1891
Kärleken ser med tusen ögon.
j^REDRIKA |3rÉMER.
för att njuta en stund af fjordens anblick i den
vackra eftermiddagen... Hon stannar ej länge.
Hon sveper sin mantilj om sig ocb säger:
»C’est beau, très beau, mais, il fait froid!»
Hon fryser, ty hon mâr icke riktigt väl ;
och sedan lion tagit mitt löfte att komma pä
kvällens konsert ocb gifvit mig sitt att mot-
taga mig på en visit dagen därpå, lemnar hon
med sitt sällskap verandan för att bvila sig
till kvällens ansträngningar.
* *
*
Ack ! vi förblifva icke alltid unga ! Tiden
rullar sin eviga väg utan att taga hänsyn till
hvarken stora eller små.
Detta är den Zelia Trebelli som jag för för-
sta gången såg för 15—16 år sedan, strålande
af ungdom och kraft! Såg och hörde som
den skälmaktiga Nancy, eldig, liflig, full af sprit-
tande lefnadslust, på höjden af sin konst, firad,
beundrad, smickrad.
Detta är den Zelia Trebelli som blott för
6—7 år sedan ännu tjusade Stockholm!
Men nu har sjukdomen tryckt sin hårda
hand pä henne, och hela gestalten bär ännu
spår däraf, dragen kring munnen ha blifvit
hårda, leendet trött, och ögats käcka blick all-
varlig, nästan vemodig.
Men, skall hennes sång icke klinga lika
härlig som förr?
Skall hon icke ännu ega det fulla herraväl-
det öfver sina underbara toner, de toner som
tjusat oss så?
När aftonen faller på och i skiftande dag-
rar som ett underfullt panorama färgar bergen
kring Gullmarn, stäfva de trygga kosterbåtarne
där ute bland skären ifrigt mot land.
Båt efter båt lägger till vid bryggan och
snart vimlar det af badgäster på stranden.
Alla skynda de hem för att snart återvända.
Alla måste gå på konserten ! Trebellis afskeds-
konsertl Hvem vill ej vara med där?
Och socitetsalongen fylles så småningom af
en distinguerad och intresserad publik, uppfyld
af gamla, vackra minnen om henne som nu
träder in, ledsagad af Behrens, stapplande en
smula till följe en tillfällig fotskada -—
Stapplande, men likväl stolt, når hon tribu-
nen och står där kastande en lång alvarlig
blick ut öfver publiken. Hon är enkelt klädd
i en mossgrön robe, men ett juveldiadem gnist-
rar i det svarta håret, kring handleden glänser
ett dyrbart armband, en »cadeau» af gamla kej-
sar Wilhelm, och på bröstet bär hon kung
Oskars stora krönta medalj i guld.
Sä sjunger hon. En aria »La bella mea».
Och det blir tyst. Man lyssnar, lyssnar an-
däktigt. Men när sången är slut falla applå-
derna tveksamma, matta . . .
Hennes nästa nummer är den gamla » Comme
à vingt ans», den romans som Trebelli gjort
populär i Sverige och som hon en gång sjöng
som ingen.
Och all hennes stora konst är kvar. Man
känner igen hvarje skiftning i nyanBerna, hvarje
stämning — af jubel i början, af drömmeri
och kärlek, af sorg och gråt. Man känner
igen allt detta . . . men ändå .. .
Applåderna falla än mattare, och icke ens
den lifliga »Brindisin» ur Lucretia Borgia,
hvilken sjunges med verve och lif, nästan som
i forna dagar, kan höja stämningen i salongen
eller förjaga det vemod som griper en hvar . ..
Och så kommer Behrens in och sjunger:
»Nu är det natt» .. .
* *
*
Söndagsförmiddag var det då jag trädde in
i den lilla salongen i Hotell Bergfalk, som för
tillfället apterats till Madame Trebellis bostad.
Hon var blek och såg sjuk ut, men i ögat
fanns det liksom en skymt af trots. Kunde
hon ha undgått att märka publikens kyla i
går?
Hon mottog mig hjärtligt.
Ack, hon ville så gärna till Stockholm ännu
en gång. Det var därför hon anträdt denna
tourné, som börjats i Kamlösa och Halmstad.
Nu skulle det gå till Strömstad, sedan till
Marstrand, så till Norrland och Stockholm.
Men, — jag är sjuk. Ni vet att jag för
ett par år sedan låg för döden i London. Och
nu på våren har jag haft influensan — »la
grippe» och den har ej lemnat mig än. Jag
var mycket indisponerad i går, beaucoup, beau-
coup.
Ett par dagars hvila i Strömstad skulle nog
göra godt. Sedan vill jag sjunga i Marstrand
för le roi. —
»Men om Ni ej blir frisk, om...»
— Hon såg forskande på mig och inföll
hastigt: Blir jag ej bättre än nu, kommer jag
ej till Stockholm. Då far jag åter hem, till
min lilla stuga i Etretat.
»Men, man vill nog gärna gifva Er en af-
skedshyllning i Stockholm. I Stockholm har
Ni ju varit många gånger och där är Ni myc-
ket populär.
»Ja, ja, Stockholm är bra! Jag vill så
gärna, — få se !
Så ville madame Trebelli lemna mig sitt
poträtt. . . och jag fick välja mig ett af flera.
» Se här, om Ni vill använda det till en tid-
ning, så gärna; jag har vackrare, men tag detta,
det är mig likt. Efter några raska penndrag
på kortets baksida gaf hon mig den bild, som
i dag pryder Idun — det är bilden af Zelia
Trebelli i dag, icke mycket smickrad. —
$ ❖
*
»Ack ja, svarar hon. Jag är sä sjuk, ner-
vös. Jag far till Klampenborg och sedan hem.
Jag ville så gärna till Stockholm — mais,
c’est trop tard, la saison est bien avancée!
* *
*
C’est trop tard! Det är försent! Huru
mycken bitterhet kan det icke ligga i de orden !
Och huru passade de ej till situationen!
Nu far den trötta sångerskan för att i sin
»stuga», den ståtliga »Villa Trebelli» vid La
Manches stränder, hvila ut från triumfer och
segrar och kanske äfven missräkningar.
Hon ville gifvit oss sitt afsked. Det var
för sent!
Men vi skola icke glömma henne, icke
glömma allt det herrliga hon skänkt oss i sin
sång, sitt spel, sin stora konst. Vi sända
henne vårt adieu och för vårt minne skall hon
alltid stå så, som vi vilja minnas henne, i hen-
nes fulla kraft, comme à vingt — —- nej,
comme à trente ans!
Gustaf Gullberg.
Messias.
gång. mig tycktes, att jag såg pro-
feten,
med nedböjdt hufoud, upplöst hår.
Jag smög mig som en brottsling i hans spår
att från hans panna röfva hemligheten,
den hemlighet, som band anakoreten
vid synd och frälsning sedan tusen år,
som legat törnebunden kring hans hår
och rufoat gåtfull öfver mänskligheten.
Jag tog med ångest på hans dräkt, den
brann
som eld, jag rörde sakta vid hans bälte,
då blef han stilla, såg på mig omsider.
han gick
Blott några dagar senare stod jag på ångaren
»Vestkustens» däck i Marstrands hamn. Det
skulle bära till Göteborg och sedan till Stock-
holm.
Bland de ifrigt afskedstagande ser jag äter
Madame Trebelli. Hon har i går sjungit för
»le roi» och societeten i Marstrand.
Och i dag står hon på ångbåten som går
åt södern . . .
Leende tar hon farväl af en liten krets på
kajen, viftar med sin näsduk — och så glider
ångaren sakta ur hamnen.
Tankfull står madame Trebelli och skådar
mot stranden. Ett land där hon firat så många
triumfer, men aldrig mer skall återse.
Jag närmar mig henne vördsamt och uttryc-
ker min sorgsna förvåning öfver att se henne
på återfärd.
En dödstrött, sargad människa jag fann,
ett kval så gränslöst, att min själ försmålte,
jag skalf: o Herre, Herre hvad du lider!
August Toll.
En kvinna, som tiga kan, är en Guds gåfva,
och en väl tuktad kvinna står icke till att be-
tala. Ingen ting är kärare på jorden än en
tuktig kvinna, och intet kosteligare än en kysk
kvinna.
Syraeh.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:35:44 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1891/0274.html
